Print Friendly

Försvar av kust – försvar vid kust

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FÖRSVAR AV I(UST
FÖRSVAR VID KUST?
ATLANTVALLEN OCH INVASIONEN 1944 I NY
BELYSNING
Au kaplen ARNE STADE
»Ein Fehler in der ursprunglichen Versammlung der Heere ist im ganzen
Verlauf des Feldzuges kaum wiedergutzumachen.»
H e l m u t h v o n M o l t k e, uber Strategie (18il).
– För tyskarna innebar Rommels utnämning (till »antiinvasionschef») en allt annat än lycklig lösning. Denne var visserligen
överens med von Rundstedt om att fienden icke skulle medges tillgång till de franska hamnarna utan att dessa borde hållas till
siste man. Men beträffande den taktik, varmed invasionsstyrkorna
borde mötas, kunde de båda fältmarskalkarna inte enas. Rommel
förordade, att man skulle slåss på stränderna, och höll på att
strandförsvaret därför måste göras starkt och reserverna grupperas i nära anslutning till detsamma. Rundstedt däremot förordade
ett diametralt motsatt förfaringssätt. Han ansåg, att man kunde
låta fienden få fotfäste och först därefter, men innan denne förmått bita sig fast, skulle slå ut ett samlat motanfall. Detta förutsatte, att huvuddelen av stridskrafterna grupperades rätt långt
bakom det egentliga kustförsvaret. Dessa divergerande uppfattningar ledde till en kompromiss – vanligen det sämsta av allt i
fält: infanteriet sköts fram, medan huvuddelen av pansarstyrkorna hölls tillbaka. Resultatet blev, att i prövningens stund ingen
verklig samverkan kunde komma till stånd dem emellan.
Det felaktiga i detta arrangemang accentuerades ytterligare genom själva karaktären av det tyska kustförsvaret. Detta var linjärt och saknade djup. Det bestod av en rad av stödjepunkter längs
kustbandet, sammanknutna genom hinder, dels i vattnet, dels på
själva stranden. Något bakre försvar existerade överhuvud taget
icke. Hela ställningen var i själva verket ett slags Maginot-linje.
477
Arne Stade
Förvånansvärt nog hyste dock både Hitler och Rommel lika stort
förtroende till denna konstruktion som fransmännen till sin Maginot-linje år 1940 …
Ovanstående utgör ett direkt citat ur ett av de många hittills
utkomna översiktsverken om det andra världskriget, f. ö. ett av
de bästa. Det förträffliga lilla arbetet bär titeln The Second World
W ar 1939-1945. A strategicul and tactical history, har till författare förre brittiske generalmajoren J. F. C. F u l l e r och utkom
år 1949, alltså för ungefär fyra år sedan.
Nu är det ju så, att det tillgängliga källmaterialet rörande
andra världskriget avsevärt utökats just under de senaste trefyra åren. Det är särskilt de tidigare nästan obefintliga tyska källorna, som på sistone begynt flöda rikligare. Brittiska och amerikanska skildringar och redogörelser förelågo däremot i betydande
utsträckning redan kort efter krigets slut. I och för sig kunde därför med skäl befaras, att sammanfattande översiktsverk, skrivna
redan i slutet av 1940-talet, skulle kännetecknas av en viss ensidighet i sin syn på händelseförlopp och orsakssammanhang. Också
beträffande Fullers citerade arbete äro självfallet vissa sådana farhågor motiverade, inte minst i vad gäller dess framställning av
händelserna i Normarrdie 1944.
Ä ven om åtskilligt källmaterial av väsentlig betydelse för en inträngande och allsidig kunskap om de krigshistoriska händelseförloppen och sammanhangen i samband med Normandie-invasionen
1944 får antagas alltjämt vara undandraget forskningens sökarljus, äro förutsättningarna numera dock helt andra än blott för
några år sedan att objektivt pröva hållfastheten av den version om
det tyska kustförsvarets sammanbrott, som framföres bl. a. i general Fullers arbete. Inte minst betydelsefullt är i detta sammanhang, att möjlighet numera förefinnes att taga del av såväl Romroels som von Rundstedts egna synpunkter och tankegångar.
Kanske är det signifikativt, att de presenterats i engelsk språkdräkt.
