Amanda Wollstad: Flyg eller förlora det

Inrikesflyget befinner sig i kris. Passagerartalen sjunker och bränslepriserna stiger. SAS ställer, precis som många andra bolag, in mindre populära avgångar för att spara pengar. Snart kanske det inte räcker.

Använd flyget eller förlora det, säger SAS vd Anko van der Werff till DN. Han talar naturligtvis i egen sak. Men han har inte fel.

Sverige är ett stort och avlångt land, med avsevärda distanser. Ska vi fungera som ett land, och kanske framför allt en marknad, ett näringsliv, en arbetsmarknad, då behövs flyget. Tåget också, för all del. Bilen. Fartyg. Alternativ är bra och alla färdmedel har sin plats. Men utan flyget går kalkylen helt enkelt inte ihop. I synnerhet inte utanför storstäderna.  

Visst, sitter man i Göteborg och ska till Stockholm kan man på goda grunder diskutera vilket färdmedel som går fortast, men redan mellan Malmö och Stockholm blir det svårare att hävda att flyget inte behövs. Och ska man norr om huvudstaden är det bara att titta på en karta. Till att börja med för att se till vilka orter det ens går att ta sig till med järnväg.

Det är ibland tydligt att huvudstadsbor som ska utanför sin egen region ser resan som något av en utflykt och gärna talar om hur lugnt och skönt det är att åka tåg – man kan ju faktiskt jobba på vägen. Väl framme på destinationen väntar förstås hotellrum och middag. Det bidrar säkert att det för många är max några gånger om året man besöker det exotiska ’resten av landet’.

För den som bor där och behöver besöka Stockholm – eller för all del någon annan region än den egna – i sin yrkesutövning med någorlunda regelbundenhet känns det inte lika exotiskt. Så jäkla lätt är det inte att arbeta på krängande tåg med obefintligt wifi och högljudda sätesgrannar. Dyrt är det också. Och omöjligt att planera. De där hotellövernattningarna förlorar snabbt sin charm, i stället vill man helst upp och ner – eller ner och upp – över dagen. Hinna gå ut med hunden, natta barnen eller bara sova i sin egen säng. Då är det inte alltid ett alternativ att lägga tio, tolv eller ännu fler timmar bara på transporterna.

Risken om resorna blir för tidskrävande är att samarbetspartners, leverantörer och kunder börjar väljas bort på grund av avstånden.  Att huvudstadsborna helt enkelt börjar hålla sig hemma och i ännu större utsträckning förlorar kontakten med näringslivet, universiteten och befolkningen i Sveriges alla andra kommuner. Att ’resten av landet’ blir någonstans man möjligen tar tåget eller bilen till på semestern, inte någonstans man har kollegor och samarbetspartners.

Som så mycket annat detta nådens år handlar det också om beredskap. Aktiva och fungerande flygplatser över hela landet är viktigt för att kunna säkerställa nödvändiga transporter, personalförflyttningar, evakueringar och sjuktransporter. Det innebär att de måste ha en viss trafik för att det ska vara värt att hålla system igång och personal anställd. Använd dem eller förlora dem.

Kommuner, regioner och lokala företag är med rätta skräckslagna för att förlora den lokala flygplatsen. Intellektuellt förstår man att det är en livlina. Samtidigt inrättar man resepolicies som mer eller mindre förbjuder medarbetarna att flyga. Det är en kalkyl som inte går ihop.

I årets regleringsbrev till myndigheterna fastslår regeringen att ’alla trafikslag ska kunna nyttjas (väg, järnväg, luft- och sjöfart) för att säkerställa effektiva och ändamålsenliga transporter. [Myndigheten] ska därför redovisa hur myndigheten har säkerställt att val av färdsätt vid tjänsteresor sker färdmedelsneutralt och utifrån behov.’ Vidare ska ’hela resans kostnad beaktas, när kostnader jämförs för olika färdval.’ Det inkluderar kostnader för nödvändig övernattning samt total arbetstid för hela resan.

Det borde vara en självklarhet, inte bara för myndigheter. Men hade det inte varit det hade inrikesflyget inte varit i kris.  

Skärmen kan inte fullt ut ersätta möten mellan människor – det blev tydligt under pandemin. Organisationer och yrkesrelationer knäcktes fullständigt när förhandlingarna över Zoom och korta mail blev den enda kontakt man hade. Missförstånd och konflikter växte sig oöverstigliga när de aldrig kunde redas ut ansikte mot ansikte över en kopp kaffe på rasten. Och hur många pitchar drogs aldrig i kaffekön? Hur många idéer kläcktes aldrig under konferensmiddagen? Hur många luncher planerades aldrig in, och kunde därför aldrig leda till något mer?

Vi vill inte tillbaka till den tiden. Och vill inte tillbaka till den tid då det tog dagar att resa till och från ett möte i Malmö eller Skellefteå.

Flyget håller ihop Sverige. Använd det eller förlora det.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift