Exit Wennerström
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
254
EXIT WENNERSTRÖM
Förrädaren har nu fått sin välför- som ovanligt naiva uttryck för
tjänta livstidsdorn och försvinner
därmed äntligen till den skuggornas och glömskans värld, där han
hör hemma.
Det är att hoppas att minnet av
hans ogärning och den politiska
uppgörelse, som följde i spåren av
den, inte i fortsättningen skall förgifta svenskt politiskt liv. Större
slutlig triumf skulle man inte ha
kunnat bereda denna avskyvärda
figur, som in i det sista velat skada
sitt forna fädernesland än om
sarnarbetet i försvarsfrågan eller
rentav den demokratiska värdegemenskapen mellan partierna hade
skadats genom hans brott.
Dessbättre har både statsministern och hrr Heckscher och Ohlin
avgivit deklarationer, som ger anledning att tro att W ennerströrnaffären snart skall kornrna att glida över i historikernas händer. De
dödförklaringar över sarnarbetet i
försvarsfrågan och de demokratiska politikernas personliga kontakter, som avgivits i vissa socialdemokratiska tidningar, bl. a. i DalaDemokraten och Folket får därmed
anses sakna politisk betydelse. Det
är tillräckligt att beteckna dem
partifanatisrn.
Men på den punkten är den
socialdemokratiska partiledningen
och riksdagsgruppen icke fria från
medansvar. Ty den slutliga debatten i riksdagen skulle icke ha blivit
så förbittrad om inte socialdemokraterna begått det häpnadsväckande misstaget att icke blott ställa
sig bakom de kritiserade statsrå-
den, vilket var naturligt nog i ett
parlamentariskt systern, utan rentav uppställa en ofelbarhetsrnaxirn.
Ingen av de angripna statsråden
hade begått något fel eller någon
försummelse, det var det genomgående temat i det socialdemokratiska försvaret. Jo, ett statsråd förstås, nämligen hans excellens herr
statsministern själv. Hr Erlander
fick – eller var tvungen efter sina
bekännelser i höstas – medge att
hans koordination av regeringssarnarbetet i säkerhetsfrågor hade
varit bristfällig. Han uttryckte i
andra kamrnaren detta medgivande
på följande diskreta sätt: ”Jag
skall bara på denna punkt säga, att
i den mån jag varit berörd av denna granskning har jag på ett mycket tidigt stadium medgivit, att det
var ett misstag att jag inte under- – — ————————-~———-…_______…__~__…..,__
rättades. Till en del var det misstaget beroende på att mitt sätt att
organisera arbetet i statsrådsberedningen kunde göras till föremål
för kritik …”
Men hrr Sven Andersson och
Rune Johansson fick inte förmå-
nen att på detta avväpnande sätt
bryta udden av kritiken. I partiprestigens namn måste de framställa sig som de ofelbara. Det är
inte att undra på att en ärlig karl
som Sven Andersson gjorde ett
bedrövligt intryck i andra kammaren. Han måste ju ha insett att han
tvingades försvara en ohållbar position. Om hans öde alltså omgavs
av en fläkt av tragik hade i stället
Torsten Nilssons uppträdande ett
påtagligt inslag av komik. Det tedde sig onekligen som ett roande
skådespel, när hans excellens ivrigt
försökte bortförklara det omdöme
och den handlingskraft som han
visade, när han underrättade sä-
kerhetschefen i UD om misstankarna mot Wennerström, trots att
han själv tyckte att de var svagt
grundade. Därmed skiljde han sig
ju på ett avgörande sätt från Sven
Andersson och sin företrädare
östen Unden, som icke vidtog denna åtgärd. Som en talare från
oppositionen uttryckte saken: ”Så
stark tycks den socialdemokratiska
solidariteten vara, att inget statsråd är sämre än något annat, men
då får inget statsråd heller vara
bättre än något annat”.
Att det fanns socialdemokrater,
som inte ville acceptera ofelbar- 255
hetsmaximen framgår dessbättre
dock av hr Adamssons anförande.
Han yttrade: ”I ett tillkännagivande är innehållet i skrivningen det
avgörande. Personligen är jag inte
helt främmande för att om enighet
hade kunnat uppnås om denna
form, skulle man ha kunnat ansluta sig till detta …”
En besinningens röst riktad till
de krafter i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, som till allt pris
ville försvara statsrådens ofelbarhet?
Varför blev då oppositionen så
upprörd över denna socialdemokratiska taktik? Därför att den så
oroväckande väl passade in i den
bild, som regeringen ansträngt sig
att ge under senare år av den
i sin maktfullkomlighet allvisa regeringen, till vilken det inte finns
och icke kan finnas något alternativ. En bild av den starka regeringen, vars permanenta herravälde är av sådan livsavgörande betydelse för landet, att det är riktigt
och rättvist att dess parti privilegieras genom ett valsystem, som
förvanskar folkviljans utslag genom en överrepresentation för det
statsbärande partiet.