Däremot är det tydligen en händelse, som blott s e r u t som en
tanke, att de båda nyssnämnda tyska »memoarverken»- om denna
etikett här för enkelhetens skull tillåtes- inom kort följts av den
veterligen första större, delvis på omfattande primärforskning baserade bearbetningen om Atlantvallen och invasionen 1944. Ur
svensk synpunkt tilldrar sig det åsyftade arbetet ett särskilt stort
intresse, eftersom det rör sig om ett svenskt originalverk, för- 478
Försvar av kust- försvar vid kust’/
fattat av en aktiv officer. Så mycket mera fägnesam är händelsen,
som tillgången på vederhäftiga och välskrivna svenska originalverk, tillkomna på enskilt initiativ och behandlande ämnen av
krigshistorisk karaktär – vare sig från äldre eller nyare tid – ju
icke precis är över sig riklig.1
Beträffande Erwin Rommel och hans insats i det tyska invasionsförsvaret skulle man möjligen kunna säga, att vi redan tidigare varit relativt väl informerade. Ännu innan 1940-talet gått till
ända hade en ganska omfattande litteratur- på såväl tyska som
engelska språket – om den legendariske tyske pansargeneralen
sett dagen. En översikt av de viktigaste av dessa arbeten gavs i
Svensk Tidskrift, h. 4/1950. Utmärkande för denna tidigare Rommel-litteratur var emellertid, att den företrädesvis behandlade
Rommels Afrika-år, den del av hans bana, då han var »soldaten i
solen», för att tala med Liddell Hart. Det är ju också främst som
den käcke och ridderlige »Ökenräven», som Rommel fortfarande
lever i det allmänna medvetandet, inte minst i de forna fiendeländerna. Såsom »antiinvasionschef» är Rommel betydligt mindre
känd, vilket väl också har sin psykologiska förklaring.
Åtminstone ett av de åsyftade arbetena sysslade dock nästan uteslutande med Rommels verksamhet i Frankrike 1944. Det var boken Invasion 1944. Ein Beitrag zu Rommels und des Reiches
Schicksal (Tiibingen und Stuttgart 1949), författat av hans dåvarande stabschef, den numera av andra orsaker rätt väl bekante
generallöjtnanten och akademikern H a n s Spe i d e l. Det må
emellertid här erinras om att Speidels skrift har en ganska klart
markerad politisk tendens, som icke undgått att färga även de avsnitt, vilka handla om rent militära förhållanden. Bokens källvärde är därför mindre än man kunde haft anledning förvänta.
Detta bekräftas inte minst vid en jämförelse med vad Rommel själv
har att andraga. Man finner då, att Speidel stundom verkar mera
»rommelsk» än Rommel själv.
Sedan rätt länge har man vetat, att Rommel vid sin bråda död i
1 The Rommel Papers. Ed. B. H. L i d d e Il H a r t with the assistance of
L u c i e-M a r i a R o m m e l, M a n f r e d R o m m e l and General F r i t z B a y e rl e i n. Transiated by Paul Findlay. London (l.Jollins) 1953.
Von Rundstedt. The Soldier and the man. By his chief of staff G u e n t h e r
B l u m e n t r i t t. Foreword by Field-marshal v o n R u n d s t e d t. Transiated by
Captain C. Reavely. London (Odhams) 1952.
B e r t i l S t j e r n f e l t, Alarm i Atlantvallen. Företal av H e I g e J u n g. StockllOlm (Hörsta Förlag; Militärlitteraturföreningen nr 205) 1953.
34- 533449 Svensk Tidskrift 1953 479
Arne Stade
oktober 1944 lämnade efter sig en ganska betydande skriftlig kvarlåtenskap, omfattande diverse minnesanteckningar och utkast,
avsedda att läggas till grund för en tilltänkt bok om hans intryck
och upplevelser under det andra världskriget (en pendang i större
format till det litterära »lyckokastet»- i mer än en bemärkelselnfanterie greift an, som utkom 1937 och byggde på erfarenheterna
från första världskriget). Efter hand har det också blivit känt, att
ett stort antal av Rommels brev hem till hustrun och sonen, innehållande spontana och anmärkningsvärt öppenhjärtiga kommentarer till det dagsaktuella skeendet, blivit räddade undan förgängelse.
Redan för tre år sedan publicerades en betydande del av detta
högintressanta material- dock icke breven- i en volym, betitlad
Krieg ohne Bass och redigerad av fru Lucie-Maria Rommel och
general Fritz Bayerlein, Rommels stabschef i Afrika (Heidenheim/Brenz 1950). I utvidgat skick – även en stor del av korrespondensen har nu frigivits – samt försedda med inledning och
kommentarer av Liddell Hart ha »Rommelpapperen» nu utgivits
även på engelska. Några kapitel, täckande tidsavsnitt, för vilka
Rommel själv icke hann utarbeta en sammanhängande redogörelse,
ha med stöd av marskalkens egna anteckningar skrivits av general
Bayerlein och sonen Manfred. Beklagligtvis, ehuru naturligt nog,
uppvisar bl. a. just invasionsskedet en dylik lakun.
