GöRAN PERSSON ÄR INGEN TONY BLAIR JONAS HELLMAN Meningen med den socialdemokratiska kongressen var att lägga fast en politik för framtiden . I så fall handlar framtiden om höjda skatter och mer bidrag . I nfår sin partikongress skickade socialdemokraterna ut ett pressmeddelande. Så här löd de översta raderna: "Framtidskongressens 350 ombud: 46 procent är kvinnor. 53 procent är medlemmar i LO. Genomsnittsåldern är 45 år." På sina senaste kongresser har socialdemokraterna gjort stora ansträngningar får att rensa bort otidsenliga partisymboler. De röda fanorna har blivit fårre och själva kongressen omgärdas av allehanda opolitiska kringaktiviteter. Signalen är tydlig: socialdemokraterna vill framstå som ett parti som även "vanligt folk" skall kunna rösta på. Även ombudens klädstil har förändrats. På kongressen i Sundsvall var det nästan bara Sören Wibe som i taJONAS HELLMAN är redaktör för Svensk Tidskrift. 20 larstalen bar den får några år sedan obligatoriska bruna skinnvästen. (När han skulle intervjuas i TV tog han av sig den och ersatte den med en blå kavaj.) Förändringen följer en internationell trend. Industrisamhällets gamla klassindelning håller på att suddas ut. Det är klart att det även i dag finns stora skillnader mellan olika samhällsgrupper, men den arbetarklass som socialdemokraterna traditionellt sett har fåreträtt blir allt mindre. Gruppen manliga ursvenska industriarbetare utan akademiska poäng räcker inte längre som väljarbas. Inte alls representativa Det är fortfarande långt till att de socialdemokratiska partikongresserna skall bli tillställningar där andra än kommunalråd och LO-ombudsmän känner sig hemma. Men reformeringen av partiets yttre image har ändå kommit betydligt längre än reformeringen av partiets politik. På en punkt framstår de köns-, orSVENSK TID SKRIFT ganisations- och ålderskvoterade socialdemokratiska kongressombuden inte alls som representativa: vanliga människor kräver inte att ra betala mer i skatt. Kongressens skattedebatt var en orgie i självplågeri. I sitt inledningstal till kongressen fårklarade Göran Persson att de dåliga tiderna nu är förbi, och att det därfår finns utrymme får regeringen att lätta på plånboken. Detta synsätt genomsyrade sedan samtliga debatter - utom skattedebatten. När skattema skulle diskuteras radade ombuden upp sig får att kräva högre skatter. Populära fårslag var att införa båtskatt och beskattning av produktion. Inför debatten hade skatteminister Thomas Östros presenterat ett forslag som innebär att den tillfålliga värnskatten skall göras om och permanentas. Men knappt ens detta forslag räckte får att dämpa ombudens skattehunger. Eftersom det finns så många angelägna utgiftsfårslag borde fler kunna betala över 50 procent i marginalskatt, var en vanlig uppfattning. Av 27 talare var det egentligen ingen som forordade ett lägre skattetryck. Det närmsta man kom ett skattesänkningsforslag var att två talare fOrordade sänkt byggmoms, att en fOrordade att räntan på barns besparingar inte skall beskattas och att en ville ha lägre skatt på mindre miljö- belastande eldningsoljor. (Samtliga dessa forslag avslogs av kongressen.) Jublande ombud Flera ombud kritiserade att de så kallade egenavgifterna slår hårt mot hushåll med låga inkomster. Men deras slutsats var inte att skatteuttaget nu har nått gränsen. I stället tyckte de att "höginkomsttagarna" borde betala ännu mer. När finansminister Erik Åsbrink berättade att småsparare med aktier i fOretag som flytt från börsens A-lista även fortsättningsvis skall tvingas betala formögenhetsskatt, jublade ombuden. Sådan var stämningen. Thomas Östros sade sig vara stolt över att de socialdemokratiska kongressombuden såg sambandet mellan skatter och offentliga utgifter. Det går inte att kräva stora skattesänkningar, utan att det far effekter på de offentliga utgifterna, hävdade han. Och det är ju sant. Något som borde bekymra honom är att de socialdemokratiska kongressombuden fortfarande inte ser sambandet mellan skatter och hushållens formåga till självforsörjning. Ombuden har heller inte uppsnappat sambandet mellan skatter och foretagsarnhet. Detta är två samband som vid det här laget borde vara uppenbara for alla, men som socialdemokraterna på grund av ideologiska låsningar fortfarande inte vill erkänna. ''Små kritiker klipper han till så att de håller tyst. Stora kritiker ger han efter för. An så länge har det fungerat. Men hur populär kommer han att vara efter en valförlust? ''Efter socialdemokraternas senaste skattehöjningar har det folkliga motståndet mot högskattepolitiken ökat. En del hävdar till och med att vi i Sverige är på väg att ta en skatterevolt. InfOr partikongressen var det flera socialdemokrater som gjorde utspel om att skatterna for låginkomsttagare borde sänkas. Deras tanke tycktes vara att möta de borgerliga skattesänkningskraven med egna liknande forslag. Om kongressen hade öppnat dörren fOr lägre skatter for låginkomsttagare skulle det ha blivit svårare for de borgerliga partierna att locka väljare. Det skulle också ha legat i linje med den internationella politiska utvecklingen. Att socialdemokraternas traditionella väljarbas - arbetarklassen - SVE N SK TID SKRIF T håller på att tyna bort är ju inte den enda forändringen som har skett. En annan och väl så viktig forändring är att politiken håller på att avideologiseras. Socialism i den gamla bemärkelsen är inte längre gångbar. Nästan alla politiker i västvärlden forordar i dag en mix bestående av marknadsekonomi, demokrati och skattefinansierad välfärdsstat. Den ideologiska diskussionen inskränker sig till att handla om hur mycket det skall vara av de olika komponenterna och hur de praktiska lösningarna skall se ut. I USA och Storbritannien har vi sett hur Demokraterna respektive Labour har anpassat sig till det nya lä- get. Den slutsats som de har dragit - och som det råder ganska bred enighet om - är att skatterna for vanliga inkomsttagare bör sänkas. Höga skatter motverkar foretagande och leder till högre arbetslöshet. Parti på fri drift Traditionalisterna inom de båda partierna hävdar att denna politik strider mot vänsterideologin. Förnyarna hävdar att målet är detsamma som tidigare, men att utvecklingen har gjort att de valt att ändra medlen. Göran Persson utstrålar inte fornyelse på samma sätt som Bill Clinton och Tony Blair. Någon lär ha sagt att han är rätt person for att leda socialdemokraterna på 1950-talet. Men det är inte bara hans utstrålning som det är fel på. Det blir alltmer uppenbart att han även politiskt sett leder socialdemokraterna i fel riktning. 21 Eller, rättare sagt, inte leder partiet i någon riktning alls. Socialdemokraterna är ett parti på fri drift. Den socialdemokratiska partikongressen 1993 var inte heller någon framtidskongress. Men på den kongressen talades det åtminstone om "förnyare". SSUs ordforande KarlPetter Thorwaldsson och andra yngre ombud argumenterade for att människor bör ta större "egenmakt". Det är möjligt att medelåldern var lägre på kongressen i Sundsvall än på kongressen i Göteborg, men detta märktes i så fall inte i debatten. Det var ta yngre uppe i talarstolen. Och när Niklas Nordström eller någon annan väl var uppe, drev de en renodlat traditionalistisk linje. Av egenmaktsdebatten for fyra år sedan syntes inga spår. Karl-Petter Thorwaldsson har blivit informationschef, och som så- 22 dan kan han inte delta i den offentliga debatten. Widar Andersson var med på kongressen, men höll en betydligt lägre profil än tidigare. Varken i skattedebatten eller i debatten om företagsklimatet yttrade han sig. Internpopulism Mona Sahlin blev omvald till VU utan omröstning, men inte heller hon deltog i någon av ovanstående debatter. Göran Perssons regering kan kritiseras fOr att den med löften om ökade offentliga utgifter forsöker "köpa" valsegern 1998. Men det handlar inte om en utstuderad och genomtänkt populism. I så fall skulle partiet även ha öppnat dörren for skattesänkningar. SVENSK TIDSKRIFT Snarare handlar det om internpopulism - eller med ett annat uttryck ren feghet. Göran Persson är helt enkelt skräckslagen inför tanken att partiet skall peta honom. Denna skräck gör honom helt paralyserad. Han vå- gar inte ta den strid som krävs for att partiet skall fora en mer ansvarsfull politik. Men han vågar heller inte ta den strid som krävs for att partiet skall kunna konkurrera om nya väljargrupper i valet 1998. HSB - "Han som bestämmer" - har blivit "Han som blundar" for utvecklingen. Det far gå som det går, med arbetslösheten, med budgetunderskottet och med väljarstödet. Bara det kortsiktigt råder lugn och ro i partiet. Små kritiker klipper han till så att de håller tyst. Stora kritiker ger han efter for. Än så länge har det fungerat. Men hur populär kommer han att vara efter en valforlust?