På den punkten kommer kampen att gå vidare. I övrigt är det allt
skäl att glömma den politiska process i vilken ett statsrättsligt institut, utformat i en ämbetsmannastat med ständerriksdag, tillämpades i ett parlamentariskt system,
där rätten står på den sida, som
har de flesta rösterna. Ty detta sy- 256
nes ha varit den grundläggande orsaken till att lidelserna svallade så
högt i Wennerström-affärens slutskede. När sårad rättskänsla på
båda sidor mänger sig in i den
politiska maktkampen, då kommer
emotionellt så starkt laddade motsättningar att inträda, att den demokratiska värdegemenskapen kan
komma i fara.
En ytterligare lärdom av W ennerström-affären är därför att man
vid den fortsatta författningsreformen bör överväga om någon motsvarighet till det ”politiska” ansvaret i § 107 överhuvudtaget bör upptagas i grundlagen. Författningsutredningen har visserligen omformulerat detta ansvar i nuvarande
§ 107 – tillkännagivande för riksdagen att statsråd icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta eller icke
med oväld, nit, skicklighet och drift
utövat sitt förtroendeämbete – till
en anmälan att statsråd, utan att för
riksrätt åtalbart fall är för handen,
åsidosatt sin tjänsteplikt. Men i utredningens motsvarighet till riksrättsåtalet talas om att statsråd genom viss handling eller underlåtenhet så grovt åsidosatt sin tjänsteplikt att för gärningen jämlikt lag
kan dömas till avsättning. Här är
alltså fråga om juridiskt ansvar.
Men då blir det en lek med ord att
vid anmälan om annat fall av åsidosättande av tjänsteplikt tala om
”politiskt” ansvar. Förfarandet vid
dylik anmälan måste få karaktä-
ren av ett kombinerat politiskt och
rättsligt bedömande – med ty åtföljande kollision mellan parlamentarismens majoritetsprincip
och den rättsliga prövningens objektivitetsprincip. Är det inte mera
korrekt – och tryggare för demokratien – att man nöjer sig med
ett dagordningsinstitut. I ett parlamentariskt system har majoriteten
i alla fall alltid ”rätt”!
Erik Anners
EXIT WENNERSTRÖM
Förrädaren har nu fått sin välför- som ovanligt naiva uttryck för
tjänta livstidsdorn och försvinner
därmed äntligen till den skuggornas och glömskans värld, där han
hör hemma.
Det är att hoppas att minnet av
hans ogärning och den politiska
uppgörelse, som följde i spåren av
den, inte i fortsättningen skall förgifta svenskt politiskt liv. Större
slutlig triumf skulle man inte ha
kunnat bereda denna avskyvärda
figur, som in i det sista velat skada
sitt forna fädernesland än om
sarnarbetet i försvarsfrågan eller
rentav den demokratiska värdegemenskapen mellan partierna hade
skadats genom hans brott.
Dessbättre har både statsministern och hrr Heckscher och Ohlin
avgivit deklarationer, som ger anledning att tro att W ennerströrnaffären snart skall kornrna att glida över i historikernas händer. De
dödförklaringar över sarnarbetet i
försvarsfrågan och de demokratiska politikernas personliga kontakter, som avgivits i vissa socialdemokratiska tidningar, bl. a. i DalaDemokraten och Folket får därmed
anses sakna politisk betydelse. Det
är tillräckligt att beteckna dem
partifanatisrn.
Men på den punkten är den
socialdemokratiska partiledningen
och riksdagsgruppen icke fria från
medansvar. Ty den slutliga debatten i riksdagen skulle icke ha blivit
så förbittrad om inte socialdemokraterna begått det häpnadsväckande misstaget att icke blott ställa
sig bakom de kritiserade statsrå-
den, vilket var naturligt nog i ett
parlamentariskt systern, utan rentav uppställa en ofelbarhetsrnaxirn.
