KAPITALFÖRSÖRJNINGEN OCH AKTIESPARANDET Socialisternas kapitalförsärjningsdilemma KAPITALFÖRSÖRJNINGSFRÅGORNA har i vårt land under de senaste åren kommit i ett allt vanskligare läge. Detta är ingen tillfällighet. Dels är kapitalbehovet stort och växande, och dels har vi under flera decennier haft en direkt kapitalfientlig politik. Denna situation är ohållbar. Socialisternas traditionellt kapitalfientliga inställning fick en kraftig och specialmotiverad förstärkning under 30-talets kris särskilt genom Keynes teorier om orsaken till densamma. Kapitalister hade alltid enligt den socialistiska förkunnelsen varit en styggelse, nu blev även småsparare samhällets undergrävare, och det enda verkligt prisvärda var konsumtionsbenägenheten. Man har konsekvent baserat sin politik på dessa föreställningar och systematiskt genom en arsenal av skatter och andra åtgärder klämt åt kapitalinnehavarna och förhindrat kapitalbildningen. Denna politik har varit ytterst verkningsfull. Det enskilda, individuella sparandet i relation till nationalprodukten har kraftigt avtagit. Av direktör TORE SELLBERG Det vore likväl felaktigt att hänföra hela nedgången i detta sparande till socialisternas kapitalkonfiskatoriska politik. Det beror också på institutionella förändringar. Sålunda har onekligen ett omfattande och växande försäkringssparande till en del ersatt det enskilda, individuella sparandeL Andra former av kollektivt sparande har också ökat, främst företagssparandeL Trots den ostentativt kapitalfientliga politiken har därför en relativt betydande kapitalbildning ändå kunnat äga rum. Det brukar också med stor självbelåtenhet framhållas från socialistiskt håll, att kapitalbildningskvoten nu är större än någonsin tidigare. Detta är riktigt, men det hör i högsta grad till bilden, att denna kapitalbildning ägt rum till priset av en kraftig och ständigt fortgå- ende inflation. Det förtjänar dessutom uppmärksammas, att den offentliga investeringsverksamheten stegrats våldsamt under det senaste decenniet, och att ett enkelt kvotresonemang inte utsäger någonting bestämt om huruvida kapitalbildnings- och investeringsverksamheten är tillfredsställande inom den e produktskapande sektorn, vilken till allt väsentligt baserar sin utveckling på enskild kapitalbildning. Detta viktiga faktum är man sä- kert medveten om, även om man som regel föredrar att dölja det i förkunnelserna. Den plötsliga och påtagliga oron för sparande och kapitalbildningsfrågor inom det socialistiska lägret är därför i hög grad välmotiverad, ty man har på det hållet med berått mod länge så- gat i den gren, varpå hela det svenska folkhushållet vilar. Sparpropaganda och tvångssparande Den omtalade oron och det stegrade kapitalbildningsbehovet har gjort det allt poulärare att tala om sparande och framföra allehanda förslag för att säkra kapitalbildningen. Det förslår emellertid inte i en sådan situation med välvillig men menlös propaganda för ökat sparande. Det räcker säkerligen inte heller, att man framför specialförslag om uppmuntring av en eller annan form av sparande. Det är ett aktivt sparande på bred front för kapitalbildningsändamål, som behövs, och inte målsparande på enstaka områden. Det finns heller inte något speciellt »fint» sparande, som är förtjänt av särskild premiering. Inte kan man heller tänka sig att lösa problemen genom omsättningsskatt, tvångssparande eller sparande till jättelika statliga pensionsfonder. Ett fungerande 135 fritt näringsliv kan inte för sin kapitalförsörjning vara beroende av ett offentligt sparande hur det än framkommer. Hela dynamiken i detta näringsliv baseras på förekomsten av enskilt riskvilligt kapital. Upphör det enskilda, individuella spararrdet bortfaller förutsättningen för ett utvecklingsdugligt enskilt näringsliv. Skall de uppkomna problemen kunna lösas, skall man kunna åstadkomma det erforderliga enskilda sparandet och en dynamisk kapitalbildning, erfordras därför radikalare grepp än sparpropaganda och olika former av tvångsförslag. Förutom det viktigaste, som är en effektiv kamp mot inflation, så att sparandet åter blir lönsamt, och en radikal omgestaltning av skattesystemet i kapitalbildnings- och sparandevänlig riktning, är det nödvändigt att reorganisera kredit- och kapitalmarknaderna samt anvisa nya och räntabla placeringsmöjligheter för sparandet. Bristen på lämpliga placeringsmöjligheter Man kan med andra ord inte endast propagera för sparande utan man måste också se till att detta sparande finner vägar till näringslivet och kan placeras så, att den fortgående inflationen inte gör kapitalavkastningen negativ och ytterligare förstärker misstron hos alla småsparare. Tidigare var detta 136 icke något problem. En fungerande kapitalmarknad ledde sparandeströmmarna efter räntabilitetskrav. Det fanns dessutom goda möjligheter för realplacering för småsparare på en fungerande fastighetsmarknad och inom en expanderande och nyetablerande företagarverksamheL Detta är nu radikalt förändrat. Fastighetsmarknaden är praktiskt taget oanvändbar för placering av enskilt småsparande, utom möjligen när det gäller egna hem. Kapitalmarknaden är i vä- sentliga avseenden sönderreglerad, och den oförmånliga relationen emellan risker och vinstmöjligheter har medfört ett nästan fullständigt avbräck i fristående nyetablering av företag i mera betydande skala. Förbudslagar och förvärvslagar inom skogs- och jordbruksområdet har dessuton1 raserat dessa marknader. Vad som återstår ifråga om placeringsmöjligheter är därför praktiskt taget endast monetär placering i någon form eller placering i börsnoterade aktier. Att med berått mod propagera för eller rekommendera människor till ett monetärt sparande är med hänsyn till de senaste tjugo årens erfarenheter nästintill krin1inellt. I föreliggande inflationssituation är sålunda sparande i börsnoterade aktier nästan den enda försvarbara placeringen. Ak tiesparande Det hastiga och brett växande intresset för aktiesparande är därför naturligt och värt all uppn1untran. Det är önskvärt, att allt flera direkt blir delägare i vårt lands produktionstillgångar, så att de även i egenskap av ägare har n1öjlighet att identifiera sig med det näringsliv, son1 skapar vårt välstånd. Dessutolll är det uton1ordentligt viktigt, att det riskvilliga kapitalet tillföres nya källflöden. Ty på grund av den tidigare berörda strukturförändringen tenderar det institutionaliserade sparandet att alltn1era dolllinera till förfång för den enskilda, individuella och riskvilliga kapitalbildningen. Frågan Olll aktiesparandet är emellertid inte så problenJlöst son1 n1an av den hittills förda debatten på on1rådet får intryck av. Skulle aktiesparandet få någon n1era betydande on1fattning, och det är ju avsikten, ty eljest skulle ansträngningarna på Olllrå- det vara skäligen n1eningslösa, så kommer det n1ed all säkerhet att uppstå en rad problen1 och svårigheter. Dessa problen1 är elllellcrtid, så vitt jag kan se, varken i och för sig oroväckande eller on1öjliga att kon1n1a till rätta med. Aktiesparandet i U.S.A. Föruton1 den penibla situation för sparande och kapitalbildning, son1 ovan antytts, är det fran1för allt an1erikanska förebilder, som gjort, att aktiesparandet fått en speciell aktualitet i vårt land. Ak tieägandet har i U.S.A. under d1 senaste 10-15 åren blivit något a, en folkrörelse. Spridningen av aktierna i U.S.A. på enskilda personer har nnder senare år ökats med 100 000-tals varje år. 1956 var det 8,6 miljoner enskilda personer i U.S.A., som innehade aktier. Detta innebar, att en av tolv sparare var aktieägare. Endast fyra år tidigare var relationen en på sexton. Antalet aktieägare, särskilt i de mycket stora bolagen, har under senare år ökat enormt. Sålunda har General Motors nu över 500 000 aktieägare, · American Telephone and Telegraph Company över 400 000, General Electric över 300 000 och de nyligen utsläppta aktierna i Ford Motor Company fördelades på ca 350 000 aktieägare. Det är emellertid en annan företeelse, som tilldragit sig mer intresse och måhända också spelar en ännu större roll för aktieägandets spridning än ökningen av antalet enskilda aktieägare, och det är den lavinartade utvecklingen av aktiesparklubbar (lnvestment Clubs), som skett i U.S.A. under de senaste 4-5 åren. Hur många klubbar det numera finns i U.S.A. kan ingen säga. Man räknar i allmänhet med att det finns någonting mellan l O och 20 tusen investeringsklubbar med ett medlemsantal på mellan 100 och 200 000. Det finns en central organisation för klubbarna, som bildades 1951, National Association of luvestment Clubs (N.A.I.C.). Denna omfattar emellertid för närvarande inte mer än ca 2 000 klubbar med ca 25 000 10- 573442 Svena"k Tids"krift H. B 1957 137 medlemmar. Organisationen växer emellertid hastigt, och en talesman för den räknade nyligen med att organisationen 1961 skulle ha över 800 000 medlemmar. New Yorkbörsen gjorde i juni 1956 ett stickprov under två dagar, och på basis av detta fann man, att investeringsklubbarnas transaktioner på börsen varje månad uppgick till ca 4 000, att de omfattade ca 180 000 aktier till ett värde av över 6 milj. dollar. Dessa siffror pekar onekligen på ett stort antal klubbar, och att det är betydande penningmedel, som investeras genom dem. Klubbarna har i själva verket blivit en så viktig faktor på aktiemarknaden i U.S.A., att man tillsatt en särskild kommitte, som skall undersöka, om verksamheten behö- ver regleras och kontrolleras av myndigheterna. I trettio stater finns ännu inga särskilda bestämmelser för investeringsklubbarna. I en rapport föreslås, att investeringsklubbar skall få existera utan särskild registrering, förutsatt att följande villkor uppfyllas: l) Klubben får icke ha mer än 20 medlemmar; 2) Värdepapperen får inte köpas på avbetalning eller belånas; 3) De periodiska inbetalningarna skall vara lika stora; 4) Klubbens bokföring skall vara tillgänglig för inspektion när som helst; 5) Ingen medlem får mottaga ersättning eller lön från klubben; m t 138 6) Alla större placeringar måste ske i full enighet; 7) Ingen börsmäklare eller anställd hos börsmäklare får vara medlem av klubben utan anmä- lan härom; 8) Ingen börsmäklare eller hos honom anställd får handha klubbens medel. Rapporten betraktar de föreslagna villkoren som ett minimum och förutskickar, att de sannolikt behöver kompletteras, om klubbarna skall undslippa myndigheternas kontroll. N.A.I.C. rekommenderar ett medlemsantal på 10 a 15 stycken i investeringsklubbarna. Större klubbar har visat sig alltför svårskötta, och dessutom måste de registreras hos Security Exchange Commission, om medlemsantalet överstiger 25. Medlemmarna får utträda ur klubben, när de så önskar, men trettio dagar måste förflyta från sista må- nadens inbetalning. Utträdande medlem erhåller värdet av sina andelar minus 1 % samt eventuella extra kostnader, om aktier måste säljas för inlösning av medlemmens andelar. Beträffande placeringsprinciperna har N.A.I.C. utarbetat vissa regler. Man rekommenderar, att placering i aktier skall ske regelbundet varje månad, alldeles oberoende av marknadsläget, att alla vinster bör reinvesteras, att placering av aktier, särskilt under första skedet, endast bör ske inom expanderande företag samt att man bör rådfråga erfaren mäklare. N.A.I.C. tillhandahåller dessutom sina medlemmar informationer om förmånliga placeringsobjekt samt mallar för hur företagens ekonomiska situation bör analyseras. Som regel placerar investeringsklubbarna sina medel i börsnoterade aktier. New York-börsens lista upptar ca 1 200 företag. Endast ca 10-12 % av placeringarna torde utgöras av icke börsnoterade aktier. Aktiesparklubbar Det är den synnerligen framgångsrika och omfattande investeringsklubbsrörelsen i U.S.A., som stimulerat till liknande initiativ i Sverige. Rätt handhavda kan onekligen också dessa investeringsklubbar vara en utomordentlig lösning av viktiga spar- och kapitalbildningsproblem. Den ideala investeringsklubben bör sålunda samtidigt kunna förverkliga fyra betydelsefulla krav, nämligen: 1) Regelmässigt och stabilt sparande. 2) Riskbärande placering av sparandeL 3) Fördelaktig riskfördelning. 4) Rimliga krav på likviditet. Att detta är synnerligen förmånligt, sett både ur näringslivets, samhällets och de enskilda spararnas synpunkt, kan det väl knappast råda delade meningar om, bortsett från Bertil Bagger-Sjöbäck. Denne * har nämligen i en cynisk förkunnelse i stockholms-Tidningen den 28 januari 1957 förklarat, att ökad aktiespridning är av ondo, dels därför att det skulle öka bolagsledningarnas makt och dels därför att tillgängen på bostadskrediter skulle minskas! Denne småfolkets sanne försvarare hävdar sålunda, att små- spararna allt framgent bör fortsätta med att förlora 100-tals miljoner om året på kontantsparande för att bostadskrediterna skall 'kunna ordnas tillfredsställande under fortsatt inflationspolitik. Det faktum att de monetära spararna enbart under efterkrigstiden förlorat ett 10-tal miljarder bekymrar inte denne herre. Vad en aktieplacering kan ge i förhållande till t. ex. sparande i obligationer har emellertid herrar Magnus Pontin och Bengt Nyberg nyligen redogjort för i Ekonomisk Revy nr 10/1956. Det är härvid fråga om en tänkt placering av ett ganska stort årligt kapital i ett större antal börsnoterade aktier under åren 1930-1955. Varje år har man gjort den tänkta placeringen, och man har därför erhållit möjlighet att exakt räkna ut vad aktierna skulle ha gett i förhållande till en motsvarande placering i obligationer. Det visar sig därvid, att placeringssumman under de 25 åren skulle ha uppgått till något över 25 milj. kronor, marknadsvärdet för placeringen i aktier skulle 1955 utgjort nära 60 milj. kronor. En motsvarande placering i obliga- 10*- 573442 139 tioner skulle däremot inte varit värd fullt 25 milj. kronor. Medelförräntningen av aktierna varierar självfallet kraftigt med en topp för Älvidabergs Industrier på 14,1 %. Medelräntan för placering inom metall- och maskinindustrin var 8,1 %, inom skogs- och bruksindustrin resp. 7,8 och 7,6 %. Medelräntan för hela perioden var 7,2 % för aktier och blott 3,4 % för obligationer. Även i Sverige har emellertid spridningen av aktier till enskilda personer ökat väsentligt under senare år. 1945 fanns det 165 000 aktieägare, 1951 hade antalet stigit till 218 000, och stegringen har säkerligen därefter gått ännu snabbare, men exakta uppgifter härom saknas tyvärr. Trots den glädjande ökningen av antalet enskilda aktieägare erfordrades det förvisso även här en aktiesparklubbsrörelse, om denna placeringsform skall ge mera betydelsefulla resultat för kapitalbildningen. Det har också redan här och var uppstått enstaka sparklubbar av olika slag. En del har fått aktiebolagskaraktär, vilket dock är en alltför otymplig och svårhanterlig organisationsform. skandinaviska Banken har på- passligt tagit initiativet på områ- det och givit ut vägledning för stiftare av aktiesparklubbar. Banken har dels kommit med en liten folder, där det propageras för sparklubbarna och i korthet anges hur de bör bildas och handhavas, och dessutom har banken utgivit ett :' 140 förslag till avtal, som kan tjänstgöra som mall vid bildandet av klubbar. Avtalsförslaget avser, att klubben får formen av ett enkelt bolag, och det torde nog vara den lämpligaste formen för en aktiesparklubb i Sverige med nuvarande lagstiftning på området, men även handelsbolagsformen kan säkert med fördel tillämpas i vissa fall. Förslaget innebär också, att bankens notariatavdelning erbjuder investeringsklubbarna en fullständig service, när det gäller skötseln av klubbens värdepapper samt förvärv och försäljning av dem. Det torde också utan tvekan vara lämpligast, att dessa uppgifter handhavas av bankernas notariatavdelningar, vilket ju dessutom från bankernas sida sker till en mycket rimlig kostnad. Enligt foldern betingar sig banken kr. l : 40 per l 000 kronor för arbetet med mottagande av medlemmarnas månatliga avgifter, förvaring av aktier, inkassering av utdelning etc. Därtill kommer ett mindre belopp för omkostnader. Skandinaviska Bankens avtalsförslag är allenast en mall, och det finns ingen anledning att i detalj referera eller granska det. Jag vill bara i förbigående anföra några synpunkter på ett par viktiga frå- gor, som enligt min mening inte erhållit en tillfredsställande lösning enligt avtalsförslaget. För det första kan enligt avtalsförslaget medlem inte utträda annat än vid årsskifte. Detta tillgodoser enligt min mening inte det väsentliga krav, som en t ··wzn· sea·t -er ,·;w småsparare nog nödgas ställa, att medlen skall vara någorlunda likvida. Det är självfallet, att man med sparklubbar av detta slag önskar ett långsiktigt, fast placerat sparande och inget kortsiktigt målsparande eller ett sparande för spekulation. Om man alltså utifrån dessa synpunkter anser det vara önskvärt, att utträde ur klubben endast får ske vid årsskiften, bör nog likviditetsproblemet lösas på annat sätt, t. ex. genom möjligheter för medlemmarna att helt eller delvis få belåna sina aktier hos klubben. Detta förfarande skulle i viss mån tvinga klubben till en högre och på ett sätt onödigt dyrbar likviditet, men samtidigt skulle man lösa en fråga av utomordentlig vikt för varje småsparare och därmed sä- kerligen göra denna sparform betydligt mera attraktiv. Dessutom stadgar avtalet, att klubben skall träda i likvidation samt upplösas därest medlem försätts i konkurstillstånd. Detta är uppenbarligen nödvändigt enligt gällande lag. Det torde dock vara juridiskt möjligt att finna någon form för omgående rekonstruktion av klubben, så att inte klubbens tillgångar måste försäljas och klubben upplösas. Om icke anvisningar på ett dylikt rekonstruktionsförfarande kan ges, torde det begränsa möjligheten till bildning av aktiesparklubbar till mycket enhetliga personalkategorier, vilket uppenbarligen komme att bli till nackdel för rörelsens utvecklingsmöjligheter. Tillgången på placeringsobjekt och behovet av riskvilligt sparande Det är emellertid, som jag nämnde i det föregående, helt andra och mycket större problem förknippade med en aktiesparverksamhet av mera betydande omfattning. Så- lunda vore det säkert önskvärt med en omläggning av aktiebolagens bokslutsredovisning, så att även en utomstående hade större möjlighet att bilda sig en uppfattning om vad bokslutet i realiteten innebär. Med vår nuvarande bokslutsredovisning döljes som regel de uppgifter, som för en placerare är synnerligen vä- sentliga. Framför allt är det lagerställningen, som i regel är onöjaktigt redovisad. Det skulle också vara önskvärt med en kvartalsredovisning, vilket ju är vanligt i U.S.A. Dessutom skulle vi för aktiesparklubbar men framför allt för en bredare spridning av aktierna till enskilda personer behöva en reformering av aktieutbetalandet och hela hanteringen av aktier. För närvarande ter sig säkerligen aktiemarknaden för den utomstående som ett frimureri för invigda. Terminologin är otillgänglig och lmpongsystemet krångligt och ohanterligt. Det vore säkerligen inte oöverkomligt att här införa den vanligen i U.S.A. förekommande betalningsformen för aktieutdelningar, nämligen med check per post. Ännu viktigare är emellertid, att den svenska börsnoterade aktie- 141 marknaden är alldeles för liten för att utan allvarliga störningar kunna absorbera något mera betydande nysparande, som placeras i aktier. Låt oss anta, att aktiesparklubbsrörelsen verkligen skulle få den omfattningen, att den på ett avgörande sätt bidroge till lösningen av våra kapitalbildningsproblem, så att t. ex. några 100 milj. kr. tillfördes marknaden per år. Detta skulle ingalunda kunna absorberas störningsfritt, om det skulle inriktas på vårt begränsade börsmateriaL Följden skulle sannolikt blott bli en abnorm uppgång av kurserna, så att även aktieplaceringen komme att framstå som en svagt räntabel och föga åtråvärd placeringsmöjlighet. Dessutom skulle inte de företag, som bäst behöver nytillskott av eget riskvilligt kapital, komma i åtnjutande av det ökade sparkapitalet. De redan börsnoterade företagen har knappast i nuvarande läge några större bekymmer för anskaffning av eget riskvilligt kapital. De nyemissioner, som gjorts under senare år av börsföretagen, har mottagits med stor förtjusning och omgående försålts. När man talar om den begränsade tillgången på riskvilligt kapital, ligger sålunda bekymren icke främst hos de redan börsnoterade företagen. Man kan tvärtom säga, att dessa både beträffande möjligheten att erhålla nytillskott av eget riskvilligt kapital och att få krediter intar en särställning, vilket är helt naturligt, ty kreditmöjlighe- 142 terna står ju i en bestämd relation till det egna kapitalet. Däremot har den mindre och medelstora företagsamheten bekymmer både beträffande tillförseln av riskvilligt eget kapital och därmed också krediter. Detta gäller även om man bortser från nuvarande restriktioner på kreditmarknaden. Dessa svårigheter för den mindre och medelstora företagsamheten har dessutom vä- sentligt skärpts under allra sista tiden genom de försämrade avskrivningsmöjligheterna och den höjda bolagsskatten, vilka i hög grad reducerar möjligheten till internt företagssparande. Nyintroduktion i stor skala på börsen Om därför ett aktieklubbsparande dels skall kunna bli av så stor omfattning, att det verkligen skall få en avgörande betydelse för kapitalbildningen, och dels skall komma de delar av företagarverksamheten till godo, som verkligen har bekymmer med det riskvilliga kapitalet, behövs det en reformering av hela vår aktiemarknad. Denna reformering måste på ett eller annat sätt innebära, att ett stort antal av mindre och medelstora företag göras noteringsbara på marknaden. Delvis kan detta säkert ske genom en radikal introduktion av nya företag på börsen, men det är väl inte sannolikt, att våra konservativa regler på detta område kan förändras mera avsevärt. Vi behöver därför säkerligen också en friare form för notering av ett ansenligt antal företags aktier. Hur detta i detalj skall kunna genomföras, bör vara fondbörsexperternas sak att utreda. Att behovet av dylika åtgärder är framträdande, om aktiesparandet utan allvarliga störningar för det existerande börsmaterialet skall kunna få någon större omfattning, och om det riskvilliga kapitalet skall kunna kanaliseras till de områden, där det bäst behövs, framstår ganska klart. Bortsett från svårigheterna att lösa alla de komplicerade problem, som är förenade med en nyintroduktion på börsen i större skala och någon sorts form för friare noteringar, är det säkerligen andra hinder man härvid måste räkna med. En mycket stor del av de företag, som skulle komma ifråga, är s. k. familjeföretag. Det torde vara realistiskt att räkna med, att många av dessa företagsägare får svårt att övervinna den naturliga motvilja de har för att släppa ifrån sig större andelar av sina företag till allmänheten. Med nuvarande beskattningsregler och fortgående kostnadsinflation samt restriktioner för kreditpolitiken kommer emellertid med all sannolikhet en stor del av dessa företag mycket snart i så prekära lägen, när det gäller för rörelsen nödvändiga investeringsmedel, att man nog kan räkna med att motviljan genom den bittra nödvändigheten övervinnes. När det här talas om behovet av nya placeringsobjekt, är det självklart, att jag inte avser, att dessa mera riskbetonade placeringar skulle vara särskilt avsedda för nytillkomna aktieplacerare och aktiesparklubbar. Det skulle vara orimligt. Meningen skulle självfallet vara att åter söka få till stånd en rörlig marknad. Att nuvarande skattesystem lägger allvarliga hinder i vägen för detta är allom bekant. Men vår beskattning är, som redan framhållits, vad som först behöver reformeras, om vi på längre sikt skall kunna lösa våra kapitalbildningsproblem. Man har ur alla synpunkter anr'. ' 143 ledning att hälsa initiativen till bildande av sparklubbar och strävandena att öka spridningen av aktier till enskilda med stor tillfredsställelse. Både ur individens, näringslivets och samhällets synpunkt är åtgärder av detta slag till bestå- ende gagn. Ännu så länge har man inte i diskussionen berört de konsekvenser, som jag här försökt på- visa. Skall verksamheten bli riktigt framgångsrik, är det säkerligen nödvändigt, att dessa konsekvenser beaktas, och att man på allvar tar itu med att försöka lösa även den viktiga frågan om nytillförseln av placeringsobjekt.