Print Friendly, PDF & Email

Kapitalförsörjningen och aktiesparandet

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KAPITALFÖRSÖRJNINGEN OCH
AKTIESPARANDET
Socialisternas kapitalförsärjningsdilemma
KAPITALFÖRSÖRJNINGSFRÅGORNA har
i vårt land under de senaste åren
kommit i ett allt vanskligare läge.
Detta är ingen tillfällighet. Dels är
kapitalbehovet stort och växande,
och dels har vi under flera decennier haft en direkt kapitalfientlig
politik. Denna situation är ohållbar. Socialisternas traditionellt kapitalfientliga inställning fick en
kraftig och specialmotiverad förstärkning under 30-talets kris särskilt genom Keynes teorier om orsaken till densamma. Kapitalister
hade alltid enligt den socialistiska
förkunnelsen varit en styggelse, nu
blev även småsparare samhällets
undergrävare, och det enda verkligt prisvärda var konsumtionsbenägenheten. Man har konsekvent
baserat sin politik på dessa föreställningar och systematiskt genom
en arsenal av skatter och andra åtgärder klämt åt kapitalinnehavarna
och förhindrat kapitalbildningen.
Denna politik har varit ytterst
verkningsfull. Det enskilda, individuella sparandet i relation till nationalprodukten har kraftigt avtagit.
Av direktör TORE SELLBERG
Det vore likväl felaktigt att hänföra hela nedgången i detta sparande till socialisternas kapitalkonfiskatoriska politik. Det beror
också på institutionella förändringar. Sålunda har onekligen ett
omfattande och växande försäkringssparande till en del ersatt det
enskilda, individuella sparandeL
Andra former av kollektivt sparande har också ökat, främst företagssparandeL Trots den ostentativt kapitalfientliga politiken har
därför en relativt betydande kapitalbildning ändå kunnat äga rum.
Det brukar också med stor självbelåtenhet framhållas från socialistiskt håll, att kapitalbildningskvoten nu är större än någonsin tidigare. Detta är riktigt, men det hör
i högsta grad till bilden, att denna
kapitalbildning ägt rum till priset
av en kraftig och ständigt fortgå-
ende inflation. Det förtjänar dessutom uppmärksammas, att den offentliga investeringsverksamheten
stegrats våldsamt under det senaste
decenniet, och att ett enkelt kvotresonemang inte utsäger någonting
bestämt om huruvida kapitalbildnings- och investeringsverksamheten är tillfredsställande inom den
e
produktskapande sektorn, vilken
till allt väsentligt baserar sin utveckling på enskild kapitalbildning.
Detta viktiga faktum är man sä-
kert medveten om, även om man
som regel föredrar att dölja det i
förkunnelserna. Den plötsliga och
påtagliga oron för sparande och kapitalbildningsfrågor inom det socialistiska lägret är därför i hög
grad välmotiverad, ty man har på
det hållet med berått mod länge så-
gat i den gren, varpå hela det svenska folkhushållet vilar.
Sparpropaganda och tvångssparande
Den omtalade oron och det stegrade kapitalbildningsbehovet har
gjort det allt poulärare att tala om
sparande och framföra allehanda
förslag för att säkra kapitalbildningen. Det förslår emellertid inte
i en sådan situation med välvillig
men menlös propaganda för ökat
sparande. Det räcker säkerligen
inte heller, att man framför specialförslag om uppmuntring av en
eller annan form av sparande. Det
är ett aktivt sparande på bred front
för kapitalbildningsändamål, som
behövs, och inte målsparande på
enstaka områden. Det finns heller
inte något speciellt »fint» sparande,
som är förtjänt av särskild premiering. Inte kan man heller tänka
sig att lösa problemen genom omsättningsskatt, tvångssparande eller sparande till jättelika statliga
pensionsfonder. Ett fungerande
135
fritt näringsliv kan inte för sin kapitalförsörjning vara beroende av
ett offentligt sparande hur det än
framkommer. Hela dynamiken i
detta näringsliv baseras på förekomsten av enskilt riskvilligt kapital. Upphör det enskilda, individuella spararrdet bortfaller förutsättningen för ett utvecklingsdugligt
enskilt näringsliv.
Skall de uppkomna problemen
kunna lösas, skall man kunna
åstadkomma det erforderliga enskilda sparandet och en dynamisk
kapitalbildning, erfordras därför
radikalare grepp än sparpropaganda och olika former av tvångsförslag. Förutom det viktigaste,
som är en effektiv kamp mot inflation, så att sparandet åter blir lönsamt, och en radikal omgestaltning
av skattesystemet i kapitalbildnings- och sparandevänlig riktning,
är det nödvändigt att reorganisera
kredit- och kapitalmarknaderna
samt anvisa nya och räntabla placeringsmöjligheter för sparandet.
Bristen på lämpliga placeringsmöjligheter
Man kan med andra ord inte endast propagera för sparande utan
man måste också se till att detta
sparande finner vägar till näringslivet och kan placeras så, att den
fortgående inflationen inte gör kapitalavkastningen negativ och ytterligare förstärker misstron hos
alla småsparare. Tidigare var detta
136
icke något problem. En fungerande
kapitalmarknad ledde sparandeströmmarna efter räntabilitetskrav.
Det fanns dessutom goda möjligheter för realplacering för småsparare på en fungerande fastighetsmarknad och inom en expanderande och nyetablerande företagarverksamheL Detta är nu radikalt
förändrat. Fastighetsmarknaden är
praktiskt taget oanvändbar för placering av enskilt småsparande,
utom möjligen när det gäller egna
hem. Kapitalmarknaden är i vä-
sentliga avseenden sönderreglerad,
och den oförmånliga relationen
emellan risker och vinstmöjligheter
har medfört ett nästan fullständigt
avbräck i fristående nyetablering
av företag i mera betydande skala.
Förbudslagar och förvärvslagar
inom skogs- och jordbruksområdet
har dessuton1 raserat dessa marknader. Vad som återstår ifråga om
placeringsmöjligheter är därför
praktiskt taget endast monetär placering i någon form eller placering
i börsnoterade aktier. Att med berått mod propagera för eller rekommendera människor till ett monetärt sparande är med hänsyn till de
senaste tjugo årens erfarenheter
nästintill krin1inellt. I föreliggande
inflationssituation är sålunda sparande i börsnoterade aktier nästan
den enda försvarbara placeringen.
Ak tiesparande
Det hastiga och brett växande intresset för aktiesparande är därför
naturligt och värt all uppn1untran.
Det är önskvärt, att allt flera direkt blir delägare i vårt lands produktionstillgångar, så att de även i
egenskap av ägare har n1öjlighet
att identifiera sig med det näringsliv, son1 skapar vårt välstånd. Dessutolll är det uton1ordentligt viktigt,
att det riskvilliga kapitalet tillföres
nya källflöden. Ty på grund av den
tidigare berörda strukturförändringen tenderar det institutionaliserade sparandet att alltn1era dolllinera till förfång för den enskilda,
individuella och riskvilliga kapitalbildningen. Frågan Olll aktiesparandet är emellertid inte så problenJlöst son1 n1an av den hittills
förda debatten på on1rådet får intryck av. Skulle aktiesparandet få
någon n1era betydande on1fattning,
och det är ju avsikten, ty eljest
skulle ansträngningarna på Olllrå-
det vara skäligen n1eningslösa, så
kommer det n1ed all säkerhet att
uppstå en rad problen1 och svårigheter. Dessa problen1 är elllellcrtid,
så vitt jag kan se, varken i och för
sig oroväckande eller on1öjliga att
kon1n1a till rätta med.
Aktiesparandet i U.S.A.
Föruton1 den penibla situation
för sparande och kapitalbildning,
son1 ovan antytts, är det fran1för
allt an1erikanska förebilder, som
gjort, att aktiesparandet fått en
speciell aktualitet i vårt land. Ak
tieägandet har i U.S.A. under d1
senaste 10-15 åren blivit något a,
en folkrörelse. Spridningen av aktierna i U.S.A. på enskilda personer har nnder senare år ökats med
100 000-tals varje år. 1956 var det
8,6 miljoner enskilda personer i
U.S.A., som innehade aktier. Detta
innebar, att en av tolv sparare var
aktieägare. Endast fyra år tidigare
var relationen en på sexton. Antalet aktieägare, särskilt i de mycket
stora bolagen, har under senare år
ökat enormt. Sålunda har General
Motors nu över 500 000 aktieägare,
· American Telephone and Telegraph
Company över 400 000, General
Electric över 300 000 och de nyligen
utsläppta aktierna i Ford Motor
Company fördelades på ca 350 000
aktieägare.
Det är emellertid en annan företeelse, som tilldragit sig mer intresse och måhända också spelar
en ännu större roll för aktieägandets spridning än ökningen av antalet enskilda aktieägare, och det
är den lavinartade utvecklingen
av aktiesparklubbar (lnvestment
Clubs), som skett i U.S.A. under de
senaste 4-5 åren. Hur många klubbar det numera finns i U.S.A. kan
ingen säga. Man räknar i allmänhet med att det finns någonting
mellan l O och 20 tusen investeringsklubbar med ett medlemsantal på mellan 100 och 200 000. Det
finns en central organisation för
klubbarna, som bildades 1951, National Association of luvestment
Clubs (N.A.I.C.). Denna omfattar
emellertid för närvarande inte mer
än ca 2 000 klubbar med ca 25 000
10- 573442 Svena”k Tids”krift H. B 1957
137
medlemmar. Organisationen växer
emellertid hastigt, och en talesman
för den räknade nyligen med att organisationen 1961 skulle ha över
800 000 medlemmar. New Yorkbörsen gjorde i juni 1956 ett stickprov under två dagar, och på basis
av detta fann man, att investeringsklubbarnas transaktioner på börsen
varje månad uppgick till ca 4 000,
att de omfattade ca 180 000 aktier
till ett värde av över 6 milj. dollar.
Dessa siffror pekar onekligen på
ett stort antal klubbar, och att det
är betydande penningmedel, som
investeras genom dem.
Klubbarna har i själva verket blivit en så viktig faktor på aktiemarknaden i U.S.A., att man tillsatt
en särskild kommitte, som skall
undersöka, om verksamheten behö-
ver regleras och kontrolleras av
myndigheterna. I trettio stater
finns ännu inga särskilda bestämmelser för investeringsklubbarna. I
en rapport föreslås, att investeringsklubbar skall få existera utan
särskild registrering, förutsatt att
följande villkor uppfyllas:
l) Klubben får icke ha mer än 20
medlemmar;
2) Värdepapperen får inte köpas
på avbetalning eller belånas;
3) De periodiska inbetalningarna
skall vara lika stora;
4) Klubbens bokföring skall vara
tillgänglig för inspektion när
som helst;
5) Ingen medlem får mottaga ersättning eller lön från klubben;
m t
138
6) Alla större placeringar måste
ske i full enighet;
7) Ingen börsmäklare eller anställd hos börsmäklare får vara
medlem av klubben utan anmä-
lan härom;
8) Ingen börsmäklare eller hos honom anställd får handha klubbens medel.
Rapporten betraktar de föreslagna villkoren som ett minimum
och förutskickar, att de sannolikt
behöver kompletteras, om klubbarna skall undslippa myndigheternas kontroll.
N.A.I.C. rekommenderar ett medlemsantal på 10 a 15 stycken i investeringsklubbarna. Större klubbar har visat sig alltför svårskötta,
och dessutom måste de registreras
hos Security Exchange Commission,
om medlemsantalet överstiger 25.
Medlemmarna får utträda ur klubben, när de så önskar, men trettio
dagar måste förflyta från sista må-
nadens inbetalning. Utträdande
medlem erhåller värdet av sina andelar minus 1 % samt eventuella
extra kostnader, om aktier måste
säljas för inlösning av medlemmens
andelar.
Beträffande placeringsprinciperna
har N.A.I.C. utarbetat vissa regler.
Man rekommenderar, att placering
i aktier skall ske regelbundet varje
månad, alldeles oberoende av marknadsläget, att alla vinster bör reinvesteras, att placering av aktier,
särskilt under första skedet, endast
bör ske inom expanderande företag
samt att man bör rådfråga erfaren
mäklare. N.A.I.C. tillhandahåller
dessutom sina medlemmar informationer om förmånliga placeringsobjekt samt mallar för hur företagens ekonomiska situation bör analyseras. Som regel placerar investeringsklubbarna sina medel i börsnoterade aktier. New York-börsens
lista upptar ca 1 200 företag. Endast ca 10-12 % av placeringarna
torde utgöras av icke börsnoterade
aktier.
Aktiesparklubbar
Det är den synnerligen framgångsrika och omfattande investeringsklubbsrörelsen i U.S.A., som
stimulerat till liknande initiativ i
Sverige. Rätt handhavda kan onekligen också dessa investeringsklubbar vara en utomordentlig lösning
av viktiga spar- och kapitalbildningsproblem. Den ideala investeringsklubben bör sålunda samtidigt
kunna förverkliga fyra betydelsefulla krav, nämligen:
1) Regelmässigt och stabilt sparande.
2) Riskbärande placering av sparandeL
3) Fördelaktig riskfördelning.
4) Rimliga krav på likviditet.
Att detta är synnerligen förmånligt, sett både ur näringslivets, samhällets och de enskilda spararnas
synpunkt, kan det väl knappast
råda delade meningar om, bortsett
från Bertil Bagger-Sjöbäck. Denne
*
har nämligen i en cynisk förkunnelse i stockholms-Tidningen den
28 januari 1957 förklarat, att ökad
aktiespridning är av ondo, dels därför att det skulle öka bolagsledningarnas makt och dels därför att
tillgängen på bostadskrediter skulle
minskas! Denne småfolkets sanne
försvarare hävdar sålunda, att små-
spararna allt framgent bör fortsätta med att förlora 100-tals miljoner om året på kontantsparande
för att bostadskrediterna skall
‘kunna ordnas tillfredsställande under fortsatt inflationspolitik.
Det faktum att de monetära spararna enbart under efterkrigstiden
förlorat ett 10-tal miljarder bekymrar inte denne herre.
Vad en aktieplacering kan ge i
förhållande till t. ex. sparande i
obligationer har emellertid herrar
Magnus Pontin och Bengt Nyberg
nyligen redogjort för i Ekonomisk
Revy nr 10/1956. Det är härvid
fråga om en tänkt placering av ett
ganska stort årligt kapital i ett
större antal börsnoterade aktier under åren 1930-1955. Varje år har
man gjort den tänkta placeringen,
och man har därför erhållit möjlighet att exakt räkna ut vad aktierna skulle ha gett i förhållande
till en motsvarande placering i
obligationer. Det visar sig därvid,
att placeringssumman under de 25
åren skulle ha uppgått till något
över 25 milj. kronor, marknadsvärdet för placeringen i aktier skulle
1955 utgjort nära 60 milj. kronor.
En motsvarande placering i obliga- 10*- 573442
139
tioner skulle däremot inte varit
värd fullt 25 milj. kronor. Medelförräntningen av aktierna varierar
självfallet kraftigt med en topp för
Älvidabergs Industrier på 14,1 %.
Medelräntan för placering inom
metall- och maskinindustrin var
8,1 %, inom skogs- och bruksindustrin resp. 7,8 och 7,6 %. Medelräntan för hela perioden var 7,2 %
för aktier och blott 3,4 % för obligationer.
Även i Sverige har emellertid
spridningen av aktier till enskilda
personer ökat väsentligt under senare år. 1945 fanns det 165 000 aktieägare, 1951 hade antalet stigit till
218 000, och stegringen har säkerligen därefter gått ännu snabbare,
men exakta uppgifter härom saknas tyvärr. Trots den glädjande ökningen av antalet enskilda aktieägare erfordrades det förvisso även
här en aktiesparklubbsrörelse, om
denna placeringsform skall ge mera
betydelsefulla resultat för kapitalbildningen. Det har också redan
här och var uppstått enstaka sparklubbar av olika slag. En del
har fått aktiebolagskaraktär, vilket
dock är en alltför otymplig och
svårhanterlig organisationsform.
skandinaviska Banken har på-
passligt tagit initiativet på områ-
det och givit ut vägledning för stiftare av aktiesparklubbar. Banken
har dels kommit med en liten folder, där det propageras för sparklubbarna och i korthet anges hur
de bör bildas och handhavas, och
dessutom har banken utgivit ett
:’
140
förslag till avtal, som kan tjänstgöra som mall vid bildandet av
klubbar. Avtalsförslaget avser, att
klubben får formen av ett enkelt
bolag, och det torde nog vara den
lämpligaste formen för en aktiesparklubb i Sverige med nuvarande
lagstiftning på området, men även
handelsbolagsformen kan säkert
med fördel tillämpas i vissa fall.
Förslaget innebär också, att bankens notariatavdelning erbjuder investeringsklubbarna en fullständig
service, när det gäller skötseln av
klubbens värdepapper samt förvärv
och försäljning av dem. Det torde
också utan tvekan vara lämpligast,
att dessa uppgifter handhavas av
bankernas notariatavdelningar, vilket ju dessutom från bankernas
sida sker till en mycket rimlig kostnad. Enligt foldern betingar sig
banken kr. l : 40 per l 000 kronor
för arbetet med mottagande av
medlemmarnas månatliga avgifter,
förvaring av aktier, inkassering av
utdelning etc. Därtill kommer ett
mindre belopp för omkostnader.
