Print Friendly, PDF & Email

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Friktion inom NATO
Det lär bli svårt att otvunget hitta fram
till den jovialitet som anstär goda vapenbröder när Atlantpaktens huvudmän samlas i Paris i december. Det
är i skrivande stund starkt tveksamt
om Eisenhower skall kunna närvara;
även om så skulle bli fallet lär denne
Atlantpaktens pater familias näppeligen psykiskt och fysiskt vara i stånd
att hälla den vacklande hustukten vid
makt. östsidans triumfer pä det vetenskapliga krigets område, dess propagandaframgängar inom arabvärlden
och den relativa stabilitet som Sovjetregimen trots partiutrensningar och
decentraliseringsexperiment för närvarande tycks åtnjuta kan väl tyckas
vara bekymmer nog att driva västsidan samman till ny enighet. .Även om
man får utgå frän att Parisförhandlingarna kommer att utmynna i någon
form av solidaritetsmanifestation ger de
senaste veckornas nya konflikter mellan Frankrike och dess anglosachsiska
allierade en antydan om att processen
inte kommer att bli helt smärtfri.
De amerikanska och brittiska regeringarnas överraskande beslut att
ställa handeldvapen för ett par kompaniers behov till Tunisiens förfogande utlöstes, enligt vad pressen vetat meddela av uppgiften att ett med
vapen lastat egyptiskt fartyg löpt ut
med destination Tunisien. Läget var
så brådskande att Storbritanniens
charge d’affaires i Paris Sir George
Young ansåg sig klockan två på natten
personligen böra informera M. Gaillard, som efter en månadsläng regeringskris rimligen bör ha satt pris på
en ostörd dygnsvila.
.Ärendet torde emellertid ha varit
bägge herrarna smärtsamt välbekant.
Frågan om beväpningen av den till
omfånget beskedliga tunisiska armen
har varit aktuell ända sedan fransmännen formellt erkände landets självständighet för ett par år sedan. I princip accepterade Frankrike pä ett tidigt
stadium tanken att leverera nödiga vapen. Av inrikespolitiska skäl har effektueringen härav likväl ständigt förhalats – med hänsyn till M. Borguibas
ovilja eller oförmåga att kontrollera
förhållandena vid den algeriska gränsen anses det allmänt i Frankrike att
man vid leverans av vapen till Tunisien efter någon tid skulle finna en
del av dessa vända mot franska trupper i Algeriet.
Med västerns vacklande positioner
inom arabvärlden i åtanke har man
emellertid i USA och England ansett
den potentiellt västmaktsvänlige och
allmänt moderate M. Borguiba vara en
god investering och irriterats över att
Frankrike, fånget i Algerietpolitikens
trollcirkel, i onödan höll på att spela
bort en bundsförvant bland araberna.
Borguiba har för egen del med säkerhet icke försummat att för västmaktsrepresentanterna framhålla, att även
en framgängsrik och populär regim i
en tid av omvälvningar kan ha behov
av rimliga säkerhetsstyrkor – trycket
frän hans ultranationalistiska vederdelomän inom landet har f. ö. ökat avsevärt den senaste tiden. Ett av hans
huvudmotiv för att inte låta frågan
dra ut i det oändliga torde annars ha

varit önskan att Tunisien icke skall
stå som ett militärt vacuum vid sidan
av ett militärt segerrikt, självständigt
Algeriet, ett argument, som ju dock
mindre väl lämpar sig i en diskussion
med franska regeringen.
Trycket från Borguibas sida mot
USA och England har därför alltmer
ökat och understöddes efterhand med
antydningar att han icke saknade anbud från andra håll. Sedan man lyckats ge frågan en sista förhalning under hänvisning till den då pågående
regeringskrisen torde man från såväl
brittiskt som amerikanskt håll ha varit
inställd på att framtvinga ett snabbt
ställningstagande från den nye franske
regeringschefen, vem denne än komme
att bli. Föreställningen att Borguiba
stode i begrepp att närma sig i varje
fall Egypten ökade nervositeten i
Washington och London. De första
kontakterna med den nye konseljpresidenten torde emellertid inte ha givit
tillräckligt fasta indikationer för att
Frankrike verkligen tänkte ge frågan
någon högre grad av prioritet.
Kommentatorerna har inte med sä-
kerhet kunna fastlägga, om den angloamerikanska blixtaktionen var en kortslutningshandling i ett enerverande
läge eller en överlagd åtgärd med väl
kalkylerade risker. I vilket fall som
helst torde man ha blivit överraskad
över den franska reaktionens häftighet, även sedan man mätt till sedvanliga marginaler för galliskt temperament i allmänhet och fransk överkänslighet i Algerietfrågan i synnerhet. Det
fälldes förvisso många hårda ord om
de anglosachsiska paktbröderna i
Frankrike under dagarna närmast efter det att saken blivit bekant, somliga spontana och andra till sitt syfte
mera väl övervägda. De i all hast improviserade försöken att gjuta olja på
vågorna genom sammanträffanden på
högsta nivå, i synnerhet Mr Macmillans besök i Paris, torde, alla kon- 597
cilianta kommunikeer till trots, inte ha
bidragit till någon mera påtaglig klimatförbät.lring, Mr Macmillans flitiga
åberopande av den femtioåriga entente
cordiale som förenade Frankrike och
Storbritannien bröt förvisso ingen udd
av de brittiskfientliga demonstrationerna på Place de la Concorde. Den
brittiske premiärministern skulle sannolikt ha gett mycket för möjligheten
att ur sin kappa skaka en ny inkarnation av den misskände Edward VII,
som med sin charm bröt parisarnas
fientlighet vid statsbesöket 1903 och
därmed på det sätt han var mäktig banade vägen för den fransk-engelska alliansen.
Det är följaktligen djupa politiska
skuggor som förtätar den allmänna militära gråvädersstämningen över det
stundande Atlantpaktsmötet. State Departement, där Adlai Slevensons paraf
inlett en säregen koexistens på utgå-
ende instruktioner, torde f. n. febrilt
pröva recepten till nya och friska
gloom-raisers.
Svensk inrikespolitik 1957
Den inrikespolitiska utvecklingen under året måste ses mot bakgrunden av
valutgången 1956. Valet blev en chockartad besvikelse för socialdemokratin
och partiets framtid var osäkrare än
på länge. Man drog två slutsatser. Med
rätt eller orätt tillskrevs högerpartiets
skattesänkningslinje förtjänsten – eller skulden, beroende på hur man vill
se saken – av utgången. Denna linje
måste alltså med alla medel omöjliggöras. Den andra slutsatsen var att socialdemokratins ställning måste stärkas och dess väljarunderlag breddas
genom att man hårt och radikalt drev
en stor social reformfråga.
Förutsättningar fanns för att tillgodose dessa båda målsättningar. Genom
att utnyttja försvarets krav på ökade
598
anslag i polemiken mot kraven på en
omfattande skattesänkning kunde man
komma till rätta med det första problemet. För att tillgodose nästa önskemål fanns lyckligtvis pensionsfrågan
till hands.
Sekunderad av regeringens samtliga
ledamöter, alltså även bondeförbundets statsråd, inledde försvarsminister
Torsten Nilsson den stora offensiven
med följande uttalande i statsverkspropositionen: »Om det emellertid förhåller sig så att politiska meningsriktningar vinner terräng vilkas strävan
går ut på att genom långtgående skattesänkningsförslag beröva staten i vä-
sentlig grad de resurser som är erforderliga för att samhället skall kunna
sörja för de gemensamma behovens
tillgodoseende och för fullföljandet av
en ekonomisk stabiliseringspolitik, kan
detta uppenbarligen icke undgå att få
konsekvenser för bestämmandet av
försvarsutgifternas storlek, liksom av
kostnaderna för annan verksamhet
som tjänar medborgarnas samfällda intresse. Försvarsfrågan i vårt land har
under en följd av år kunnat hållas över
partistriderna. Värdet härav har varit
betydande. Men förutsaltningen för att
detta skall vara möjligt även i framtiden är att det råder en långtgående
samstämmighet i uppfattningen mellan
skilda politiska meningsriktningar om
vilka finansiella resurser som skall
ställas till statens förfogande för tillgodoseende av gemensamma ändamål.
Visar det sig att denna förutsättning
brister måste det få konsekvenser för
inställningen till försvarsfrågan i vårt
land.»
Den omskrutna enigheten i försvarsfrågan fick härigenom den första
knäcken. större var alltså inte värdet
av denna enighet än att man på socialdemokratiskt håll fann att den kunde
offras för att låta försvarsfrågan utnyttjas som inrikespolitiskt slagträ. Det
är troligt att man genom sammanställningen av försvar och skatter söker
tillvita högerpartiet bristande ansvarskänsla inför denna för vårt folk så
viktiga fråga, i syfte att tvinga detta
parti att avstå från yrkandet på en
möjlig skattesänkning.
Den av Torsten Nilsson introducerade handlingslinjen har fullföljts av
efterträdaren på försvarsministerpostcn. Denne lät i ett uppmärksammat
anförande förstå att en samfälld uppslutning kring ett starkt försvar förutsatte enighet om de resurser som
skulle ställas till samhällets förfogande.
Försvarsfrågans behandling antyder
att skattepolitiken är regeringens
ömma punkt. De stigande skatterna
har genom att minska utrymmet för
personligt frivilligt sparande föranlett
ett offentligt tvångssparande i form av
ännu högre skatter – för tillfället döpt
till »totalbalansering».
Sedan början av 1956 har totalbalanseringen varit regeringspolitikens
kungstanke. Finansministern sammanfattade sina synpunkter på totalbalanseringens princip i följande yttrande
under den ekonomiska debatten den
30 maj 1956. »Jag menar alltså att när
vi bedömer läget så, att det är nödvändigt med en starkt balanserad, kalla
det gärna överbalanserad budget, så
försöker vi åstadkomma detta inom ramen för vad som är praktiskt möjligt
att genomföra. När vi bedömer läget
annorlunda, så hänger vi inte fast vid
överbalanseringen. Man bör föra en
flexibel budgetpolitik.»
De första synliga tecknen på svaghet
i hr Strängs totalbalansering uppträdde redan under våren 1956 men
inte förrän vid årsskiftet stod det klart
att den skulle misslyckas. Detta trots
att budgetens inkomstsida under hösten berikats med höjda spritskatter.
Trots detta vidhölls totalbalanseringen för den följande budgeten,
alltså för 1957l 58, om än i något modi- –
fierad form. Budgeten är icke till
100 o/o utan endast till 98 o/o skattefinansierad.
Som ett uttryck för vad som kan
åstadkommas »inom ramen för det
praktiskt möjliga» är detta knappast
ägnat att tillfredsställa ens totalbalanseringens egna upphovsmän. Ty utvecklingen under 1957 har med även
för dessa förkrossande tydlighet bevisat att totalbalanseringens första år
förde till ett totalt sammanbrott för
denna tanke. Inte ens statens driftsutgifter har kunnat balanseras. Än
mindre kapitalutgifterna.
Utan att förringa vare sig försvarsfrågans eller totalbalanseringens roll i
den inrikespolitiska utvecklingsprocessen under 1957, }{an det konstateras,
att det dominerande problemet har
varit pensionsfrågan och den därav
föranledda folkomröstningen.
Det är tillräckligt att i korthet erinra om de viktigaste hållpunkterna i
detta av partitaktiska manövrer kännetecknade skådespel.
Pensionsberedningens arbete forcerades i så rask takt att flera frågor
förblev outredda och sändes sedan ut
på remiss med krav på yttrande inom
sex veckor. Under tiden hade krav
rests på folkomröstning, vilket avvisades av regeringen som otänkbart. Efter en rask helomvändning rekommenderade socialdemokratiska partistyrelsen folkomröstning. Den redan en
gång beslutade folkomröstningsreformen uppsköts emellertid, och de gamla
reglerna tillämpades. Med bondeförbundets stöd kunde regeringen själv
bestämma de frågor som skulle läggas
fram.
Väljarna ställdes inför tre frågor.
Motiven härför kunde i förväg anas
och har i efterhand bekräftats. Man
åsyftade bl. a. en splittring av dem
som föredrog en lösning av pensionsfrågan på frivillig väg.
Manövern lyckades och relativt sett
599
framstod efter omröstningen förslaget
om en obligatorisk lösning med sina
45 o/o som segrare.
På grundval av sin s. k »opolitiska
linje» i omröstningen hade f. d. bondeförbundet förskaffat sig en politisk
linje för det nya centerpartiet. Den
dörr man länge sökt efter för att
kunna lämna koalitionen hade äntligen öppnats och vårt land upplevde
något så ovanligt som en regeringskris.
Resultatet av regeringskrisen och socialdemokraternas oförsonliga hållning
i pensionsförhandlingarna – en kompromiss förutsätter principiell anslutning till linje 1 – pekar på att man
inom detta läger satsar på ett nyval.
Även centerpartiet torde tilltalas av
tanken på ett nyval. Den till småförctagarna riktade propagandaoffensiven
och en infiltration i tätorterna väntas
ge rik utdelning till förmån för en
politisk comeback.
Under tiden fram till detta nyval är
den politiska situationen till synes labilare än någonsin. statsministerns
»starka» regering är officiellt svag och
har endast en förlegad förstakammarmajoritet att sätta emot underlägsenheten i andra kammaren. Man får
emellertid inte utesluta möjligheten av
att sex års nära personligt samarbete
mellan hrr Erlander och Hedlund burit frukt i form av en fram till nyvalet
gällande underhandsöverenskommelse
om centerpartistiskt stöd åt socialdemokratin i viktigare frågor.
Det gångna året startade i ett läge
som statsministern under remissdebatten den 21 januari tecknade på följande sätt. »Den parlamentariska situationen kan synas inbjuda till partitaktiska manövrar och kortfristiga spekulationer. Får de impulserna ta överhand, är vi snart tillbaka till 1920-
talets situation.» I fortsättningen lät
han förstå att intresset för partitaktiskt spel torde vara minimalt. De konkreta riksdagsresultaten skulle tala.
600
Sällan har likväl den politiska utvecklingen så tydligt influerats av
»partitaktiska manövrar och kortfristiga spekulationer» som just i år. 1957
kan komma att framstå som det år då
vid sidan av totalbalanseringens totalhaveri partitaktiken triumferade på
bekostnad av enigheten i försvarsfrå-
gan och på bekostnad av folkomröstningsinstitutet som verksamt instrument i strävan att utveckla demokratin.
Upplösning och nyval
I samband med koalitionsregeringens
avgång i slutet av oktober och tillträ-
det av en socialdemokratisk minoritetsregering har pressen innehållit en
rad antydningar om att den nya regeringen kunde tänkas sikta till upplösning av andra kammaren och förordnande om nyval någon gång under
1958. I allmänhet tycks man utan reservationer ha tagit för givet, att ministären Erlander har rätt att tillgripa
en sådan upplösning. Den rätten är
emellertid inte självfallen. Det finns
därför anledning att skärskåda frågan
ur olika synvinklar.
Utgångspunkten både för koalitionsregeringens upphörande och för de efterföljande nyvalsresonemangen är ju
pensionsberedningens förslag om tillläggspension, vilket – med alla partiers stöd- den 13 oktober underkastades rådgivande folkomröstning. Den
nya regeringen har betecknat som en
av sina viktigaste uppgifter att genomföra det förslag till lagfäst tjänstepension, som vid folkomröstningen samlade det största antalet men långt ifrån
majoriteten av rösterna. Som ett extra
påtryckningsmedel inför höstens riksdagsförhandlingar om en eventuell
kompromiss har man hänvisat till möjligheten att ånyo vädja till folket genom nyval av andra kammaren.
