254 EXIT WENNERSTRÖM Förrädaren har nu fått sin välför- som ovanligt naiva uttryck för tjänta livstidsdorn och försvinner därmed äntligen till den skuggornas och glömskans värld, där han hör hemma. Det är att hoppas att minnet av hans ogärning och den politiska uppgörelse, som följde i spåren av den, inte i fortsättningen skall förgifta svenskt politiskt liv. Större slutlig triumf skulle man inte ha kunnat bereda denna avskyvärda figur, som in i det sista velat skada sitt forna fädernesland än om sarnarbetet i försvarsfrågan eller rentav den demokratiska värdegemenskapen mellan partierna hade skadats genom hans brott. Dessbättre har både statsministern och hrr Heckscher och Ohlin avgivit deklarationer, som ger anledning att tro att W ennerströrnaffären snart skall kornrna att glida över i historikernas händer. De dödförklaringar över sarnarbetet i försvarsfrågan och de demokratiska politikernas personliga kontakter, som avgivits i vissa socialdemokratiska tidningar, bl. a. i DalaDemokraten och Folket får därmed anses sakna politisk betydelse. Det är tillräckligt att beteckna dem partifanatisrn. Men på den punkten är den socialdemokratiska partiledningen och riksdagsgruppen icke fria från medansvar. Ty den slutliga debatten i riksdagen skulle icke ha blivit så förbittrad om inte socialdemokraterna begått det häpnadsväckande misstaget att icke blott ställa sig bakom de kritiserade statsrå- den, vilket var naturligt nog i ett parlamentariskt systern, utan rentav uppställa en ofelbarhetsrnaxirn. Ingen av de angripna statsråden hade begått något fel eller någon försummelse, det var det genomgående temat i det socialdemokratiska försvaret. Jo, ett statsråd förstås, nämligen hans excellens herr statsministern själv. Hr Erlander fick - eller var tvungen efter sina bekännelser i höstas - medge att hans koordination av regeringssarnarbetet i säkerhetsfrågor hade varit bristfällig. Han uttryckte i andra kamrnaren detta medgivande på följande diskreta sätt: "Jag skall bara på denna punkt säga, att i den mån jag varit berörd av denna granskning har jag på ett mycket tidigt stadium medgivit, att det var ett misstag att jag inte under- - -- -------------------------~----------..._______...__~__.....,__ rättades. Till en del var det misstaget beroende på att mitt sätt att organisera arbetet i statsrådsberedningen kunde göras till föremål för kritik ..." Men hrr Sven Andersson och Rune Johansson fick inte förmå- nen att på detta avväpnande sätt bryta udden av kritiken. I partiprestigens namn måste de framställa sig som de ofelbara. Det är inte att undra på att en ärlig karl som Sven Andersson gjorde ett bedrövligt intryck i andra kammaren. Han måste ju ha insett att han tvingades försvara en ohållbar position. Om hans öde alltså omgavs av en fläkt av tragik hade i stället Torsten Nilssons uppträdande ett påtagligt inslag av komik. Det tedde sig onekligen som ett roande skådespel, när hans excellens ivrigt försökte bortförklara det omdöme och den handlingskraft som han visade, när han underrättade sä- kerhetschefen i UD om misstankarna mot Wennerström, trots att han själv tyckte att de var svagt grundade. Därmed skiljde han sig ju på ett avgörande sätt från Sven Andersson och sin företrädare östen Unden, som icke vidtog denna åtgärd. Som en talare från oppositionen uttryckte saken: "Så stark tycks den socialdemokratiska solidariteten vara, att inget statsråd är sämre än något annat, men då får inget statsråd heller vara bättre än något annat". Att det fanns socialdemokrater, som inte ville acceptera ofelbar- 255 hetsmaximen framgår dessbättre dock av hr Adamssons anförande. Han yttrade: "I ett tillkännagivande är innehållet i skrivningen det avgörande. Personligen är jag inte helt främmande för att om enighet hade kunnat uppnås om denna form, skulle man ha kunnat ansluta sig till detta ..." En besinningens röst riktad till de krafter i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som till allt pris ville försvara statsrådens ofelbarhet? Varför blev då oppositionen så upprörd över denna socialdemokratiska taktik? Därför att den så oroväckande väl passade in i den bild, som regeringen ansträngt sig att ge under senare år av den i sin maktfullkomlighet allvisa regeringen, till vilken det inte finns och icke kan finnas något alternativ. En bild av den starka regeringen, vars permanenta herravälde är av sådan livsavgörande betydelse för landet, att det är riktigt och rättvist att dess parti privilegieras genom ett valsystem, som förvanskar folkviljans utslag genom en överrepresentation för det statsbärande partiet. På den punkten kommer kampen att gå vidare. I övrigt är det allt skäl att glömma den politiska process i vilken ett statsrättsligt institut, utformat i en ämbetsmannastat med ständerriksdag, tillämpades i ett parlamentariskt system, där rätten står på den sida, som har de flesta rösterna. Ty detta sy- 256 nes ha varit den grundläggande orsaken till att lidelserna svallade så högt i Wennerström-affärens slutskede. När sårad rättskänsla på båda sidor mänger sig in i den politiska maktkampen, då kommer emotionellt så starkt laddade motsättningar att inträda, att den demokratiska värdegemenskapen kan komma i fara. En ytterligare lärdom av W ennerström-affären är därför att man vid den fortsatta författningsreformen bör överväga om någon motsvarighet till det "politiska" ansvaret i § 107 överhuvudtaget bör upptagas i grundlagen. Författningsutredningen har visserligen omformulerat detta ansvar i nuvarande § 107 - tillkännagivande för riksdagen att statsråd icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller icke med oväld, nit, skicklighet och drift utövat sitt förtroendeämbete - till en anmälan att statsråd, utan att för riksrätt åtalbart fall är för handen, åsidosatt sin tjänsteplikt. Men i utredningens motsvarighet till riksrättsåtalet talas om att statsråd genom viss handling eller underlåtenhet så grovt åsidosatt sin tjänsteplikt att för gärningen jämlikt lag kan dömas till avsättning. Här är alltså fråga om juridiskt ansvar. Men då blir det en lek med ord att vid anmälan om annat fall av åsidosättande av tjänsteplikt tala om "politiskt" ansvar. Förfarandet vid dylik anmälan måste få karaktä- ren av ett kombinerat politiskt och rättsligt bedömande - med ty åtföljande kollision mellan parlamentarismens majoritetsprincip och den rättsliga prövningens objektivitetsprincip. Är det inte mera korrekt - och tryggare för demokratien - att man nöjer sig med ett dagordningsinstitut. I ett parlamentariskt system har majoriteten i alla fall alltid "rätt"! Erik Anners