Det skulle föra för långt att här närmare ingå på det skiftande
innehållet i »Rommelpapperen». Men det kan gott sägas, att de utgöra en ganska fascinerande lektyr. Ändock får man vid läsningen
icke glömma, att de från början ju aldrig varit avsedda att offentliggöras i sitt förefintliga skick. Så mycket mera måste man beundra den visserligen konstlösa men lättflytande och friska stilart,
vari Rommel förstått att uttrycka sina tankar. Uppenbarligen
ägde »huggvärjan» Rommel en mera mångsidig och subtil begåvning än de flesta torde föreställa sig.
Liddell Hart har särskilt fäst sig vid den objektiva ton, som genomgående präglar Rommels framställning. Han ser häri ett indicium för att det var brinnande intresse för »the military lessons
of the campaigns» mera än omtanke om »his place in history», som
inspirerade Rommel vid hans författarskap. Det torde knappast
vara befogat att här anmäla en avvikande mening – någon självförhärligande tendens kan åtminstone inte skönjas. Däremot bör
man nog komma ihåg, att Rommel hade ett hett och livligt temperament, och att temperamentsfullhet och objektivitet icke alltid
480
Försvar av kust- försvar vid kust?
ha så lätt att samsas. Påpekandet avser närmast vissa uttalanden
och formuleringar av mera personlig syftning, om vilka det nog
kan ifrågasättas, huruvida de icke snarare återge en momentan
sinnesstämning än ett överlagt värdeomdöme. Omvänt skulle
kanske vissa för Rommel mindre fördelaktiga uttalanden hos
andra memoarförfattare kunna delvis förklaras på liknande sätt,
såsom närmast betingade av olikhet i kynne och temperament.
Det må – till undvikande av missförstånd – tilläggas, att
denna reflexion icke har speciell hänsyftning på de omdömen om
Rommel, som förekomma i general Giinther Binmentritts bok om
iältmarskalken Gerd von Rundstedt.
Binmentritts attityd vbavi Rommel kan nog ibland verka litet
ansträngt välvillig, det må medges. Han apostroferar honom gärna
med epitet, sådana som »the young marshal», »the youthful
marshal». Och att häri knappast avspeglas en spontan beundran
för kollegans enastående snabba karriär, framgår merendels av
sammanhanget. Binmentritt gör det också fullt klart för läsaren,
att Rommel »enjoyed the full confidence of Hitler», att han »stood
in close relations with the party officials», och att han kunde
»obtain anything from them». Det finns emellertid ingenting av
rancune och småsinthet i Binmentritts bedömning av Rommel som
människa. Binmentritt är kritisk i vissa stycken mot fältmarskalken Rommel. Men han gör full rättvisa åt hans personliga förtjänster och mänskligt vinnande egenskaper. Han betonar också
mycket starkt, att, oberoende av rådande principiella åsiktsdivergenser, de personliga relationerna mellan von Rundstedt och Romme! -liksom även mellan honom själv och Rommel- alltid voro
präglade av vänskaplighet och ömsesidig aktning. Rommel var tydligtvis enligt Binmentritts mening en gentleman i lika hög grad
som von Rundstedt, ehuru på ett annat sätt.
Binmentritts bok framträder i yttre avseende som en biografi
över hans högt respekterade och varmt avhållne chef under ett
flertal år. Det är »soldaten och människan» Gerd von Rundstedt,
som den forne stabschefen velat skildra. Har han lyckats härmed~
Det kan icke betvivlas, att den i början av innevarande år i ensamhet och armod avlidne tyske fältmarskalken mer än väl förtjänade- och förtjänar- att få sitt minne hugfäst i biografiens
form. Han var förvisso stor både som människa och fältherre, en
gestalt som man gärna vill associera med hans några år äldre nordiske kollega Gustaf Mannerheim. Det är verkligen icke svårt att
förstå Binmentritts känslomässiga bundenhet till denna aristokra- 481
———-·. ~~—
Arne Stade
tiskt kyliga, och någon gång sarkastiska, men ändå så genuint
varmhjärtade personlighet.