Skandinaviska Bankens avtalsförslag är allenast en mall, och det
finns ingen anledning att i detalj
referera eller granska det. Jag vill
bara i förbigående anföra några
synpunkter på ett par viktiga frå-
gor, som enligt min mening inte erhållit en tillfredsställande lösning
enligt avtalsförslaget. För det första
kan enligt avtalsförslaget medlem
inte utträda annat än vid årsskifte.
Detta tillgodoser enligt min mening
inte det väsentliga krav, som en
t ··wzn· sea·t -er ,·;w
småsparare nog nödgas ställa, att
medlen skall vara någorlunda likvida. Det är självfallet, att man
med sparklubbar av detta slag önskar ett långsiktigt, fast placerat
sparande och inget kortsiktigt målsparande eller ett sparande för spekulation. Om man alltså utifrån
dessa synpunkter anser det vara
önskvärt, att utträde ur klubben endast får ske vid årsskiften, bör nog
likviditetsproblemet lösas på annat
sätt, t. ex. genom möjligheter för
medlemmarna att helt eller delvis
få belåna sina aktier hos klubben.
Detta förfarande skulle i viss mån
tvinga klubben till en högre och på
ett sätt onödigt dyrbar likviditet,
men samtidigt skulle man lösa en
fråga av utomordentlig vikt för
varje småsparare och därmed sä-
kerligen göra denna sparform betydligt mera attraktiv. Dessutom
stadgar avtalet, att klubben skall
träda i likvidation samt upplösas
därest medlem försätts i konkurstillstånd. Detta är uppenbarligen
nödvändigt enligt gällande lag. Det
torde dock vara juridiskt möjligt
att finna någon form för omgående
rekonstruktion av klubben, så att
inte klubbens tillgångar måste försäljas och klubben upplösas. Om
icke anvisningar på ett dylikt rekonstruktionsförfarande kan ges,
torde det begränsa möjligheten till
bildning av aktiesparklubbar till
mycket enhetliga personalkategorier, vilket uppenbarligen komme
att bli till nackdel för rörelsens utvecklingsmöjligheter.
Tillgången på placeringsobjekt och
behovet av riskvilligt sparande
Det är emellertid, som jag nämnde i det föregående, helt andra och
mycket större problem förknippade med en aktiesparverksamhet
av mera betydande omfattning. Så-
lunda vore det säkert önskvärt med
en omläggning av aktiebolagens
bokslutsredovisning, så att även en
utomstående hade större möjlighet
att bilda sig en uppfattning om vad
bokslutet i realiteten innebär. Med
vår nuvarande bokslutsredovisning
döljes som regel de uppgifter, som
för en placerare är synnerligen vä-
sentliga. Framför allt är det lagerställningen, som i regel är onöjaktigt redovisad. Det skulle också
vara önskvärt med en kvartalsredovisning, vilket ju är vanligt i U.S.A.
Dessutom skulle vi för aktiesparklubbar men framför allt för en
bredare spridning av aktierna till
enskilda personer behöva en reformering av aktieutbetalandet och
hela hanteringen av aktier. För närvarande ter sig säkerligen aktiemarknaden för den utomstående
som ett frimureri för invigda. Terminologin är otillgänglig och lmpongsystemet krångligt och ohanterligt. Det vore säkerligen inte
oöverkomligt att här införa den
vanligen i U.S.A. förekommande
betalningsformen för aktieutdelningar, nämligen med check per
post.
Ännu viktigare är emellertid, att
den svenska börsnoterade aktie- 141
marknaden är alldeles för liten för
att utan allvarliga störningar kunna
absorbera något mera betydande
nysparande, som placeras i aktier.
Låt oss anta, att aktiesparklubbsrörelsen verkligen skulle få den omfattningen, att den på ett avgörande
sätt bidroge till lösningen av våra
kapitalbildningsproblem, så att
t. ex. några 100 milj. kr. tillfördes
marknaden per år. Detta skulle
ingalunda kunna absorberas störningsfritt, om det skulle inriktas på
vårt begränsade börsmateriaL Följden skulle sannolikt blott bli en
abnorm uppgång av kurserna, så
att även aktieplaceringen komme
att framstå som en svagt räntabel
och föga åtråvärd placeringsmöjlighet. Dessutom skulle inte de företag, som bäst behöver nytillskott av
eget riskvilligt kapital, komma i åtnjutande av det ökade sparkapitalet. De redan börsnoterade företagen har knappast i nuvarande
läge några större bekymmer för anskaffning av eget riskvilligt kapital.
De nyemissioner, som gjorts under
senare år av börsföretagen, har
mottagits med stor förtjusning och
omgående försålts.
När man talar om den begränsade tillgången på riskvilligt kapital, ligger sålunda bekymren icke
främst hos de redan börsnoterade
företagen. Man kan tvärtom säga,
att dessa både beträffande möjligheten att erhålla nytillskott av eget
riskvilligt kapital och att få krediter intar en särställning, vilket är
helt naturligt, ty kreditmöjlighe- 142
terna står ju i en bestämd relation
till det egna kapitalet. Däremot har
den mindre och medelstora företagsamheten bekymmer både beträffande tillförseln av riskvilligt eget
kapital och därmed också krediter.
Detta gäller även om man bortser
från nuvarande restriktioner på
kreditmarknaden. Dessa svårigheter för den mindre och medelstora
företagsamheten har dessutom vä-
sentligt skärpts under allra sista tiden genom de försämrade avskrivningsmöjligheterna och den höjda
bolagsskatten, vilka i hög grad reducerar möjligheten till internt
företagssparande.
Nyintroduktion i stor skala på
börsen
Om därför ett aktieklubbsparande dels skall kunna bli av så
stor omfattning, att det verkligen
skall få en avgörande betydelse för
kapitalbildningen, och dels skall
komma de delar av företagarverksamheten till godo, som verkligen
har bekymmer med det riskvilliga
kapitalet, behövs det en reformering av hela vår aktiemarknad.
Denna reformering måste på ett eller annat sätt innebära, att ett stort
antal av mindre och medelstora
företag göras noteringsbara på
marknaden. Delvis kan detta säkert
ske genom en radikal introduktion
av nya företag på börsen, men det
är väl inte sannolikt, att våra konservativa regler på detta område
kan förändras mera avsevärt. Vi behöver därför säkerligen också en
friare form för notering av ett ansenligt antal företags aktier. Hur
detta i detalj skall kunna genomföras, bör vara fondbörsexperternas
sak att utreda. Att behovet av dylika åtgärder är framträdande, om
aktiesparandet utan allvarliga störningar för det existerande börsmaterialet skall kunna få någon
större omfattning, och om det riskvilliga kapitalet skall kunna kanaliseras till de områden, där det bäst
behövs, framstår ganska klart.
Bortsett från svårigheterna att
lösa alla de komplicerade problem,
som är förenade med en nyintroduktion på börsen i större skala och
någon sorts form för friare noteringar, är det säkerligen andra hinder man härvid måste räkna med.
En mycket stor del av de företag,
som skulle komma ifråga, är s. k.
familjeföretag. Det torde vara realistiskt att räkna med, att många
av dessa företagsägare får svårt att
övervinna den naturliga motvilja
de har för att släppa ifrån sig större
andelar av sina företag till allmänheten. Med nuvarande beskattningsregler och fortgående kostnadsinflation samt restriktioner för
kreditpolitiken kommer emellertid
med all sannolikhet en stor del av
dessa företag mycket snart i så prekära lägen, när det gäller för rörelsen nödvändiga investeringsmedel,
att man nog kan räkna med att
motviljan genom den bittra nödvändigheten övervinnes.
När det här talas om behovet av
nya placeringsobjekt, är det självklart, att jag inte avser, att dessa
mera riskbetonade placeringar
skulle vara särskilt avsedda för nytillkomna aktieplacerare och aktiesparklubbar. Det skulle vara orimligt. Meningen skulle självfallet
vara att åter söka få till stånd en
rörlig marknad. Att nuvarande
skattesystem lägger allvarliga hinder i vägen för detta är allom bekant. Men vår beskattning är, som
redan framhållits, vad som först
behöver reformeras, om vi på längre
sikt skall kunna lösa våra kapitalbildningsproblem.
Man har ur alla synpunkter anr’.

143
ledning att hälsa initiativen till bildande av sparklubbar och strävandena att öka spridningen av aktier
till enskilda med stor tillfredsställelse. Både ur individens, näringslivets och samhällets synpunkt är
åtgärder av detta slag till bestå-
ende gagn. Ännu så länge har man
inte i diskussionen berört de konsekvenser, som jag här försökt på-
visa. Skall verksamheten bli riktigt
framgångsrik, är det säkerligen
nödvändigt, att dessa konsekvenser
beaktas, och att man på allvar tar
itu med att försöka lösa även den
viktiga frågan om nytillförseln av
placeringsobjekt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism