Jonas Hellman; Göran Persson är ingen Tony Blair


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GöRAN PERSSON ÄR
INGEN TONY BLAIR
JONAS HELLMAN
Meningen med den socialdemokratiska kongressen var att lägga fast en politik för framtiden .
I så fall handlar framtiden om höjda skatter och mer bidrag .
I
nfår sin partikongress skickade socialdemokraterna ut
ett pressmeddelande. Så här
löd de översta raderna:
”Framtidskongressens 350
ombud:
46 procent är kvinnor.
53 procent är medlemmar i LO.
Genomsnittsåldern är 45 år.”
På sina senaste kongresser har socialdemokraterna gjort stora ansträngningar får att rensa bort otidsenliga
partisymboler. De röda fanorna har
blivit fårre och själva kongressen omgärdas av allehanda opolitiska kringaktiviteter. Signalen är tydlig: socialdemokraterna vill framstå som ett
parti som även ”vanligt folk” skall
kunna rösta på.
Även ombudens klädstil har förändrats. På kongressen i Sundsvall var
det nästan bara Sören Wibe som i taJONAS HELLMAN är redaktör för
Svensk Tidskrift.
20
larstalen bar den får några år sedan
obligatoriska bruna skinnvästen. (När
han skulle intervjuas i TV tog han av
sig den och ersatte den med en blå
kavaj.)
Förändringen följer en internationell trend. Industrisamhällets gamla
klassindelning håller på att suddas ut.
Det är klart att det även i dag finns
stora skillnader mellan olika samhällsgrupper, men den arbetarklass som
socialdemokraterna traditionellt sett
har fåreträtt blir allt mindre. Gruppen manliga ursvenska industriarbetare utan akademiska poäng räcker
inte längre som väljarbas.
Inte alls representativa
Det är fortfarande långt till att de socialdemokratiska partikongresserna
skall bli tillställningar där andra än
kommunalråd och LO-ombudsmän
känner sig hemma. Men reformeringen av partiets yttre image har ändå kommit betydligt längre än reformeringen av partiets politik.
På en punkt framstår de köns-, orSVENSK TID SKRIFT
ganisations- och ålderskvoterade socialdemokratiska kongressombuden
inte alls som representativa: vanliga
människor kräver inte att ra betala
mer i skatt.
Kongressens skattedebatt var en
orgie i självplågeri. I sitt inledningstal
till kongressen fårklarade Göran
Persson att de dåliga tiderna nu är
förbi, och att det därfår finns utrymme får regeringen att lätta på plånboken. Detta synsätt genomsyrade sedan samtliga debatter – utom skattedebatten.
När skattema skulle diskuteras radade ombuden upp sig får att kräva
högre skatter. Populära fårslag var att
införa båtskatt och beskattning av
produktion.
Inför debatten hade skatteminister
Thomas Östros presenterat ett forslag
som innebär att den tillfålliga värnskatten skall göras om och permanentas. Men knappt ens detta forslag
räckte får att dämpa ombudens skattehunger. Eftersom det finns så
många angelägna utgiftsfårslag borde
fler kunna betala över 50 procent i
marginalskatt, var en vanlig uppfattning.
Av 27 talare var det egentligen ingen som forordade ett lägre skattetryck. Det närmsta man kom ett skattesänkningsforslag var att två talare
fOrordade sänkt byggmoms, att en
fOrordade att räntan på barns besparingar inte skall beskattas och att en
ville ha lägre skatt på mindre miljö-
belastande eldningsoljor. (Samtliga
dessa forslag avslogs av kongressen.)
Jublande ombud
Flera ombud kritiserade att de så kallade egenavgifterna slår hårt mot hushåll med låga inkomster. Men deras
slutsats var inte att skatteuttaget nu
har nått gränsen. I stället tyckte de att
”höginkomsttagarna” borde betala
ännu mer.
När finansminister Erik Åsbrink
berättade att småsparare med aktier i
fOretag som flytt från börsens A-lista
även fortsättningsvis skall tvingas betala formögenhetsskatt, jublade ombuden.
Sådan var stämningen.
Thomas Östros sade sig vara stolt
över att de socialdemokratiska kongressombuden såg sambandet mellan
skatter och offentliga utgifter. Det
går inte att kräva stora skattesänkningar, utan att det far effekter på de
offentliga utgifterna, hävdade han.
Och det är ju sant. Något som borde bekymra honom är att de socialdemokratiska kongressombuden
fortfarande inte ser sambandet mellan
skatter och hushållens formåga till
självforsörjning. Ombuden har heller
inte uppsnappat sambandet mellan
skatter och foretagsarnhet.
Detta är två samband som vid det
här laget borde vara uppenbara for alla, men som socialdemokraterna på
grund av ideologiska låsningar fortfarande inte vill erkänna.
”Små kritiker klipper han till så att de
håller tyst. Stora kritiker ger han efter för.
An så länge har det
fungerat. Men hur populär kommer han att
vara efter en valförlust?
”Efter socialdemokraternas senaste
skattehöjningar har det folkliga motståndet mot högskattepolitiken ökat.
En del hävdar till och med att vi i
Sverige är på väg att ta en skatterevolt. InfOr partikongressen var det
flera socialdemokrater som gjorde utspel om att skatterna for låginkomsttagare borde sänkas. Deras tanke
tycktes vara att möta de borgerliga
skattesänkningskraven med egna liknande forslag.
Om kongressen hade öppnat dörren fOr lägre skatter for låginkomsttagare skulle det ha blivit svårare for de
borgerliga partierna att locka väljare.
Det skulle också ha legat i linje med
den internationella politiska utvecklingen. Att socialdemokraternas traditionella väljarbas – arbetarklassen –
SVE N SK TID SKRIF T
håller på att tyna bort är ju inte den
enda forändringen som har skett. En
annan och väl så viktig forändring är
att politiken håller på att avideologiseras.
Socialism i den gamla bemärkelsen
är inte längre gångbar. Nästan alla
politiker i västvärlden forordar i dag
en mix bestående av marknadsekonomi, demokrati och skattefinansierad välfärdsstat. Den ideologiska diskussionen inskränker sig till att handla om hur mycket det skall vara av de
olika komponenterna och hur de
praktiska lösningarna skall se ut.
I USA och Storbritannien har vi
sett hur Demokraterna respektive
Labour har anpassat sig till det nya lä-
get. Den slutsats som de har dragit –
och som det råder ganska bred enighet om – är att skatterna for vanliga
inkomsttagare bör sänkas. Höga skatter motverkar foretagande och leder
till högre arbetslöshet.
Parti på fri drift
Traditionalisterna inom de båda partierna hävdar att denna politik strider
mot vänsterideologin. Förnyarna
hävdar att målet är detsamma som tidigare, men att utvecklingen har
gjort att de valt att ändra medlen.
Göran Persson utstrålar inte fornyelse på samma sätt som Bill Clinton
och Tony Blair. Någon lär ha sagt att
han är rätt person for att leda socialdemokraterna på 1950-talet. Men
det är inte bara hans utstrålning som
det är fel på. Det blir alltmer uppenbart att han även politiskt sett leder
socialdemokraterna i fel riktning.
21
Eller, rättare sagt, inte leder partiet i
någon riktning alls. Socialdemokraterna är ett parti på fri drift.
Den socialdemokratiska partikongressen 1993 var inte heller någon
framtidskongress. Men på den kongressen talades det åtminstone om
”förnyare”. SSUs ordforande KarlPetter Thorwaldsson och andra yngre ombud argumenterade for att
människor bör ta större ”egenmakt”.
Det är möjligt att medelåldern var
lägre på kongressen i Sundsvall än på
kongressen i Göteborg, men detta
märktes i så fall inte i debatten. Det
var ta yngre uppe i talarstolen. Och
när Niklas Nordström eller någon
annan väl var uppe, drev de en renodlat traditionalistisk linje.
Av egenmaktsdebatten for fyra år
sedan syntes inga spår. Karl-Petter
Thorwaldsson har blivit informationschef, och
som så-
22
dan kan han inte delta i den offentliga debatten.
Widar Andersson var med på kongressen, men höll en betydligt lägre
profil än tidigare. Varken i skattedebatten eller i debatten om företagsklimatet yttrade han sig.
Internpopulism
Mona Sahlin blev omvald till VU
utan omröstning, men inte heller
hon deltog i någon av ovanstående
debatter.
Göran Perssons regering kan kritiseras fOr att den med löften om ökade offentliga utgifter forsöker ”köpa”
valsegern 1998. Men det handlar inte
om en utstuderad och genomtänkt
populism. I så fall skulle partiet även
ha öppnat dörren for skattesänkningar.
SVENSK TIDSKRIFT
Snarare handlar det om internpopulism – eller med ett annat uttryck
ren feghet. Göran Persson är helt enkelt skräckslagen inför tanken att partiet skall peta honom. Denna skräck
gör honom helt paralyserad. Han vå-
gar inte ta den strid som krävs for att
partiet skall fora en mer ansvarsfull
politik. Men han vågar heller inte ta
den strid som krävs for att partiet
skall kunna konkurrera om nya väljargrupper i valet 1998.
HSB – ”Han som bestämmer” –
har blivit ”Han som blundar” for utvecklingen. Det far gå som det går,
med arbetslösheten, med budgetunderskottet och med väljarstödet. Bara
det kortsiktigt råder lugn och ro i
partiet.
Små kritiker klipper han till så att
de håller tyst. Stora kritiker ger han
efter for.
Än så länge har det fungerat. Men
hur populär kommer han att vara efter en valforlust?