Men måhända har levnadstecknaren stått biografiens föremål
a l l t f ö r nära. Det heter ju icke utan skäl, att ingen är stor i sin
kammartjänares ögon. Kanske förhåller det sig på motsvarande
sätt med en militär chef i hans stabschefs eller adjutants ögon. I
varje fall ter sig den bild av von Rundstedt, som hans stabschef
åstadkommit, förbluffande blek och färglös. Man får nästan det intrycket, att författaren egentligen gått ganska oinspirerad till verket. Denna känsla snarast förstärkes vid läsningen av de rätt uddlösa anekdoter och liknande »rundstedtiana», vilka Blumentritt,
kanske för att liva upp framställningen, strör in här och var och
gärna föredrar i en ton av något slags devot förtrolighet.
Sant är ju, att fältmarskalken framemot mitten av 1940-talet icke
längre kan ha befunnit sig i sin fulla krafts dagar- han var född
1875- och att hans relativt höga ålder enligt naturens ordning väl
måste förutsättas ha verkat i någon mån avtrubbande och förlamande, icke blott på hans fysiska spänst utan även på hans andliga vitalitet. Det är också möjligt att Blumentritt, vilken f. ö. själv
anspråkslöst klassificerar sitt opus som »a biographical sketch»,
inte har sin styrka i människoskildring och personlighetsanalys,
ehuru han eljest ofta dokumenterat sig som en militär skriftställare av rang. Recensenten har likväl svårt att helt värja sig för
misstanken, att huvudskälet till att Binmentritts bok som levnadsteckning bedömd gör ett så pass matt intryck helt enkelt är, att
författaren egentligen syftat till något annat än att teckna sin
chefs porträtt, att ett helt annat ämne lekt honom i hågen, men
att han närmast av lämplighetsskäl dock stannat för den biografiska formen. V ad som närmast föranleder denna gissning är det
oproportionerligt stora utrymme, som i boken anslås åt redogörelsen för invasionsförsvaret i väster 1944 och därmed sammanhängande förhållanden. Det framgår ganska tydligt, att det är här,
som arbetets verkliga tyngdpunkt är att finna.
Den principiella motsättningen mellan å ena sidan Rommel,
å den andra von Rundstedt och hans stab, dvs. väl närmast Binmentritt själv, bestämdes ytterst därav, hävdar den senare, att chefen för armegrupp B (Rommel) tänkte uteslutande taktiskt, under
det att överbefälhavaren (v. Rundstedt) enligt sakens natur och sin
plikt likmätigt måste göra sina bedömanden på ett strategiskt plan.
Deras respektive utgångspunkter voro m. a. o. helt väsensskilda, och
482
t _____________________________~·———————~——–~——..
Försvar av kust- försvar vid kust?
det var detta, som främst betingade de skiljaktiga slutsatserna.
Att sedan Rommel hade en viss benägenhet att resonera längs taktiska linjer, även när han gjorde strategiska överväganden, var
egentligen en sak för sig.
Vad Blumentritt emellertid synes mest reagera mot är, att Rommel s. a. s. föll sin förman och äldre kollega i ämbetet. Betecknande
var, menar Blumentritt, att Rommel brukade telefonera till Hitler
personligen var och varannan dag, för att direkt framlägga sina
synpunkter, medan däremot von Rundstedt höll sig strikt till
tjänstevägen. Genom att på sådant sätt systematiskt bearbeta
Hitler lyckades Rommel visserligen halvt om halvt få den vankelmodige Fiihrern med på sina tankegångar, helst som Hitler av naturen i hög grad intresserade sig för allt tekniskt. Men i grund och
botten trodde inte ens Hitler mer än jämnt på den rammelska planen. Att han delvis godkände den berodde mest därpå, att han var
så road av Rommels »idea of massive fortifications».
Det var så den ödesdigra kompromisslösningen kom till. Påverkad av Rommel fastställde Hitler, att stranden skulle vara huvudförsvarslinje och avvärjande försvaras »in the Rommel sense».
Men han fasthöll ändock vid den ursprungliga rundstedtska tanken på en slagkraftig rörlig reserv någonstädes i trakten av Paris.
Liksom för att ytterligare komplicera det hela bestämde så Hitler,
att denna »strategiska» reserv icke fick disponeras enligt von Rundstedts eget beprövande; den skulle vara »placed under his orders
as well». Så gick det alltså till, summerar Blumentritt med tydlig
bitterhet, då »the entire defence system which for a long time had
been prepared in accordance with fundamental principles was
abandoned shortly before the invasion».
Det bör dock uppmärksammas, att Blumentritt icke gör gällande,
att det var därför det gick som det faktiskt gick i juni 1944.
Han betonar fastmera rätt starkt, att det var de allierades ofantliga materiella överlägsenhet, i a l l a hänseenden, som fällde utslaget – och sannolikt skulle ha gjort så, vilka motåtgärder som
på tysk sida än kunde ha vidtagits. Det gives dock en gräns, vill
Blumentritt tydligen ha sagt, för vad mänsklig vilja och beslutsamhet mäktar åstadkomma.
Också Rommel skulle med tiden nå fram till en liknande uppfattning. Det var, skrev han sålunda kort före sin död, numera
hans tro att det föga skulle ha båtat, om han ock hade fått de operativa reserver, han begärde: »we would still have lost the battle,
as our counterattacks would have been smashed by the Allied naval
483
1.
Arne Stade
gunsand air force». Det var en djupt desillusionerad man, som nedskrev de orden.
Helt annorlunda hade Rommel tänkt och trott, då han på senhösten 1943 »som en isig och ovälkommen nordsjövind» – för att
citera hans levnadstecknare Desmond Young – för första gången
»blåste in över de idylliska staberna vid kusten». Och dock: kanske
hade han inte ens då i själ och hjärta varit fullt så optimistisk
som han gav sig sken av att vara. Åtminstone har han efteråt vidgått, att under n o r m a l a förhållanden den av von Rundstedt förordade lösningen säkerligen hade varit den enda riktiga. Men i det
aktuella fallet hade de ömsesidiga styrkeförhållandena, enkannerligen i luften, icke varit sådana, att »normala» förfaringssätt enligt hans uppfattning med någon utsikt till framgång kunde
komma till användning. Det var främst hans bittra erfarenheter
från Afrika-krigets slutskede av luftunderlägsenhetens förbannelse, som kommit honom, den forne förkämpen för rörlig krigföring i dess mest avancerade form, att tappa tilltron till sitt eget
»segerrecept». Såsom ofta sker, då illusioner krossas, hade besvikelsen nu drivit honom över till en motsatt ytterlighet: antingen
måste den invaderande fienden hindras att överhuvud taget komma
i land, eller finge slaget anses definitivt förlorat. Detta var en desperat och hasardös men på sitt sätt kanske realistisk inställning.
Men även denna »lösning» förutsatte, för att med något hopp om
framgång kunna praktiseras, helt andra resurser ifråga om trupp
och materiel än vad den tyska hemorten år 1944 längre var i stånd
att tillhandahålla. Hade den verkligen förmått detta, då skulle den
rommelska nödlösningen aldrig b e h ö v t tillgripas. Det hela framstod som en circulus vitiosus, ur vilken ingen utväg längre kunde
skönjas. Det förstod von Rundstedt och hans stabschef. Det skulle
till slut, sedan invasionen redan blivit ett faktum, komma att gå
upp även för Rommel.
Efter att ha tagit del av och begrundat de vittnesmål om den
tyska »antiinvasions»-planläggningen och orsakerna till dennas
misslyckande, vilka framläggas i »Rommel-papperen» och i general Binmentritts Rundstedt-biografi, är det med stora förväntningar och rent av spänning som man griper sig an med studiet
av kapten Stjernfelts bok med dess kanske icke alldeles lyckade
titel »Alarm i Atlantvallen». Till vilket resultat har den svenske
författaren kommit i den stora kontroversiella principfrågan, taktiskt (statiskt) försvar contra strategiskt (rörligtH Vilka slutsat- 484
Förs?Jar av kust- försvar vid kust?
ser anser han sig böra draga av händelseutvecklingen- i den mån
underlag överhuvud taget finnes för någorlunda säkra slutsatser
av krigshistorisk eller allmänt militär innebörd~
Det måste nog sägas, att förväntningarna icke helt infrias. Författaren snarast kringgår hela det grundläggande problemet, avstår i varje fall från att mera ingående undersöka detsamma. Han
befinnes icke desto mindre ha en ganska deciderad personlig mening om vilkendera av de båda »skolorna», »den taktiska» eller
>>den strategiska», som hade »rätt» respektive »fel». Även om han
inte uttrycker sig fullt så kategoriskt, låter författaren dock klart
förstå, att han anser det tämligen självklart, att det var Rommel,
som hade »rätt», och dennes »motståndare» -såsom de t. o. m. betecknas vid något tillfälle – som följaktligen hade »fel». På vad
sätt författaren kommit fram till denna uppfattning, får läsaren
inget klart begrepp om. Men det kan ju dock inte enbart vara därför, att – såsom »naturligt» var – »kustartilleriet tillmättes en
betydelsefull roll i det rommelska framskjutna invasionsförsvaret», för att låna en formulering ur boken.
Föreställningen att ovidkommande synpunkter i någon mån
kunna tänkas ha påverkat författarens ställningstagande synes
eljest stödjas därav, att detta icke alltid sker fullt konsekvent. Medan exempelvis för den »taktiska skolan»- men icke för den »stra·
tegiska»- Hitlers bekanta beslut att förklara alla viktigare hamnstäder för »fästningar» tedde sig tämligen diskutabelt- något som
tydligt framgår bl. a. av general Speidels bok – finner Stjernfelt
åtgärden synbarligen fullt i sin ordning. Han tyckes också ha en
från Speidels helt avvikande och otvivelaktigt riktigare uppfattning om de s. k. fästningarnas försvarsstrategiska betydelse, även
och inte minst i vad avsåg deras förmåga att binda starka fientliga
markstridskrafter. En dylik inställning rimmar kanske mindre väl
med ett helhjärtat accepterande av de rommelska försvarsprinciperna i övrigt. Men detta må vara författarens ensak.
Till förebyggande av varje missförstånd bör också här framhållas, att de strategiska och taktisk-operativa principfrågorna på
det hela taget spela en ganska underordnad roll i Stjernfelts bok.
Författaren ger sig heller inte alls ut för att ha idkat djupplöjning på dessa fält. Tyngdpunkten i hans framställning ligger på
det allmänt tekniska och på det »trupps]ags»-taktiska området, så-
som också framgår av arbetets ursprungliga, mera adekvata men
kanske inte lika »säljande» titel: »Det tyska kustartilleriets omfattning och verksamhet vid invasionen i Normandie.» När författa- 485
Arne Stade
ren väl kommer in på detta sitt egentliga gebit, kan ingen klaga
på hans grundlighet och omsikt. Tydligt är, att han bedrivit ett
mycket träget och målmedvetet forskningsarbete, och att han icke
skytt några ansträngningar i sin strävan att verkligen gå till botten med frågorna. Det har också förunnats honom att på åtskilliga väsentliga punkter korrigera, komplettera eller fördjupa den
tämligen diffusa och delvis överdrivna bild av det tyska kustartilleriets omfattning och insatser i invasionsförsvaret, som tidigare
varit gängse, och som även återspeglats i den anglo-amerikanska
invasionslitteraturen. På detta speciella område har författaren
presterat ett forskningsresultat av hög levalitet och helt säkert bestående värde.
Allt i boken om »Atlantvallen» kan, naturligt nog, dock icke
uppvisa samma höga standard. Att källförteckningen verkar
ganska godtycklig och företer påfallande luckor må vara ursäktat,
eftersom författaren själv reserverat sig på denna punkt. Men arbetet skulle ha vunnit betydligt i värde och användbarhet, om dokumenteringen varit utförligare och källhänvisningarna mindre
sparsamma. Vad som enligt recensentens uppfattning utgör bokens
allvarligaste svaghet är dock dess brist på stringens och fasta konturer. Det är ju av praktiska skäl så gott som aldrig görligt att i
en bearbetning medtaga allt, som kan anses i någon mån tangera
det behandlade ämnet. Ett urval av sakuppgifter måste nästan alltid företas, varvid de verkligt relevanta detaljerna tagas med, under det att de mera intetsägande och ovidkommande sållas bort.
Vägledande vid en sådan sovring blir väl främst det helhetsperspektiv, som författaren önskar anlägga på sitt ämne.
Beträffande det stjernfeltska arbetet har man en känsla av att
författaren icke helt förmått göra sig till herre över sitt särdeles
omfattande, disparata och otvivelaktigt delvis ganska motspänstiga källmaterial. De stora linjerna ha icke sällan råkat
komma bort eller undanskymmas i myllret av fristående detaljer,
upprepningar och allsköns utvikningar. Anmärkningen må illustreras med ett konkret exempel, som dessutom berör ett förhållande av ganska stor reell betydelse.
I ett kapitel om »Befästningsprinciper och principbefästningar»
uppger författaren (s. 126), att tyskarna, för att icke redan före
D-dagen få sina i öppna värn uppställda kustartilleripjäser sönderbombade, nödgats i stället gå in för bunkeruppställning, trots att
därigenom skjutsektorn minskades med två tredjedelar. Detta pris
ansågs dock vara i dyraste laget, varför man ett stycke in på 1944
486
_L ____________…:_________…..________
-~—–~———….,…—- —–
Försvar av kust – försvar vid kust?
beträffande armekustartilleriet beslöt att kompromissa och »endast
placera omkring hälften av batteriets pjäser i täckta värn».
Går man emellertid tillbaka till s. 56 (kap. »Normandie i brännpunkten») finner man här följande version. – I januari 1944 hade
Hitler på grund av de allierades tilltagande luftöverlägsenhet bestämt, att alla kustartilleribatterier skulle inbyggas i t~ickta betongvärn. Beslutet hade fattats efter lång tvekan med hänsyn till
den med de täckta värnen följande inskränkningen av beskjutningsområdct. Arbetet tog emellertid rundlig tid, varför R o m m e l
fram i maj gav order om »att framskjutna armekustbatterier i
öppna värn tillfälligt skulle dras tillbaka och uppställas i maskerade fältställningar– -». Denna åtgärd skulle komma att få
»en högst ogynnsam inverkan på kustartilleriets möjligheter i invasionsförsvaret», närmast i vad avsåg verkan mot sjömåL
Slutligen återkommer författaren en tredje gång till samma
ämne å s. 192 (kap. om »Flygelfästningar och flygfacit»). – Då
flyganfallen mot KA-batterierna började intensifieras i början av
april höll man just på med att bygga in dem i täckta värn. Men
arbetet gick långsamt, och risken föreföll stor att de skulle komma
att slås ut före invasionen. Det beslöts då att »tillfälligt- som man
trodde – ställa upp dem tillbakadraget i maskerade fältställningar». Olyckligtvis »hann invasionen före», och »i sina tillbakadragna fältställningar kunde de omoderna pjäserna ej verka som
sjömålsartilleri».
Vad den uppmärksamme läsaren här först och främst fäster sig
vid är, att författaren synbarligen icke hållit reda på o m, v a r och
h u r han på andra ställen i boken behandlat en och samma sak.
Därigenom har han råkat ut för missödet att dels upprepa sig
i fråga om meddelande av rena fakta, dels i olika sammanhang
framställa dessa under en något skiljaktig »tendens». Att olikheten
i tendens möjligen förklaras av att författaren något okritiskt öst
ur olika källor (av vilka då åtminstone en synes ha varit mindre
Rommel-vänlig) gör förhållandet knappast mindre betänkligt ur
metodisk synpunkt.
Det kan nu vara lämpligt att återkalla i minnet general Fullers
syn på det tyska invasionsförsvaret och orsakerna till dess misslyckande. I anslutning till hans resonemang ställa vi- ehuru med
viss tvekan – problemet på sin spets: vilkendera lösningen var
objektivt »riktig» eller riktigast: Rammels eller von Rundstedts,
487
\_
Arne Stade
den »taktiska» eller den »strategiska>> skolans~ Eller till äventyrs
rentav Hitlers egen?
I djupare mening måste naturligtvis en dylik frågeställning
alltid vara ganska ofruktbar, att icke säga rent meningslös. Det
går väl strängt taget aldrig att på förhand fastslå, att d e n lösningen av ett visst taktiskt eller strategiskt (operativt) problem
är »riktig», under det att d e n lösningen är »felaktig». Först utgången kan skenbart ge någorlunda besked härom. Men i grund
och botten måste väl dock även den visdom anses vara i billigaste
laget, som bygger främst på efterhandskunskap om »hur det gick».
Den tar åtminstone icke tillbörlig hänsyn till de alltid och allestädes närvarande irrationella faktorernas oberäkneliga spel.
Med beaktande härav torde man emellertid kunna starkt ifrågasätta, huruvida den av Rommel valda och delvis genomdrivna lösningen verkligen bör anses ha varit »riktig» eller, om man så vill,
»sund». Tveksamheten betingas då mindre av hänsyn till utgången,
det negativa resultatet, än fastmera av den omständigheten, att
den torde få betecknas såsom föga logisk. I någon mån har detta belysts i det föregående. Här skall ytterligare pekas främst på e n
faktor, som generellt bidrager till att göra »Klisten als Hauptverteidigungslinien besonders ungeeignet». Omdömet härrör från den
med kustförsvarsproblem praktiskt och teoretiskt förtrogne tyske
generalen v o n S e n g e r u n d E t t e r l i n (i Allgemeine Schweizerische Militär Zeitschrift, december 1950).
Förhöll det sig verkligen så, att fiendens materiella överlägsenhet var till den grad överväldigande, att den måste göra ett rörligt försvar a priori uteslutet, då kunde det knappast heller vara
rimligt att föreställa sig, att möjligheterna skulle befinnas större
att- på den eller de platser, som av fienden utvalts bland hundratals tänkbara, vid just den tidpunkt, som av den invaderande fastställts efter de mest ingående överväganden – medelst en statisk
taktik slå tillbaka hans minutiöst planlagda och sorgfälligt förberedda anstormning samt hindra honom från att få fast fot i land.
Men just sådan var, något schematiskt uttryckt, grundtanken i den
rommelska försvarsplanläggningen. – Det är möjligt, kanske troligt, att även det rundstedtska receptet skulle ha befunnits verkningslöst under förhandenvarande omständigheter, men detta förändrar ingenting i sak. Dessutom kan det ingalunda anses axiomatiskt, på sin höjd som sagt troligt, att varje försök till rörligt
(operativt) försvar enligt von Rundstedts modell skulle ha varit på
förhand dömt att misslyckas. Åtminstone visade det sig under
488
~——–L _L_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __
Försvar av kust- försvar vid kust?
veckorna närmast e f t e r invasionen fullt görligt att efter hand
koncentrera rätt betydande styrkor, inklusive hästanspänt artilleri,
till omedelbar närhet av brohuvudet, något som bl. a. nödgade britterna att uppge viss tidigare tagen terräng. Beaktansvärda äro
också de relativt goda resultat, som tyskarna till en början uppnådde i sina bemödanden att »inkapsla» brohuvudet och fördröja
invasionsstyrkornas fortsatta framträngande. Slutligen – och
detta är inte minst väsentligt i sammanhanget- byggde den rundstedtska planen på utfästelser om betydande flygförstärkningar
omedelbart efter invasionens igångsättande, utfästelser som visserligen aldrig kommo att infrias.
Det brukar emellertid, på tal om det generellt lämpligaste antiinvasionsförfarandet, mycket ordas om hur svag och sårbar en invasionsstyrka alltid är under och närmast efter själva landstigningsmomentet. År då detta med verkliga förhållandet överensstämmande~ Svaret måste bli både ja och nej.
Naturligtvis måste landstigningen, själva stormningen, utgöra
ett känsligt moment i en amfibieoperation – liksom alla stormningar, även under operationer till lands. Självfallet måste inva·
sionsstyrkorna absolut sett vara – taktiskt, tekniskt och mora·
liskt- starkare ett eller annat dygn senare, därest de under mellantiden lämnats i okvald besittning av sitt brohuvud. Men icke
ens om man uteslutande ser saken ur den invaderandes synpunkt
gäller tesen om hans förmenta svaghet utan betydande reservation.
Ganska symtomatiskt torde vara, att inte en gång vid den s. k.
Omaha-stranden, vilken dock, till skillnad från övriga kustsektorer, försvarades av en välutbildad och relativt välutrustad fältdivision, och där – såsom Stjernfelt framhåller – »Atlantvallens
frontlinje erbjöd det motstånd, som Rommel satt som mål» -, inte
ens där visade det sig möjligt att hindra fienden från att komma i
land och hålla sig kvar, låt vara att läget ett tag föreföll kritiskt
nog för de landstigna amerikanerna.
Varför är det då till sist en så ofantligt svår uppgift att, t. o. m.
under relativt gynnsamma yttre förhållanden, avvärjande försvara
en strandställningT Åtminstone en väsentlig del av svaret torde
kunna utläsas ur nedanstående uttalande av general von Senger i
hans anförda studie över D’ie Abwehr der Achsenmächte auf
SizUien.
Det visade sig gång på gång, att »der Angreifer vom Meere her
iiber die wirkungsvollere Artillerie verfiigte als der Verteidiger.
Keine Landmacht vermag Geschiitze so schweren Kalibers, wie es
489
Arne Stade
Schiffsgeschtitze sind, so beweglich hin und her zu schieben, so
leicht sich dem feindlichen Beschuss zu entziehen, so schnell einzunebeln, wie dies auf dem Meere möglich ist.» Häri ligger nog
grundorsaken till att försvarsställningar i själva kustbandet vanligen så lätt betvingas. Det är också huvudanledningen till att
»Gegenstösse gegen einen einmal gelandeten Gegner so wenig Aussicht auf Erfolg haben».
Detta är en strikt logisk slutsats, som dessutom styrkes av nära
nog all modern praktisk krigserfarenhet. Om någonsin borde väl
därför den ofta missbrukade termen »lärdom» här vara på sin plats.
490

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism