Print Friendly

Medelhavet och mellersta Östern – ett strategiskt kraftcentrum

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


MEDELHAVET OCH MELLERSTA ÖSTERN
-ETT STRATEGISKT KRAFTCENTRUM
Av kapten T. WULFF
I SITT nyårsbudskap för 1956 riktade president Eisenhower en allvarlig maning till det amerikanska folket att, innan det var för sent,
lämna ekonomisk hjälp till de strategiskt viktiga områden, som i
särskild omfattning är föremål för sovjetrysk aktivitet och infiltration. Härvid underströk Eisenhower behovet av en snabb insats för
att rädda Medelhavsområdet och Mellersta östern från en alltmera
hotande rysk dominans. Ungefär samtidigt med att USA:s president
uttalade denna varning, brottades Storbritanniens regering med
svårlösta problem inom den brittiska Mellersta östern-politiken, som
rubbats i sina grundvalar genom Sovjets offensiv i arabländerna.
Den senaste tidens händelser i Medelhavsområdet har sålunda vållat allvarlig oro inom Västmakterna, vilket i första hand sammanhänger med de stora strategiska intressen, som står på spel.
Ur Västmakternas synpunkt utgör Medelhavet NATO-frontens
södra flank, som måste skyddas – i annat fall hotas hela Västförsvaret på Europas fastland. För försvaret av Medelhavet har Mellersta östern den allra största betydelse och detta område brukar
också betecknas som en hörnsten i NATO-försvaret. I strategiskt
avseende är det sålunda mycket svårt att skilja Medelhavet och
Mellersta östern och utvecklingen inom det ena området har som
regel djupgående återverkningar inom det andra.
Västsidan strävar efter kontroll över Medelhavet och Mellersta
östern främst i defensivt syfte för att hindra ett ryskt framträngande via Suez mot Nordafrika. Härifrån skulle ett anfall lätt kunna
föras vidare över Iberiska halvön och rulla upp NATO-försvaret i
flanken. En offensiv via Nordafrika skulle dessutom få andra följdverkningar: Mellersta österns olja skulle sannolikt gå förlorad för
Väst och sjöförbindelserna genom Medelhavet skulle kunna hotas.
Västmakterna har därför starka skäl för att söka undvika en sådan
utveckling, speciellt som NATO:s stridskrafter sannolikt skulle få
(j 7
T. Wulff
stora svårigheter i Nordafrika genom motständ frän den inhemska
befolkningen. Det bör också framhällas att såväl Nordafrika som
Mellersta östern kan spela en viktig roll för Västmakternas offensiva krigföring. Frän flygbaser inom dessa områden kan nämligen
tungt och medeltungt bombflyg nä Sovjets viktiga industriområden
i Donetsbäckenet och Ural.
Mellersta östern är av speciell strategisk betydelse med hänsyn
till, att detta område innehäller mer än hälften av jordens oljereserver. Dessa rika tillgängar utövar mycket stark dragningskraft
på båda stormaktsblocken. För närvarande är oljan den viktigaste
strategiska råvaran och innehavet av Mellersta österns oljekällor
kan i krigstid bli den tyngd, som får vägskålen att väga över åt
ena eller andra sidan. Även om atomkraften kommer att spela allt
större roll i framtiden, torde oljan behålla sin betydelse under närmaste årtionden.
Västmakterna är i hög grad beroende av att Medelhavets sjöfartsvägar kan utnyttjas. I krigstid erfordras dessa främst för oljetransporterna från Mellersta östern samt för transporter av viktiga strategiska råvaror från Indien, Indonesien och Fjärran östern via Suez.
Dessutom erfordras Medelhavet för att föra fram underhållstransporter till NATO-stridskrafterna i Sydeuropa.
Bakgrunden till Sovjets starka intresse för Medelhavsområdet är
främst, att ryssarna önskar fä kontroll över Mellersta österns rika
oljetillgångar, varigenom Västmakternas nuvarande ledarställning
på oljemarknaden skulle kunna hotas. Sovjet är också intresserat
av Mellersta östern i defensivt syfte och önskar framför allt hindra,
att området utnyttjas som bas av Västmakterna. Dessutom önskar
Sovjet utsträcka sitt herravälde över Mellersta östern och Nordafrika för att härifrån kunna hota NATO-fronten i Europa. I ryssarnas offensiva syften ingår också att fä kontroll över Medelhavet,
varigenom Västsidans viktiga sjöförbindelser skulle kunna avskäras.
De viktigaste oljeländerna i Mellersta östern är Irak, Saudi-Arabien, Persien, Kuweit och Bahrein. Områdets totala årsproduktion
häller sig för närvarande omkring 150 milj. ton råolja, vilket innebär att Mellersta östern är världens näst största produktionsområde
för olja. De stora outnyttjade fyndigheterna tyder på, att produktionen kommer att ytterligare stegras.
I dagens läge behärskar Västmakterna praktiskt taget hela Mellersta österns oljemarknad genom att utvinningen ligger i händerna på brittiska, amerikanska, holländska och franska bolag.
68
‘·.’–~-_..!__,_____ ·….a
Medelhavet och Mellersta iJstern
Denna maktställning har emellertid flera gånger varit hotad och
utvecklingen är för närvarande oviss.
De brittiska intressena är koncentrerade till Irak samt de båda
shejkdömena Kuweit och Bahrein vid Persiska vikens kust. På
den irakiska marknaden har också amerikanska, holländska och
franska bolag fått insteg. I Kuweit och Bahrein sköter britterna
exploateringen tillsammans med amerikanska bolag. Utvinningen
av den irakiska oljan underlättas genom ett system av pipelines,
som anlagts mellan oljefälten och olika hamnar vid Medelhavet.
Den första oljeledningen anlades av britterna 1934 mellan oljefälten
i Kirkuk och den israeliska hamnstaden Haifa. I samband med den
arabisk-israeliska konflikten har oljeledningen till Haifa blockerats
av araberna, vilket tvingat Västmakterna till en omläggning av
transporterna. Brittiska bolag färdigställde 1953 nya pipelines mellan oljekällorna och hamnstaden Tripoli i Libanon. Även amerikanarna har anlagt ett omfattande system av pipelines, som mynnar
ut i Tripoli och Banias vid Medelhavet. Västmakterna har på detta
sätt lyckats kringgå den arabiska blockaden mot Haifaledningen.
Tillkomsten av pipelines till Medelhavet medför dessutom, att Västmakterna blir mindre beroende av transporter genom Suez-kanalen.
Persien var före 1951 den största oljeleverantören till den brit- .tiska marknaden och årsproduktionen var då uppe i 32 milj. ton.
Sedan premiärminister Mossadeq 1951 uppsagt avtalet med Anglo
Iranian Oil Company sjönk produktionen på ett år till l milj. ton!
Efter denna brytning och ända fram till 1954 försökte Sovjet att
vinna insteg på den persiska marknaden och överta de tidigare
brittiska koncessionerna. En sådan utveckling skulle ha medfört
allvarliga konsekvenser och USA sökte medla för att återföra den
persiska oljan under VästmaktskontrolL Detta lyckades först sedan
Mossadeq störtats och avlösts av Zahedi. Hösten 1954 undertecknades ett nytt avtal om den persiska oljan, varigenom exploateringen överläts på ett konsortium, där amerikanska, brittiska och
franska bolag är intressenter.
Förenta staternas oljeintressen i Mellersta östern är koncentrerade till Saudi-Arabien, där det stora Standard Oil Company haft
monopol på utvinningen sedan 1920-talet. Kung Ibn Saud och standard Oil har ingått ett avtal, enligt vilket det amerikanska bolaget
får hand om oljeutvinningen till 1999 mot höga avgifter till den
arabiske monarken. Transportfrågan har amerikanarna i stor utsträckning löst genom att anlägga pipelines dels till Sidon vid Medelhavet dels till Persiska viken. Även om USA på papperet har en
69
T. Wulff
mycket stark ställning på den arabiska oljemarknaden, kan läget
förändras genom Sovjets offensiv i arabländerna, men ännu så
länge tycks Ibn Saud fästa större avseende vid dollarinkomsterna
än vid de ryska löftena.
För att säkerställa sjöförbindelserna genom Medelhavet önskar
Västmakterna kontrollera de tre tillfartsvägarna Dardanellerna,
Suez-kanalen och Gibraltarsund. Härigenom skulle Sovjets sjöstridskrafter kunna utestängas vid ett skärpt läge, samtidigt som egen
sjötrafik har möjlighet att passera.
Trafiken genom Dardanellerna-Bosporen regleras genom Montreux-konventionen av år 1923, enligt vilken den strandägande makten dvs. Turkiet har befogenhet att i krigstid hindra örlogsfartyg
att passera. Detta betraktas av Sovjet som ett allvarligt hinder,
eftersom bestämmelserna inskränker den ryska Svarta Havs-flottans operationsfriheL Sovjet har därför vid upprepade tillfällen sökt
att åstadkomma en revision av Montreux-konventionen, vilket dock
strandat på Västmakternas motstånd.
Under de första efterkrigsåren utövade ryssarna ett starkt tryck
mot Grekland och Turkiet och önskade bland annat baser vid Dardanellerna. Läget i Medelhavet hade idag kunnat vara helt annorlunda, om icke USA 1947 ingripit till de hotande staternas skydd
genom att tillämpa Trumandoktrinen. Sedan Grekland och Turkiet
numera inlemmats i NATO, har trycket mot Medelhavets östra inlopp lättat och Sovjet har uppgivit sina anspråk på baser vid sunden.
Den försämring i relationerna mellan Grekland och Turkiet, vilken
uppstått på sista tiden i samband med Cypern-frågan, kan emellertid få konsekvenser även för Dardanellerna-Bosporen.
Genom överenskommelsen, som träffades 1954 mellan Storbri·
tannien och Egypten, måste britterna utrymma den viktiga Suezkanalzonen till juni 1956, då försvaret av området helt och hållet
övertages av egyptiska stridskrafter. Enligt uppgörelsen har emellertid britterna rätt att återbesätta basen om någon av arabstaterna
eller Turkiet hotas av ryskt angrepp. Denna bestämmelse torde vara
av tvivelaktigt värde, sedan Egypten numera knutit nära förbindelser med Sovjet. Med tanke på Västmakternas sjöfartsskydd i krig
är det särskilt oroande, att Egypten fått mottaga ett antal ubåtar
bland den vapenmateriel, som levererats från öststaterna.
Suez-kanalens värde som transportled i krig har varit föremål för
ingående debatt och från många håll har hävdats, att kanalen sannolikt blir utan betydelse på grund av motståndarens anfall med
massförstörelsevapen. Gentemot denna uppfattning kan sägas, att
70
1.
‘ :
Medelhavet och Mellersta östern
en fiende knappast utför total förstöring av en anläggning, som han
själv i ett senare skede kan få användning av.
Medelhavets västra tillfartsväg är ännu så länge under Västmakternas kontroll främst tack vare den brittiska basen i Gibraltar.
Denna tillfart är emellertid bredare än de båda andra och därige·
nom svårare att effektivt övervaka. Framför allt är det svårt att
utestänga ubåtar.
Möjligheterna för Västsidan att behärska Gibraltarsund beror
också på läget i Spanien och Nordafrika. Spanien kan numera anses
såsom ingående i Västförsvaret, men läget i Nordafrika är oklart.
Om oroligheterna i detta område resulterar i öppen brytning mellan
Frankrike och de berörda staterna, finns stor sannolikhet för att
Sovjet kan vinna insteg i Nordafrika. En sådan utveckling skulle
innebära ett allvarligt hot mot Västsidans sjöförbindelser genom
Gibraltarsund och västra Medelhavet samt risk för en rysk offensiv
mot Spanien.
Västmakterna håller ansenliga stridskrafter för att säkra sina
strategiska positioner i Medelhavet och Mellersta östern. Sålunda
har USA avdelat en särskild sjöstyrka – den s. k. 6:e flottan –
för ständig tjänst i Medelhavet. 6:e flottan omfattar bland annat
en kraftig hangarfartygsstyrka med tillhörande flygförband, vari
även ingår tunga atombombbärande flygplan. Storbritannien har
sedan länge haft en särskild Medelhavsflotta, som på sista tiden
också förstärkts med moderna hangarfartyg.
Inordningen av dessa styrkor i NATO:s försvarssystem har berett
vissa svårigheter. NATO: s sydeuropakommando sattes upp 1950
och i detta ingick USA:s 6:e flotta samt franska och italienska sjö-
styrkor. Den brittiska Medelhavsflottan ingick icke i sydeuropakommandot utan lydde under sin egen chef. Denna organisation
med två höga chefer inom samma område och med delvis sammanfallande uppgifter visade sig snart mindre lyckad. En samordning
av styrkorna diskuterades men mötte oanade svårigheter bland annat sammanhängande med prestigesynpunkter. Britterna ville nämligen icke stå under amerikanskt befäl, eftersom endast britterna
hade krigserfarenhet och traditioner i Medelhavet. Amerikanarna å
sin sida hävdade, att chefen för den största sjöstyrkan, dvs. chefen
för 6:e flottan, skulle föra högsta befälet. Problemet löstes genom
en kompromiss. Ett särskilt Medelhavskommando upprättades under befäl av chefen för brittiska Medelhavsflottan. I Medelhavskommandot ingick den brittiska sjöstyrkan samt franska, italienska,
grekiska och turkiska stridskrafter medan 6:e flottan kvarstod i
71
— .. . ”·’r·
.. \._
. .;
..”‘
..
T. Wulff
sydeuropakommandot. En uppdelning gjordes i fråga om uppgifterna så att Medelhavskommandot skulle svara för skyddet av sjö-
vägarna, medan 6:e flottan skulle understödja land- och flygkriget
med hangarfartygsflyg.
Som stöd åt sina sjö- och flygstridskrafter har Västmakterna
sökt skapa ett system av baser inom Medelhavsområdet. Brittiska
flottan disponerar baser i Gibraltar och Malta samt på Cypern. 6:e
flottan kommer inom en snar framtid att förfoga över två väl
utbyggda baser i Cadiz och Cartagena. Dessutom har USA mindre
baser i Neapel, Port Lyautey i Marocko samt i grekiska och turkiska
farvatten. Under de senaste åren har ett antal stora flygbaser tillkommit på olika platser i Nordafrika. Amerikanarna har just färdigställt fem stora flygbaser i Marocko samt en bas i Libyen. Dessutom disponerar USA en flygbas i Saudi-Arabien samt britterna två
baser i Irak och två i Jordanien.
Sovjet har icke någon motsvarighet till Västmakternas bassystem
i Medelhavsområdet. Den enda ryska basen av betydelse är en ubåtsbas i Adriatiska havet intill Valona.
Den brittiska Cypern-basens framtid har under senaste tiden varit föremål för ingående diskussioner. öns huvudsakligen grekiska
befolkning önskar, att Cypern skall förenas med Grekland, vilket
skulle innebära, att den brittiska flottbasen måste uppgivas. Detta
kan engelsmännen icke gå med på, eftersom Cypern numera är den
enda brittiska basen i östra Medelhavet. Cyperns strategiska värde
har ökat avsevärt, sedan britterna måst uppge Suezbasen. I krigstid
erfordras Cypern för kontroll av sjövägarna i östra Medelhavet samt
för övervakning av norra tillfarten till Suez. Cypern är lämplig som
flottbas med hänsyn till dess läge i närheten av oljehamnarna i
östra Medelhavet. I samband med den arabisk-israeliska konflikten
spelar Cypern också en viktig roll, ty från denna bas kan brittiska
styrkor snabbt sättas in för att avstyra eventuella krigshandlingar.
Ä ven Maltas ställning har varit på tal, men här ligger problemet
helt annorlunda till. Huvuddelen av Maltas befolkning önskar icke
frigörelse utan närmare anknytning till det brittiska moderlandet.
Med Cypernfrågan för ögonen tar emellertid britterna mycket försiktigt på detta problem.
Alltsedan NATO:s tillkomst har Västmakterna strävat att inlemma Mellersta östern i NATO-försvaret genom att organisera de
berörda staterna i en särskild Mellersta östern-pakt. Dessa försök
har tidigare haft mycket ringa framgång beroende på arabländernas
72
………………..,.,…..———~·-·····-·· …..
Medelhavet och Mellersta östern
splittring och den motsättning som råder mellan Israel och arabstaterna. De senare är organiserade i det s. k. Arabförbundet, som
omfattar Egypten, Saudi-Arabien, Irak, Jordanien, Libanon, Syrien
och Jemen. Även Sudan har efter sin frigörelse anslutit sig till
Arabförbundet.
Första början till en försvarspakt gjordes 1954 genom tillkomsten av pakten mellan Turkiet och Pakistan. Västmakterna sökte
att få med arabstaterna i den nya organisationen, men endast
Irak visade något intresse. Irak är den mest västorienterade staten
inom Arabförbundet beroende på landets ekonomiska och militära
förbindelser med Storbritannien. Sedan 1930 har Storbritannien och
Irak haft ett militäravtal, som medgivit britterna att basera styrkor
inom landet. Innan Irak definitivt engagerade sig i Västförsvaret
önskade man en revision av avtalet i syfte att reducera de utländska
styrkorna. Storbritannien gick med härpå, varefter Iraks anslutning
till den turkisk-pakistanska pakten skedde våren 1955. Detta steg
väckte ovilja och bitterhet framför allt i Egypten, där man ansåg,
att Irak splittrat fronten mot den gemensamma fienden – Israel.
Egypten, som allt mera kommit att framstå som den ledande makten inom Arabförbundet, har sedan sökt samla övriga arabstater i
en försvarspakt riktad mot Israel.
Den nya Västmaktsorganisationen, som fått namnet Bagdadpakten, stärktes ytterligare genom Storbritanniens och Persiens inträde
under 1955. Genom Persiens anslutning skapades en sammanhängande skyddsmur av NATO-anslutna stater utmed Sovjets sydvästgräns. Mellan Persien och Pakistan utgör emellertid Afghanistan
fortfarande en lucka, som Sovjet på allt sätt söker bibehålla.
Under Västmakternas försök att organisera Mellersta österns
försvar hade Sovjet förhållit sig avvaktande. Vissa ansträngningar
hade gjorts, att medan Mossadeq var vid makten i Persien, knyta
detta land närmare östblocket men utan resultat. Utvecklingen i
Egypten tog emellertid en för Sovjet lämplig vändning och i början
av oktober 1955 var stunden inne, då den ryska strategiska och
ekonomiska offensiven kunde starta. Genom att avvakta rätt tillfälle och utnyttja överrumpling har Sovjet lyckats att på kort tid
vinna insteg i Egypten, Saudi-Arabien, Syrien och Jordanien. De
ryska framstötarna har emellertid icke begränsats till Mellersta
östern – även Libyen har blivit föremål för rysk aktivitet. Ett
tydligt bevis för Sovjets nya maktställning erhölls, då ryssarna i
början av året lyckades förhindra Jordaniensanslutning till Bagdadpakten.
73
~, • …. ,__… -t··.
i i..
..• .i# : >

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner