CARL G SCHMITERLÖW: Hot mot forskningen "Forskarpropositionen" har ivrigt motsetts av hela den akademiska världen. N är den kom, blev den emellertid i mÃ¥ngt och mycket en besvikelse, skriver professor Carl G Schmiterlöw, ordförande i Universitetslärareförbundet. Propositionen har visat sig innehÃ¥lla en pappersreform, om man alls kan tala om nÃ¥gra förbättringar. Otryggheten i anställningsförhÃ¥llandena kvarstÃ¥r för mÃ¥nga lärare. Antalet högre tjänster förblir klart otillräckligt och man riskerar en kraftig begränsning av doktorandutbildningen, faktorer som utgör ett hot mot forskningspotentialen vid universiteten. "Forskningen är den mest dynamiska kraften i samhället" är ett ofta citerat yttrande av förre statsrÃ¥det Ragnar Edenman. Riktigheten av detta pÃ¥stÃ¥ende torde knappast kunna ifrÃ¥gasättas i en tid, som i sÃ¥ ovanligt hög grad aktivt upplever och praktiskt utnyttjar resultaten av forskningens snabba framsteg. Forskningen, liksom den högre utbildning som syftar till att höja forskningspotentialen, accepteras allmänt som en av de väsentligaste orsakerna till framÃ¥tskridande. När det gäller forskningens positiva samhällsekonomiska verkningar, dvs. dess lönsamhet, mÃ¥ste man, vilket pÃ¥pekats av den framstÃ¥ende nationalekonomen Ingvar Svennilson, hÃ¥lla i minnet att det här rör sig om en ackumulationsprocess med relativt lÃ¥ng tidsaxel. Resultaten av forskning (och dÃ¥ speciellt grundforskning) och högre utbildning gör sig nämligen i allmänhet gällande först efter en viss tid dÃ¥ de kan omsättas i en produktionshöjande process. Värdet av arbetskraftens utbildning och forskningens framsteg (den s. k. teknikfaktorn eller mänskliga faktorn) för produktionsökningen har redovisats av ett flertal nationalekonomer. SÃ¥ t. ex. anser den amerikanske forskaren Kendrick att närmare 50 °/o av den totala produktionsökningen i USA hittills under 1900-talet är att hänföra till teknikfaktorn, och professor Erik Lundberg har uppskattat teknikfaktorns roll för produktionsstegringen i den svenska industrin Ã¥ren 1946-1957 till c:a 35 Ofo. Mot den här skisserade bakgrunden borde man ha rätt att vänta sig att forskning och högre utbildning skulle fÃ¥ en hög prioritering i samhällets resursfördelning. Denna förväntan har emellertid inte infriats - staten har inte varit rundhänt när det gällt att ge forskningen och forskarna de resurser, som pÃ¥ välmotiverade grunder begärts Ã¥r frÃ¥n Ã¥r. Njuggheten har motiverats med "det statsfinansiella läget" som tvingat till "oförändrad ambitionsnivÃ¥" - om man nu överhuvud taget motiverat avslagen pÃ¥ universitetens och högskolornas Ã¥rliga anslagsäskanden. När sÃ¥ Kungl. Maj:t i juni 1963 tillsatte den s. k. Forskarutredningen, med uppdrag att "verkställa utredning rö- rande forskarutbildningen och forskarkarriären jämte därmed sammanhängande spörsmÃ¥l", hälsades detta med tillfredsställelse och med en förhoppning att utredningsresultatet skulle initiera väsentligt ökade resurser frÃ¥n statens sida till forskning och högre utbildning. Forskarutredningensbetänkande"Forskarutbildning och forskarkarriär" framlades i november 1966. Efter sedvanligt remissförfarande kom - efter lÃ¥ng väntan - i mars 1969 Kungl. Maj:ts proposition i frÃ¥gan - "Forskarpropositionen", ivrigt motsedd av hela den akademiska världen. De spända förväntningarna upplöstes i praktiskt taget intet - den aviserade reformen visar sig i stort sett stanna vid en reform pÃ¥ papperet, eftersom de resurser som ställts till förfogande för re- 193 formens genomförande är helt otillräckliga, Ã¥tminstone om man i begreppet reform inlägger en mening av förbättring. Ä ven om man bortser frÃ¥n otillräckligheten i de anslag, som upptas i propositionen, är det svÃ¥rt att uppleta nÃ¥gra klart positiva drag i det förslag, som nu lagts pÃ¥ riksdagens bord. Enligt direktiven till forskarutredningen skulle en av huvuduppgifterna vara att reformera forskarutbildningen, bl. a. genom att undersöka förutsättningarna för en sammanslagning av nuvarande licentiatexamen och doktorsgrad till en gemensam vetenskaplig examen, doktorsexamen. I propositionen föreslÃ¥s nu att sÃ¥ skall ske - licentiatgraden avskaffas och en doktorsexamen som skall avläggas pÃ¥ fyra Ã¥r efter forskarutbildningens början, införs. Forskarutbildningen, som vid filosofisk fakultet skall starta frÃ¥n tre betyg eller motsvarande i grundexamen och vid övriga fakulteter och utbildningslinjer frÃ¥n resp. grundexamen (t ex läkarexamen), skall dels innehÃ¥lla en organiserad utbildning till forskare, dels en fas av mera självständigt forskningsarbete under överinseende av en handledare. Mot förslaget i princip kan väl inga större invändningar resas. Tvärtom torde det vara till stort gagn för den unge doktoranden att fÃ¥ en effektivare forskarutbildning i form av särskilt avpassade kurser, seminarier etc. Det i USA praktiserade systemet har väl här stÃ¥tt som förebild. Mot den hÃ¥rda lÃ¥sningen till 4 Ã¥r mÃ¥ste däremot starka invändningar resas. 194 Visserligen finns det undantag frÃ¥n regeln - i kliniska ämnen bör man kunna göra avsteg frÃ¥n regeln och likasÃ¥ tillÃ¥ts de som innehar amanuens- eller assistenttjänst att använda 5 Ã¥r pÃ¥ sin doktorsexamen. Men i övervägande antalet fall skall doktorsexamen avläggas efter 4 Ã¥r. Tydligen har departementschefen insett att denna tidsbegränsning kan tänkas medföra en kvalitetssänkning av doktorsavhandlingen vilket gör det angelä- get att göra en omvärdering av själva doktorsgraden. Han säger: "Enligt min uppfattning bör doktorsavhandlingarna i det nya utbildningssystemet ha karaktär av kvalificerade examensarbeten till skillnad frÃ¥n de omfÃ¥ngsrika lärdomsprov som de nuvarande avhandlingarna ofta utgör." Med denna inställning samt med 4-Ã¥rsregeln torde det vara ofrÃ¥nkomligt att forskningspotentialen sjunker. Det är ju ofta sÃ¥ att en forskarhandledare ger doktoranden ett uppslag frÃ¥n sitt eget forskningsfält att arbeta med. Om man nu har den föreslagna tidsbegränsningen mÃ¥ste handledaren uppenbarligen vara förvissad om att det föreslagna forskningsprojektet gÃ¥r att genomföra pÃ¥ 4 Ã¥r. Originalitet och innovation fÃ¥r ringa plats i en studieordning, som inte blott är bunden till tiden utan även till en ekonomisk faktor - doktorandstipendierna skall normalt endast utgÃ¥ under 4 Ã¥r. Det skall här pÃ¥- pekas att propositionen pÃ¥ denna punkt gÃ¥r emot en nästan enhällig remissopinion, som krävt en flexibel ram för utbildningstiden. Denna befarade sänkning av forskningspotentialen skulle mÃ¥hända kunna accepteras om forskningsbredden eller -volymen hölls betryggande hög, dvs. om ett mycket stort antal projekt (fördelade i mindre portioner) kunde delas ut till hugade doktorander. Men nu införs genom forskarpropositionen plötsligt en spärr i utbildningen till doktorsexamen. PÃ¥ lokal nivÃ¥ skall nämligen göras en "prövning av det antal utbildningsplatser som frÃ¥n Ã¥r till Ã¥r kan ställas till förfogande". Det finns i dag exempel pÃ¥ institutioner som har upp emot 200 licentiander och doktorander och med en uppsättning av forskarhandledare pÃ¥ l professor, l laborator och l extra laborator. Om man efter den föreslagna prövningen finner att man här egentligen endast kan ta emot c:a 20 doktorander (av vilka förmodligen blott en mindre del kan komma i Ã¥tnjutande av doktorandstipendium resp. förordnanden som amanuens eller assistent) - vad händer dÃ¥? Vart skall de 180 "överblivna" ta vägen? Vad händer med forskningsvolymen? Och till sist: vad händer med den i U 68 :s debattskrift "MÃ¥l för högre utbildning" sÃ¥ varmt prisade jämlikhetsprincipen, där jämlikheten ses som ett övergripande mÃ¥l för utbildningspolitiken? Man skulle väl ha kunnat komma till rätta med problemet om man givit resurser till den aktiva forskarhandledning, som förutsätts ingÃ¥ som ett led i forskarutbildningen. Den i propositionen föreslagna resursförstärkningen inskränker sig emellertid till 2-3 mkr, motsvarande ett 30-tal tjänster som biträdande professor och docent. Denna i sanning blygsamma siffra skall relateras till det antal aktiva licentiander och doktorander vi har idag, över 7 000. En organiserad, aktiv forskarutbildning ställer ökade krav p~ handledaren i s~ m~tto att han eller hon m~ste ägna avsevärd tid ~t avancerad forskningsundervisning. Det är lätt att inse att handledaren f~r mindre och mindre tid över för sin egen forskning - den forskning som är "den mest dynamiska kraften i samhället" och som dessutom skall initiera doktorandernas forskning. I forskarpropositionen avvisas den av s~väl forskarutredningen som en rad remlssmstanser förordade "mellanexamen". Denna examen skulle ges till s~Â- dana, som under c:a 2 ~r genomg~tt en kursbunden forskarutbildning. Inte minst för näringslivets behov skulle en s~dan examen vara av stort värde. En smidig lösning av problemet hade varit att l~ta fakulteterna själva fatta beslut om infö- randet av en mellanexamen. Enligt direktiven skulle utredningsarbetets andra etapp ägnas ~t forskarkarriären. Ett av incitamenten till att utredningen kom till st~nd var det s. k. "docent-eländet". De e. o. docenttjänster som f n finns vid universitet och högskolor är tidsbegränsade, vilket innebär att efter 6 (i vissa fall 7) ~r upphör docentens anställning och han lämnas mer eller mindre ~t sitt öde. 195 Det är beklämmande att finna att forskarpropositionen inte alls löst forskarkarriärfr~gan utan inskränkt sig till vissa mindre jämkningar. Detta är inte ägnat att förv~na när man läser vad departementschefen anser i denna sak: "Liksom bl. a. universitetskanslersämbetet vill jag här betona att det i princip inte är universitetens uppgift att bereda förtjänta forskare tillfälle till tryggad vetenskaplig verksamhet." Det är ett slag i ansiktet p~ de akademiska "förtjänta forskarna" att b~de UKÄ och utbildningsdepartementet har denna inställning. Ett av korrelaten blir ju att otryggheten skall bestÃ¥ - och till yttermera visso anses den tydligen av v~rt utbildningsdepartement vara av godo. "Docent-eländet" har i propositionen lösts p~ sÃ¥ sätt, att universitetskanslerämbetet bemyndigas medge förlängning av förordnandet med högst tre ~r i sänder utöver nuvarande maximigräns. Men detta innebär bara en möjlighet till förlängning, och inte en anställningstrygghet. Forskarkarriären f~r enligt propositionen 4 steg efter avlagd doktorsexamen: forskarassistenttjänster p~ maximalt 2 X 3 ~r (här medges inte ens möjlighet till förlängning), docenttjänster p~ 2 X 3 ~r med möjlighet till förlängning, samt som fasta tjänster biträdande professurer (= nuvarande laboraturer, prosekturer, precepturer och observaturer) samt professurer. Det enda positiva i denna karriär-"reform" utgörs av möjligheten till förlängning av docenternas 196 förordnanden, i övrigt har den inget att bjuda. Till det starkt negativa i bilden hör att forskardocenturerna successivt avvecklas. De nu befintliga tjänsterna omvandlas till personliga, icke tidsbegränsade tjänster. När innehavaren av en eller annan anledning försvinner, dras tjänsten in, och därmed har man tagit bort en högt kvalificerad grupp av i stort sett renodlade forskare. AlltsÃ¥ ytterligare ett sätt att sänka forskningspotentialen. S::l.väl frÃ¥n Universitetslärarförbundet (ULF) som frÃ¥n andra hÃ¥ll har rests pÃ¥ starka sakskäl grundade krav att de nuvarande laboraturerna (och motsvarande) skulle ombildas till professurer och forskardocenturerna till personliga professurer. En sÃ¥dan omvandling är starkt motiverad bl. a. av att laboratorerna har samma arbetsuppgifter som professorerna. Av sistnämnda skäl är ocksÃ¥ den i propositionen föreslagna titeln "biträ- dande professor" för laborators-gruppen direkt missvisande. En tredje uppgift för forskarutredningen var att söka nya, förenklade former för tjänstetillsättningsförfarandet. NÃ¥got slutgiltigt förslag har man inte lyckats ena sig om, varför departementschefen anser att denna frÃ¥ga bör ytterligare övervägas. Sammanfattningsvis kan om forskarpropositionen sägas att den effektivt grusat de akademiska lärosätenas förhoppningar om förbättringar. Det framlagda förslaget innebär att antalet högre lärartjänster förblir klart otillräckligt och att en kraftig begränsning av doktorandutbildningen som följd därav riskeras. Därtill kvarstÃ¥r en betydande otrygghet i mÃ¥nga lärares anställningsförhÃ¥llanden. Dessa faktorer samverkar till ett kraftigt hot mot forskningspotentialen vid universiteten. En sÃ¥dan politik är olycklig för hela vÃ¥r samhällsutveckling och kontrasterar bjärt mot alla vackra fraser om forskningens betydelse, som företrädare för statsmakterna i högtidligare sammanhang brukar framföra.