Ingen av de angripna statsråden
hade begått något fel eller någon
försummelse, det var det genomgående temat i det socialdemokratiska försvaret. Jo, ett statsråd förstås, nämligen hans excellens herr
statsministern själv. Hr Erlander
fick – eller var tvungen efter sina
bekännelser i höstas – medge att
hans koordination av regeringssarnarbetet i säkerhetsfrågor hade
varit bristfällig. Han uttryckte i
andra kamrnaren detta medgivande
på följande diskreta sätt: ”Jag
skall bara på denna punkt säga, att
i den mån jag varit berörd av denna granskning har jag på ett mycket tidigt stadium medgivit, att det
var ett misstag att jag inte under- – — ————————-~———-…_______…__~__…..,__
rättades. Till en del var det misstaget beroende på att mitt sätt att
organisera arbetet i statsrådsberedningen kunde göras till föremål
för kritik …”
Men hrr Sven Andersson och
Rune Johansson fick inte förmå-
nen att på detta avväpnande sätt
bryta udden av kritiken. I partiprestigens namn måste de framställa sig som de ofelbara. Det är
inte att undra på att en ärlig karl
som Sven Andersson gjorde ett
bedrövligt intryck i andra kammaren. Han måste ju ha insett att han
tvingades försvara en ohållbar position. Om hans öde alltså omgavs
av en fläkt av tragik hade i stället
Torsten Nilssons uppträdande ett
påtagligt inslag av komik. Det tedde sig onekligen som ett roande
skådespel, när hans excellens ivrigt
försökte bortförklara det omdöme
och den handlingskraft som han
visade, när han underrättade sä-
kerhetschefen i UD om misstankarna mot Wennerström, trots att
han själv tyckte att de var svagt
grundade. Därmed skiljde han sig
ju på ett avgörande sätt från Sven
Andersson och sin företrädare
östen Unden, som icke vidtog denna åtgärd. Som en talare från
oppositionen uttryckte saken: ”Så
stark tycks den socialdemokratiska
solidariteten vara, att inget statsråd är sämre än något annat, men
då får inget statsråd heller vara
bättre än något annat”.
Att det fanns socialdemokrater,
som inte ville acceptera ofelbar- 255
hetsmaximen framgår dessbättre
dock av hr Adamssons anförande.
Han yttrade: ”I ett tillkännagivande är innehållet i skrivningen det
avgörande. Personligen är jag inte
helt främmande för att om enighet
hade kunnat uppnås om denna
form, skulle man ha kunnat ansluta sig till detta …”
En besinningens röst riktad till
de krafter i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, som till allt pris
ville försvara statsrådens ofelbarhet?
Varför blev då oppositionen så
upprörd över denna socialdemokratiska taktik? Därför att den så
oroväckande väl passade in i den
bild, som regeringen ansträngt sig
att ge under senare år av den
i sin maktfullkomlighet allvisa regeringen, till vilken det inte finns
och icke kan finnas något alternativ. En bild av den starka regeringen, vars permanenta herravälde är av sådan livsavgörande betydelse för landet, att det är riktigt
och rättvist att dess parti privilegieras genom ett valsystem, som
förvanskar folkviljans utslag genom en överrepresentation för det
statsbärande partiet.
På den punkten kommer kampen att gå vidare. I övrigt är det allt
skäl att glömma den politiska process i vilken ett statsrättsligt institut, utformat i en ämbetsmannastat med ständerriksdag, tillämpades i ett parlamentariskt system,
där rätten står på den sida, som
har de flesta rösterna. Ty detta sy- 256
nes ha varit den grundläggande orsaken till att lidelserna svallade så
högt i Wennerström-affärens slutskede. När sårad rättskänsla på
båda sidor mänger sig in i den
politiska maktkampen, då kommer
emotionellt så starkt laddade motsättningar att inträda, att den demokratiska värdegemenskapen kan
komma i fara.
En ytterligare lärdom av W ennerström-affären är därför att man
vid den fortsatta författningsreformen bör överväga om någon motsvarighet till det ”politiska” ansvaret i § 107 överhuvudtaget bör upptagas i grundlagen. Författningsutredningen har visserligen omformulerat detta ansvar i nuvarande
§ 107 – tillkännagivande för riksdagen att statsråd icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta eller icke
med oväld, nit, skicklighet och drift
utövat sitt förtroendeämbete – till
en anmälan att statsråd, utan att för
riksrätt åtalbart fall är för handen,
åsidosatt sin tjänsteplikt. Men i utredningens motsvarighet till riksrättsåtalet talas om att statsråd genom viss handling eller underlåtenhet så grovt åsidosatt sin tjänsteplikt att för gärningen jämlikt lag
kan dömas till avsättning. Här är
alltså fråga om juridiskt ansvar.
Men då blir det en lek med ord att
vid anmälan om annat fall av åsidosättande av tjänsteplikt tala om
”politiskt” ansvar. Förfarandet vid
dylik anmälan måste få karaktä-
ren av ett kombinerat politiskt och
rättsligt bedömande – med ty åtföljande kollision mellan parlamentarismens majoritetsprincip
och den rättsliga prövningens objektivitetsprincip. Är det inte mera
korrekt – och tryggare för demokratien – att man nöjer sig med
ett dagordningsinstitut. I ett parlamentariskt system har majoriteten
i alla fall alltid ”rätt”!
Erik Anners