Holmström och Gunnarsson: Tre konservativa arketyper – odalbonden

Konservativ ekonomisk politik har ofta utgått från en strävan att göra människor till självständiga och ansvarstagande aktörer i samhället. Genom ägande, arbete och en skyddad privat sfär ska individen inte vara en passiv mottagare av statens beslut, utan ges möjlighet att forma sitt eget liv och ta ansvar för sina val. Denna tradition kan exemplifieras med tre karaktärer som konservativa har velat värna: odalbonden, den borgerlige företagaren och medelklassens villaägare. Dessa gestalter kan sägas vara uttryck för konservatismens betoning av oberoende, ansvar och samvetsfrihet.

Odalbönder och familjejordbrukare

”Egendom får ett värde bortom sin omedelbara funktion. Den gör människan självständig och ger stommen till en privat sfär. Man behöver inte be om lov. Man måste inte låta andra sätta ens egna ramar. Egendom ger förutsägbarhet och kontinuitet, också mellan generationer. Genom egendom kan individens oberoende förenas med trygghet. Man kan bättre förutsäga morgondagen när man själv förfogar över de viktigaste parametrarna.” – Peter Santesson [1]

”Graden av bruksvärde som ett samhälle bevarar motsvarar graden av dess frihet.

En bonde äger en gris. Den har två värden – bruksvärde och bytes- eller marknadsvärde. Bondens ägande är verkligt, eftersom han har den relativt fria möjligheten att välja mellan att slakta grisen till hushållet eller sälja den på marknaden.” – Allen Tate [2]

Sveriges bönder har historiskt åtnjutit en ovanligt hög grad av frihet. Men odalbondeidealet, tanken om människan som förvaltare av sin egen jord, förverkligades på bred front först efter skiftesreformerna. Skiftesreformerna var på flera sätt en tragedi i de att de sprängde byar, bröt ned naturligt framvuxna gemenskaper och tvingade folk att flytta. Men reformerna bröt också upp det kollektiva byjordbrukets tvång och gjorde att fler bönder fick egna gårdar, med sammanhängande och tydligt definierade ägor, som de kunde bruka efter eget omdöme och ansvar. Detta skulle visa sig vara avgörande för lantbrukets utveckling. Men, skriver agrarhistorikern Mats Morell, ”inte enbart skiftesreformerna var av betydelse, utan även det faktum att böndernas äganderättsliga ställning stärktes i slutet av 1700-talet och framför allt genom att skattebelastningen på den bondeägda jorden minskade”[3]. Därmed uppstod tydligare motiv till flit, innovation och sparsamhet. Omvandlingen av det svenska jordbruket under 1800-talet frigjorde nya produktiva krafter med en kraftig ekonomisk tillväxt som följd. [4]

Privatiseringen hade andra sociala baksidor. De gynnade de starkaste bönderna och lämnade andra jordlösa som torpare och statare. Samtidigt växte befolkningen kraftigt. Ur ett konservativt distributistiskt perspektiv var utvecklingen alltså en halv seger: ägandet blev mer individuellt, men inte bredare fördelat. Därför växte ett omfattande konservativt engagemang för att fler skulle kunna bli hemmansägare och senare Egnahemsägare. Man ville stilla ”jordhungern” och låta fler ta del av den frihet och tillväxt som det egna ägandet möjliggjorde. Att sprida ägandet var inte bara en social reform, utan ett moraliskt projekt: att förankra ansvar och frihet i varje familj.

Från 1870-talet till mellankrigstiden blev familjejordbruket den ekonomiska och sociala grundval på vilken Sverige vilade. Här förenades arbete och livsform i en självreglerande marknadsordning, där familjen både var företag och gemenskap. Historikern Mats Morell beskriver familjejordbruket som ”en komplex verksamhet sammansatt av många sysslor som förutsatte varandra”, där lejd arbetskraft spelade liten roll. Han visar att denna struktur kombinerade hög produktivitet per yta med social stabilitet, eftersom familjen utgjorde både produktionsenhet och värdegemenskap. Småbrukets mångsyssleri var inte ett tecken på efterblivenhet utan på motståndskraft och anpassningsförmåga. Det var i dessa små, självständiga enheter som innovationen frodades i form av nya växtföljder, förbättrad djurhållning och växelbruk. Morell konstaterar också att storjordbruken minskade i betydelse trots sin tekniska effektivitet, eftersom de inte förmådde upprätthålla sysselsättning, motivation och flexibilitet i samma grad som familjejordbruken.[5]

Utöver skiftesreformer, stärkt äganderätt och decentralism gick jordbrukspolitiken under 1800-talet i huvudsak ut på att stödja utbildning och rådgivning genom institutioner som Kungliga Lantbruksakademien (grundad 1813) och halvoffentliga organ som hushållningssällskapen. Fokus låg på att sprida kunskap, statistik och teknik, inte på reglering. Kombinationen av å ena sidan lagstadgad folkskola, statliga infrastruktursatsningar och silver- och guldmyntfot och å andra sidan ekonomiska frihetsreformer som skråväsendets avskaffande, tillåtande av handel på landsbygden och näringsfrihetens införande gav sammantaget goda förutsättningar för breda folklager att stärka sin ekonomiska position. Den på allt detta följande produktivitetsökningen i de dynamiska familjejordbruken banade tillsammans med industrialiseringen väg för den stora svenska tillväxten mellan cirka 1870 och 1940-talet och inte minst de verkliga svenska rekordåren, från cirka 1890 till första världskriget. Den lantbruks- och näringspolitik som utvecklades under 1800-talet, med sänkta trösklar till ägande, företagande och deltagande på marknaden, är på många sätt en förebild för konservativ politik på samma sätt som politiken från 1930-talet och framåt, med prisregleringar, subventioner, höga skatter och framtvingad stordrift, är avskräckande.

Mattias Holmström är teol. kand. och fil. kand & Tony Gunnarsson är pol. kand. De är redaktörer för Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden.

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.

[1] Peter Santesson. Mer självständiga människor. I: Axess nummer 1. 2014. Mer självständiga människor – Axess
[2] Allen Tate. Notes on Liberty and Property. I: Herbert Agar & Allen Tate (red.). Who Owns America?: A New Declaration of Independence. ISI Books, 1999 (1936). Sida 114.
[3] Mats Morell. Agrar revolution. Jordbruksproduktionen i Uppsala och Västmanlands län 1750–1920, Sida 209. Agrar Revolution
[4] Sven Rydenfelt. Bönder, mat, socialism. Liber förlag, 1983. Sida 17–18.
[5] Mats Morell. Bönderna, marknaden och staten. I: Furuhagen B., Furuhagen H. & Pettersson R. Äventyret Sverige. Bokförlaget Bra Böcker, 1993. Sida 189–198