Hot mot forskningen
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL G SCHMITERLÖW:
Hot mot forskningen
”Forskarpropositionen” har ivrigt motsetts av hela den akademiska världen.
N är den kom, blev den emellertid i
mångt och mycket en besvikelse, skriver
professor Carl G Schmiterlöw,
ordförande i Universitetslärareförbundet. Propositionen har visat sig
innehålla en pappersreform, om man alls
kan tala om några förbättringar.
Otryggheten i anställningsförhållandena
kvarstår för många lärare. Antalet
högre tjänster förblir klart otillräckligt
och man riskerar en kraftig begränsning
av doktorandutbildningen, faktorer som
utgör ett hot mot forskningspotentialen
vid universiteten.
”Forskningen är den mest dynamiska
kraften i samhället” är ett ofta citerat
yttrande av förre statsrådet Ragnar
Edenman. Riktigheten av detta påstående torde knappast kunna ifrågasättas i
en tid, som i så ovanligt hög grad aktivt
upplever och praktiskt utnyttjar resultaten av forskningens snabba framsteg.
Forskningen, liksom den högre utbildning som syftar till att höja forskningspotentialen, accepteras allmänt som en
av de väsentligaste orsakerna till framåtskridande. När det gäller forskningens
positiva samhällsekonomiska verkningar,
dvs. dess lönsamhet, måste man, vilket
påpekats av den framstående nationalekonomen Ingvar Svennilson, hålla i
minnet att det här rör sig om en ackumulationsprocess med relativt lång tidsaxel. Resultaten av forskning (och då
speciellt grundforskning) och högre utbildning gör sig nämligen i allmänhet
gällande först efter en viss tid då de kan
omsättas i en produktionshöjande process. Värdet av arbetskraftens utbildning
och forskningens framsteg (den s. k. teknikfaktorn eller mänskliga faktorn) för
produktionsökningen har redovisats av
ett flertal nationalekonomer. Så t. ex.
anser den amerikanske forskaren Kendrick att närmare 50 °/o av den totala
produktionsökningen i USA hittills under 1900-talet är att hänföra till teknikfaktorn, och professor Erik Lundberg
har uppskattat teknikfaktorns roll för
produktionsstegringen i den svenska industrin åren 1946-1957 till c:a 35 Ofo.
Mot den här skisserade bakgrunden
borde man ha rätt att vänta sig att
forskning och högre utbildning skulle få
en hög prioritering i samhällets resursfördelning. Denna förväntan har emellertid inte infriats – staten har inte varit rundhänt när det gällt att ge forskningen och forskarna de resurser, som på
välmotiverade grunder begärts år från
år. Njuggheten har motiverats med ”det
statsfinansiella läget” som tvingat till
”oförändrad ambitionsnivå” – om man
nu överhuvud taget motiverat avslagen
på universitetens och högskolornas årliga anslagsäskanden.
När så Kungl. Maj:t i juni 1963 tillsatte den s. k. Forskarutredningen, med
uppdrag att ”verkställa utredning rö-
rande forskarutbildningen och forskarkarriären jämte därmed sammanhängande spörsmål”, hälsades detta med tillfredsställelse och med en förhoppning
att utredningsresultatet skulle initiera
väsentligt ökade resurser från statens sida till forskning och högre utbildning.
Forskarutredningensbetänkande”Forskarutbildning och forskarkarriär” framlades i november 1966. Efter sedvanligt
remissförfarande kom – efter lång väntan – i mars 1969 Kungl. Maj:ts proposition i frågan – ”Forskarpropositionen”, ivrigt motsedd av hela den akademiska världen.
De spända förväntningarna upplöstes
i praktiskt taget intet – den aviserade
reformen visar sig i stort sett stanna vid
en reform på papperet, eftersom de resurser som ställts till förfogande för re- 193
formens genomförande är helt otillräckliga, åtminstone om man i begreppet reform inlägger en mening av förbättring.
Ä ven om man bortser från otillräckligheten i de anslag, som upptas i propositionen, är det svårt att uppleta några
klart positiva drag i det förslag, som nu
lagts på riksdagens bord.
Enligt direktiven till forskarutredningen skulle en av huvuduppgifterna
vara att reformera forskarutbildningen,
bl. a. genom att undersöka förutsättningarna för en sammanslagning av nuvarande licentiatexamen och doktorsgrad till
en gemensam vetenskaplig examen, doktorsexamen. I propositionen föreslås nu
att så skall ske – licentiatgraden avskaffas och en doktorsexamen som skall
avläggas på fyra år efter forskarutbildningens början, införs. Forskarutbildningen, som vid filosofisk fakultet skall
starta från tre betyg eller motsvarande i
grundexamen och vid övriga fakulteter
och utbildningslinjer från resp. grundexamen (t ex läkarexamen), skall dels innehålla en organiserad utbildning till
forskare, dels en fas av mera självständigt forskningsarbete under överinseende av en handledare. Mot förslaget i
princip kan väl inga större invändningar
resas. Tvärtom torde det vara till stort
gagn för den unge doktoranden att få en
effektivare forskarutbildning i form av
särskilt avpassade kurser, seminarier etc.
Det i USA praktiserade systemet har
väl här stått som förebild.
Mot den hårda låsningen till 4 år måste däremot starka invändningar resas.
194
Visserligen finns det undantag från regeln – i kliniska ämnen bör man kunna
göra avsteg från regeln och likaså tillåts
de som innehar amanuens- eller assistenttjänst att använda 5 år på sin doktorsexamen. Men i övervägande antalet fall
skall doktorsexamen avläggas efter 4 år.
Tydligen har departementschefen insett
att denna tidsbegränsning kan tänkas
medföra en kvalitetssänkning av doktorsavhandlingen vilket gör det angelä-
get att göra en omvärdering av själva
doktorsgraden. Han säger: ”Enligt min
uppfattning bör doktorsavhandlingarna
i det nya utbildningssystemet ha karaktär av kvalificerade examensarbeten till
skillnad från de omfångsrika lärdomsprov som de nuvarande avhandlingarna
ofta utgör.” Med denna inställning samt
med 4-årsregeln torde det vara ofrånkomligt att forskningspotentialen sjunker. Det är ju ofta så att en forskarhandledare ger doktoranden ett uppslag
från sitt eget forskningsfält att arbeta
med. Om man nu har den föreslagna
tidsbegränsningen måste handledaren
uppenbarligen vara förvissad om att det
föreslagna forskningsprojektet går att
genomföra på 4 år. Originalitet och innovation får ringa plats i en studieordning, som inte blott är bunden till tiden
utan även till en ekonomisk faktor –
doktorandstipendierna skall normalt endast utgå under 4 år. Det skall här på-
pekas att propositionen på denna punkt
går emot en nästan enhällig remissopinion, som krävt en flexibel ram för utbildningstiden.
Denna befarade sänkning av forskningspotentialen skulle måhända kunna
accepteras om forskningsbredden eller
-volymen hölls betryggande hög, dvs.
om ett mycket stort antal projekt (fördelade i mindre portioner) kunde delas
ut till hugade doktorander. Men nu införs genom forskarpropositionen plötsligt en spärr i utbildningen till doktorsexamen. På lokal nivå skall nämligen
göras en ”prövning av det antal utbildningsplatser som från år till år kan ställas till förfogande”. Det finns i dag exempel på institutioner som har upp emot
200 licentiander och doktorander och
med en uppsättning av forskarhandledare på l professor, l laborator och l
extra laborator. Om man efter den föreslagna prövningen finner att man här
egentligen endast kan ta emot c:a 20
doktorander (av vilka förmodligen blott
en mindre del kan komma i åtnjutande
av doktorandstipendium resp. förordnanden som amanuens eller assistent) –
vad händer då? Vart skall de 180 ”överblivna” ta vägen? Vad händer med
forskningsvolymen? Och till sist: vad
händer med den i U 68 :s debattskrift
”Mål för högre utbildning” så varmt
prisade jämlikhetsprincipen, där jämlikheten ses som ett övergripande mål för
utbildningspolitiken?
Man skulle väl ha kunnat komma till
rätta med problemet om man givit resurser till den aktiva forskarhandledning,
som förutsätts ingå som ett led i forskarutbildningen. Den i propositionen föreslagna resursförstärkningen inskränker
sig emellertid till 2-3 mkr, motsvarande ett 30-tal tjänster som biträdande
professor och docent. Denna i sanning
blygsamma siffra skall relateras till det
antal aktiva licentiander och doktorander vi har idag, över 7 000.
En organiserad, aktiv forskarutbildning ställer ökade krav p~ handledaren
i s~ m~tto att han eller hon m~ste ägna
avsevärd tid ~t avancerad forskningsundervisning. Det är lätt att inse att handledaren f~r mindre och mindre tid över
för sin egen forskning – den forskning
som är ”den mest dynamiska kraften i
samhället” och som dessutom skall initiera doktorandernas forskning.
I forskarpropositionen avvisas den av
s~väl forskarutredningen som en rad remlssmstanser förordade ”mellanexamen”. Denna examen skulle ges till s~?-
dana, som under c:a 2 ~r genomg~tt en
kursbunden forskarutbildning. Inte minst
för näringslivets behov skulle en s~dan
examen vara av stort värde. En smidig
lösning av problemet hade varit att l~ta
fakulteterna själva fatta beslut om infö-
randet av en mellanexamen.
Enligt direktiven skulle utredningsarbetets andra etapp ägnas ~t forskarkarriären. Ett av incitamenten till att utredningen kom till st~nd var det s. k. ”docent-eländet”. De e. o. docenttjänster
som f n finns vid universitet och högskolor är tidsbegränsade, vilket innebär att
efter 6 (i vissa fall 7) ~r upphör docentens anställning och han lämnas mer eller mindre ~t sitt öde.
195
Det är beklämmande att finna att
forskarpropositionen inte alls löst forskarkarriärfr~gan utan inskränkt sig till
vissa mindre jämkningar. Detta är inte
ägnat att förv~na när man läser vad departementschefen anser i denna sak:
”Liksom bl. a. universitetskanslersämbetet vill jag här betona att det i princip
inte är universitetens uppgift att bereda
förtjänta forskare tillfälle till tryggad
vetenskaplig verksamhet.” Det är ett
slag i ansiktet p~ de akademiska ”förtjänta forskarna” att b~de UKÄ och
utbildningsdepartementet har denna inställning. Ett av korrelaten blir ju att
otryggheten skall bestå – och till yttermera visso anses den tydligen av v~rt
utbildningsdepartement vara av godo.
”Docent-eländet” har i propositionen
lösts p~ så sätt, att universitetskanslerämbetet bemyndigas medge förlängning
av förordnandet med högst tre ~r i sänder utöver nuvarande maximigräns. Men
detta innebär bara en möjlighet till förlängning, och inte en anställningstrygghet.
Forskarkarriären f~r enligt propositionen 4 steg efter avlagd doktorsexamen: forskarassistenttjänster p~ maximalt 2 X 3 ~r (här medges inte ens möjlighet till förlängning), docenttjänster p~
2 X 3 ~r med möjlighet till förlängning,
samt som fasta tjänster biträdande professurer (= nuvarande laboraturer, prosekturer, precepturer och observaturer)
samt professurer. Det enda positiva i
denna karriär-”reform” utgörs av möjligheten till förlängning av docenternas
196
förordnanden, i övrigt har den inget att
bjuda. Till det starkt negativa i bilden
hör att forskardocenturerna successivt
avvecklas. De nu befintliga tjänsterna
omvandlas till personliga, icke tidsbegränsade tjänster. När innehavaren av
en eller annan anledning försvinner, dras
tjänsten in, och därmed har man tagit
bort en högt kvalificerad grupp av i
stort sett renodlade forskare. Alltså ytterligare ett sätt att sänka forskningspotentialen.
S::l.väl från Universitetslärarförbundet
(ULF) som från andra håll har rests på
starka sakskäl grundade krav att de nuvarande laboraturerna (och motsvarande) skulle ombildas till professurer och
forskardocenturerna till personliga professurer. En sådan omvandling är starkt
motiverad bl. a. av att laboratorerna har
samma arbetsuppgifter som professorerna. Av sistnämnda skäl är också den i
propositionen föreslagna titeln ”biträ-
dande professor” för laborators-gruppen
direkt missvisande.
En tredje uppgift för forskarutredningen var att söka nya, förenklade former för tjänstetillsättningsförfarandet.
Något slutgiltigt förslag har man inte
lyckats ena sig om, varför departementschefen anser att denna fråga bör ytterligare övervägas.
Sammanfattningsvis kan om forskarpropositionen sägas att den effektivt
grusat de akademiska lärosätenas förhoppningar om förbättringar. Det framlagda förslaget innebär att antalet högre
lärartjänster förblir klart otillräckligt
och att en kraftig begränsning av doktorandutbildningen som följd därav riskeras. Därtill kvarstår en betydande
otrygghet i många lärares anställningsförhållanden. Dessa faktorer samverkar
till ett kraftigt hot mot forskningspotentialen vid universiteten. En sådan politik är olycklig för hela vår samhällsutveckling och kontrasterar bjärt mot alla
vackra fraser om forskningens betydelse,
som företrädare för statsmakterna i högtidligare sammanhang brukar framföra.
Hot mot forskningen
”Forskarpropositionen” har ivrigt motsetts av hela den akademiska världen.
N är den kom, blev den emellertid i
mångt och mycket en besvikelse, skriver
professor Carl G Schmiterlöw,
ordförande i Universitetslärareförbundet. Propositionen har visat sig
innehålla en pappersreform, om man alls
kan tala om några förbättringar.
Otryggheten i anställningsförhållandena
kvarstår för många lärare. Antalet
högre tjänster förblir klart otillräckligt
och man riskerar en kraftig begränsning
av doktorandutbildningen, faktorer som
utgör ett hot mot forskningspotentialen
vid universiteten.
”Forskningen är den mest dynamiska
kraften i samhället” är ett ofta citerat
yttrande av förre statsrådet Ragnar
Edenman. Riktigheten av detta påstående torde knappast kunna ifrågasättas i
en tid, som i så ovanligt hög grad aktivt
upplever och praktiskt utnyttjar resultaten av forskningens snabba framsteg.
Forskningen, liksom den högre utbildning som syftar till att höja forskningspotentialen, accepteras allmänt som en
av de väsentligaste orsakerna till framåtskridande. När det gäller forskningens
positiva samhällsekonomiska verkningar,
dvs. dess lönsamhet, måste man, vilket
påpekats av den framstående nationalekonomen Ingvar Svennilson, hålla i
minnet att det här rör sig om en ackumulationsprocess med relativt lång tidsaxel. Resultaten av forskning (och då
speciellt grundforskning) och högre utbildning gör sig nämligen i allmänhet
gällande först efter en viss tid då de kan
omsättas i en produktionshöjande process. Värdet av arbetskraftens utbildning
och forskningens framsteg (den s. k. teknikfaktorn eller mänskliga faktorn) för
produktionsökningen har redovisats av
ett flertal nationalekonomer. Så t. ex.
anser den amerikanske forskaren Kendrick att närmare 50 °/o av den totala
produktionsökningen i USA hittills under 1900-talet är att hänföra till teknikfaktorn, och professor Erik Lundberg
har uppskattat teknikfaktorns roll för
produktionsstegringen i den svenska industrin åren 1946-1957 till c:a 35 Ofo.
Mot den här skisserade bakgrunden
borde man ha rätt att vänta sig att
forskning och högre utbildning skulle få
en hög prioritering i samhällets resursfördelning. Denna förväntan har emellertid inte infriats – staten har inte varit rundhänt när det gällt att ge forskningen och forskarna de resurser, som på
välmotiverade grunder begärts år från
år. Njuggheten har motiverats med ”det
statsfinansiella läget” som tvingat till
”oförändrad ambitionsnivå” – om man
nu överhuvud taget motiverat avslagen
på universitetens och högskolornas årliga anslagsäskanden.
När så Kungl. Maj:t i juni 1963 tillsatte den s. k. Forskarutredningen, med
uppdrag att ”verkställa utredning rö-
rande forskarutbildningen och forskarkarriären jämte därmed sammanhängande spörsmål”, hälsades detta med tillfredsställelse och med en förhoppning
att utredningsresultatet skulle initiera
väsentligt ökade resurser från statens sida till forskning och högre utbildning.
Forskarutredningensbetänkande”Forskarutbildning och forskarkarriär” framlades i november 1966. Efter sedvanligt
remissförfarande kom – efter lång väntan – i mars 1969 Kungl. Maj:ts proposition i frågan – ”Forskarpropositionen”, ivrigt motsedd av hela den akademiska världen.
De spända förväntningarna upplöstes
i praktiskt taget intet – den aviserade
reformen visar sig i stort sett stanna vid
en reform på papperet, eftersom de resurser som ställts till förfogande för re- 193
formens genomförande är helt otillräckliga, åtminstone om man i begreppet reform inlägger en mening av förbättring.
Ä ven om man bortser från otillräckligheten i de anslag, som upptas i propositionen, är det svårt att uppleta några
klart positiva drag i det förslag, som nu
lagts på riksdagens bord.
Enligt direktiven till forskarutredningen skulle en av huvuduppgifterna
vara att reformera forskarutbildningen,
bl. a. genom att undersöka förutsättningarna för en sammanslagning av nuvarande licentiatexamen och doktorsgrad till
en gemensam vetenskaplig examen, doktorsexamen. I propositionen föreslås nu
att så skall ske – licentiatgraden avskaffas och en doktorsexamen som skall
avläggas på fyra år efter forskarutbildningens början, införs. Forskarutbildningen, som vid filosofisk fakultet skall
starta från tre betyg eller motsvarande i
grundexamen och vid övriga fakulteter
och utbildningslinjer från resp. grundexamen (t ex läkarexamen), skall dels innehålla en organiserad utbildning till
forskare, dels en fas av mera självständigt forskningsarbete under överinseende av en handledare. Mot förslaget i
princip kan väl inga större invändningar
resas. Tvärtom torde det vara till stort
gagn för den unge doktoranden att få en
effektivare forskarutbildning i form av
särskilt avpassade kurser, seminarier etc.
Det i USA praktiserade systemet har
väl här stått som förebild.
Mot den hårda låsningen till 4 år måste däremot starka invändningar resas.
194
Visserligen finns det undantag från regeln – i kliniska ämnen bör man kunna
göra avsteg från regeln och likaså tillåts
de som innehar amanuens- eller assistenttjänst att använda 5 år på sin doktorsexamen. Men i övervägande antalet fall
skall doktorsexamen avläggas efter 4 år.
Tydligen har departementschefen insett
att denna tidsbegränsning kan tänkas
medföra en kvalitetssänkning av doktorsavhandlingen vilket gör det angelä-
get att göra en omvärdering av själva
doktorsgraden. Han säger: ”Enligt min
uppfattning bör doktorsavhandlingarna
i det nya utbildningssystemet ha karaktär av kvalificerade examensarbeten till
skillnad från de omfångsrika lärdomsprov som de nuvarande avhandlingarna
ofta utgör.” Med denna inställning samt
med 4-årsregeln torde det vara ofrånkomligt att forskningspotentialen sjunker. Det är ju ofta så att en forskarhandledare ger doktoranden ett uppslag
från sitt eget forskningsfält att arbeta
med. Om man nu har den föreslagna
tidsbegränsningen måste handledaren
uppenbarligen vara förvissad om att det
föreslagna forskningsprojektet går att
genomföra på 4 år. Originalitet och innovation får ringa plats i en studieordning, som inte blott är bunden till tiden
utan även till en ekonomisk faktor –
doktorandstipendierna skall normalt endast utgå under 4 år. Det skall här på-
pekas att propositionen på denna punkt
går emot en nästan enhällig remissopinion, som krävt en flexibel ram för utbildningstiden.
Denna befarade sänkning av forskningspotentialen skulle måhända kunna
accepteras om forskningsbredden eller
-volymen hölls betryggande hög, dvs.
om ett mycket stort antal projekt (fördelade i mindre portioner) kunde delas
ut till hugade doktorander. Men nu införs genom forskarpropositionen plötsligt en spärr i utbildningen till doktorsexamen. På lokal nivå skall nämligen
göras en ”prövning av det antal utbildningsplatser som från år till år kan ställas till förfogande”. Det finns i dag exempel på institutioner som har upp emot
200 licentiander och doktorander och
med en uppsättning av forskarhandledare på l professor, l laborator och l
extra laborator. Om man efter den föreslagna prövningen finner att man här
egentligen endast kan ta emot c:a 20
doktorander (av vilka förmodligen blott
en mindre del kan komma i åtnjutande
av doktorandstipendium resp. förordnanden som amanuens eller assistent) –
vad händer då? Vart skall de 180 ”överblivna” ta vägen? Vad händer med
forskningsvolymen? Och till sist: vad
händer med den i U 68 :s debattskrift
”Mål för högre utbildning” så varmt
prisade jämlikhetsprincipen, där jämlikheten ses som ett övergripande mål för
utbildningspolitiken?
Man skulle väl ha kunnat komma till
rätta med problemet om man givit resurser till den aktiva forskarhandledning,
som förutsätts ingå som ett led i forskarutbildningen. Den i propositionen föreslagna resursförstärkningen inskränker
sig emellertid till 2-3 mkr, motsvarande ett 30-tal tjänster som biträdande
professor och docent. Denna i sanning
blygsamma siffra skall relateras till det
antal aktiva licentiander och doktorander vi har idag, över 7 000.
En organiserad, aktiv forskarutbildning ställer ökade krav p~ handledaren
i s~ m~tto att han eller hon m~ste ägna
avsevärd tid ~t avancerad forskningsundervisning. Det är lätt att inse att handledaren f~r mindre och mindre tid över
för sin egen forskning – den forskning
som är ”den mest dynamiska kraften i
samhället” och som dessutom skall initiera doktorandernas forskning.
I forskarpropositionen avvisas den av
s~väl forskarutredningen som en rad remlssmstanser förordade ”mellanexamen”. Denna examen skulle ges till s~?-
dana, som under c:a 2 ~r genomg~tt en
kursbunden forskarutbildning. Inte minst
för näringslivets behov skulle en s~dan
examen vara av stort värde. En smidig
lösning av problemet hade varit att l~ta
fakulteterna själva fatta beslut om infö-
randet av en mellanexamen.
Enligt direktiven skulle utredningsarbetets andra etapp ägnas ~t forskarkarriären. Ett av incitamenten till att utredningen kom till st~nd var det s. k. ”docent-eländet”. De e. o. docenttjänster
som f n finns vid universitet och högskolor är tidsbegränsade, vilket innebär att
efter 6 (i vissa fall 7) ~r upphör docentens anställning och han lämnas mer eller mindre ~t sitt öde.
195
Det är beklämmande att finna att
forskarpropositionen inte alls löst forskarkarriärfr~gan utan inskränkt sig till
vissa mindre jämkningar. Detta är inte
ägnat att förv~na när man läser vad departementschefen anser i denna sak:
”Liksom bl. a. universitetskanslersämbetet vill jag här betona att det i princip
inte är universitetens uppgift att bereda
förtjänta forskare tillfälle till tryggad
vetenskaplig verksamhet.” Det är ett
slag i ansiktet p~ de akademiska ”förtjänta forskarna” att b~de UKÄ och
utbildningsdepartementet har denna inställning. Ett av korrelaten blir ju att
otryggheten skall bestå – och till yttermera visso anses den tydligen av v~rt
utbildningsdepartement vara av godo.
”Docent-eländet” har i propositionen
lösts p~ så sätt, att universitetskanslerämbetet bemyndigas medge förlängning
av förordnandet med högst tre ~r i sänder utöver nuvarande maximigräns. Men
detta innebär bara en möjlighet till förlängning, och inte en anställningstrygghet.
Forskarkarriären f~r enligt propositionen 4 steg efter avlagd doktorsexamen: forskarassistenttjänster p~ maximalt 2 X 3 ~r (här medges inte ens möjlighet till förlängning), docenttjänster p~
2 X 3 ~r med möjlighet till förlängning,
samt som fasta tjänster biträdande professurer (= nuvarande laboraturer, prosekturer, precepturer och observaturer)
samt professurer. Det enda positiva i
denna karriär-”reform” utgörs av möjligheten till förlängning av docenternas
196
förordnanden, i övrigt har den inget att
bjuda. Till det starkt negativa i bilden
hör att forskardocenturerna successivt
avvecklas. De nu befintliga tjänsterna
omvandlas till personliga, icke tidsbegränsade tjänster. När innehavaren av
en eller annan anledning försvinner, dras
tjänsten in, och därmed har man tagit
bort en högt kvalificerad grupp av i
stort sett renodlade forskare. Alltså ytterligare ett sätt att sänka forskningspotentialen.
S::l.väl från Universitetslärarförbundet
(ULF) som från andra håll har rests på
starka sakskäl grundade krav att de nuvarande laboraturerna (och motsvarande) skulle ombildas till professurer och
forskardocenturerna till personliga professurer. En sådan omvandling är starkt
motiverad bl. a. av att laboratorerna har
samma arbetsuppgifter som professorerna. Av sistnämnda skäl är också den i
propositionen föreslagna titeln ”biträ-
dande professor” för laborators-gruppen
direkt missvisande.
En tredje uppgift för forskarutredningen var att söka nya, förenklade former för tjänstetillsättningsförfarandet.
Något slutgiltigt förslag har man inte
lyckats ena sig om, varför departementschefen anser att denna fråga bör ytterligare övervägas.
Sammanfattningsvis kan om forskarpropositionen sägas att den effektivt
grusat de akademiska lärosätenas förhoppningar om förbättringar. Det framlagda förslaget innebär att antalet högre
lärartjänster förblir klart otillräckligt
och att en kraftig begränsning av doktorandutbildningen som följd därav riskeras. Därtill kvarstår en betydande
otrygghet i många lärares anställningsförhållanden. Dessa faktorer samverkar
till ett kraftigt hot mot forskningspotentialen vid universiteten. En sådan politik är olycklig för hela vår samhällsutveckling och kontrasterar bjärt mot alla
vackra fraser om forskningens betydelse,
som företrädare för statsmakterna i högtidligare sammanhang brukar framföra.