L”r statsrättslig synpunkt betraktas
den konungen tillkommande rätten att
upplösa riksdagen och »förordna om
nya val i hela riket till båda kamrarna
eller den ena av dem» som ett kungligt prerogativ eller privilegium. Rätten att förordna om nyval ligger så-
ledes i konungens hand, och konungen
måste givetvis i denna fråga liksom
eljest rådgöra med sitt statsråd. Gentemot denna sats, som anförts efter
Herlitz, kan man måhända andraga
den definition av upplösningsprerogativet, som Fredrik Lagerroth använde
vid sin provföreläsning i statsrätt 1926,
nämligen att »någon annan innehavare av upplösningsrätten än regeringen låter sig ej gärna tänkas». Lagerroth går i sammanhanget inte närmare in på de parlamentariska förhållanden, vilka kunde tänkas föranleda
beslut om nyval. Man får utgå ifrån
att hans förutsättning är att den sittande regeringen har ett majoritetsunderlag i parlamentet. Detta antagande styrks av att han vid sin definition hänvisar till engelskans och det
brittiska parlamentariska systemets
bruk av ordet prerogativ; upplösningsförfarandet är ju ett regelmässigt och
av alla accepterat inslag i Storbritanniens politiska system.
Herlitz framhåller i sin bok Svenska
statsrättens grunder: »Däremot torde
det alltjämt anses, att Konungens vilja
på denna punkt spelar en större roll
än eljest: om han motsätter sig den
fungerande regeringens önskan om nyval, torde detta ej under alla förhållanden anses som en mot parlamentarismens grundsatser stridande hållning. Det är också tänkbart, att om
Konungen men ej regeringen önskar
ett nyval, han förordnar därom, sedan
regeringen avgått och en ny regering
som delar hans mening kommit till
stånd.» Som synes lämnas frågan öppen, om nyvalsförordnandet på något
sätt är beroende av om ministären vi- ..
lar på majoritet eller minoritet i riksdagen. Herlitz är synbarligen av den
meningen, att Konungen har såväl
konstitutionell som »parlamentarisk»
rätt att motsätta sig en majoritetsministärs förslag om nyval.
En genomgång av det svenska upplösningsinstitutets historia ger tyvärr
ingen säker vägledning för ett definitivt ställningstagande. Rätten att omedelbart före ett nyval upplösa en kammare eller hela riksdagen tillförsäkrades Konungen genom 1866 års riksordning. Nyvalsförordnandet har tagits i
bruk fem gånger, varav tre gånger –
FK 1911 och 1919 och AK 1921 -för
att låta rösträttsreformer slå igenom i
folkrepresentationens sammansättning.
Upplösningen av första kammaren
1911 blev dock »fördröjd». I och för
sig skulle Lindmans ministär ha kunnat upplösa kammaren, sedan den
kommunala rösträtten år 1909 demokratiserats och landstingen och övriga
elektorsförsamlingar därigenom fått
en förändrad sammansättning. Nu utfärdades nyvalsförordnandet först i
oktober 1911, sedan Karl Staaffs liberala ministär trätt till efter vänsterns
stora framgångar vid höstens andrakammarvaL Nyvalet stärkte, som väntat, vänsterns ställning i första kammaren. Beträffande 1919 års upplösning bör som en kuriositet nämnas,
att första kammarens upplösning kompletterades av upplösning av alla kommunala församlingar enligt en för ändamålet stiftad lag. Nyvalsförordnande
beträffande första kammaren går i regel ut på att senaten upplöses, varefter de tidigare utsedda elektorsförsamlingarna utser nya ledamöter i
första kammaren. På grund av den genomgripande rösträttsreformen ville
man denna gång låta en helt förnyad
första kammare framgå ur valen.
Riksdagsupplösning i egentlig, poli- 601
tisk bemärkelse – av brittisk typ –
har endast förekommit 1887 och 1914
och i båda fallen avsett andra kammaren. En annan likhet är att upplösningsdekretet utfärdades innan den
aktuella frågan – tull- repektive försvarsfrågan – definitivt avgjorts i
kamrarna. De bägge ministärerna ville
således vädja till folket om stöd för
sin politik i en konkret fråga. 1887
uttalades, att nationen borde få säga
sin mening »i den djupt ingripande
frågan om övergång till nytt tullsystem». Ministären Themptander, som
hade majoritet i första kammaren men
ej i andra kammaren, var oviss om
tullfrågans utgång vid en gemensam
votering men hade skäl att frukta ett
nederlag. Resultatet av 1887 års nyval
blev att regeringsunderlaget breddades i andra kammaren, vilket skapade
majoritet i gemensamma voteringar.
1914 års upplösning av andra kammaren hade som bakgrund schismen
mellan Gustaf V och Staaffs ministär
med anledning av kungens tal till
bondetåget. Konungen uttalade sig som
bekant för en annan lösning av försvarsfrågan än ministären, varefter regeringen avgick och efterträddes av
Hammarskjölds ministär. Liksom 1887
års »Upplösningsministär» hade den
nya regeringen ingen direkt partiförankring, även om den stöddes av de
konservativa partierna. Med hänsyn
till att monarken och den nya regeringen hade samstämmiga åsikter i
försvarsfrågan och en regeringskris
just hade ägt rum, kunde ministären
uppenbarligen räkna med att Konungen skulle acceptera dess i februari 1914 framförda förslag om upplösning av andra kammaren. Liksom
1887 stärkte nyvalet regeringens ställning, ehuru Hammarskjöld inte tillförsäkrades majoritet.
Denna knapphändiga expose lämnar
som synes ingen klarhet om hur upplösningsinstitutet i princip bör använ- 602
das. I litteraturen på området synes
inte finnas någon bättre nyckel än
den Herlitz tillhandahåller. Upplösningsrätten kan och bör sålunda fortfarande betraktas som ett Konungens
prerogativ, som han – efter att ha
hört sitt statsråd – kan begagna sig av
eller ej.
Om man gör tankeexperimentet, att
minoritetsministären Erlander förelägger 1958 års vårriksdag en proposition
om obligatorisk tjänstepension så är
följ ande lösningar möjliga. Lagförslaget kan antagas, vilket förutsätter att
ett antal borgerliga riksdagsmän röstar för förslaget. Propositionen kan
fällas av andra kammarens borgerliga
majoritet. Därmed har frågan fallit,
eftersom lagförslag måste antagas av
bägge kamrarna var för sig. Ministären
Erlander kan då antingen acceptera
motgången och sitta kvar tills vidare
eller välja någon av två andra utvägar.
Den ena är att avgå, den andra att
hemställa till Konungen att upplösa
andra kammaren och förordna om nyval. (Dylik framställning kan hr Erlander i likhet med hrr Themptander
och Hammarskjöld även göra på ett tidigare stadium av riksdagsbehandlingen.) Konungen är i och för sig
oförhindrad att acceptera detta råd
och utskriva nyval. Men – och detta
är det väsentliga – inget bör heller
hindra Konungen att vägra att följa
detta råd; regeringens linje har ju i
det tänkta fallet underkänts såväl i en
folkomröstning som i den folkvalda
kammaren. Om Konungen vägrar att
upplösa riksdagen torde ministären
Erlander demissionera. I enlighet med
mönstret för höstens regeringskris kallar Konungen i så fall till sig talmän
och partiledare och överlägger med
dem om hur regeringsfrågan skall
kunna lösas.
Vad som kan hända i en dylik situation tillhör de fria spekulationerna.
H e l t u t e s l u t e t är det likväl inte,
att socialdemokraterna kan erhålla ett
anbud att bilda en enpartiregering.
Deras villkor för en dylik ministärbildning torde i så fall vara att Konungen upplöser andra kammaren och
utskriver nyval. Det politiska ansvaret
för en sådan – hypotetisk – utveckling torde sökas i ovilja eller oförmåga
hos ett eller flera av de borgerliga partierna att forma ett regeringsalternativ.
Högstadiets lärarfråga
Försöksverksamheten med enhetsskolan har i flera viktiga avseenden
medfört att skolkommissionens luftiga teorier och projekt fått modifieras vid kontakten med en hårdhänt
verklighet. En i allt väsentligt odifferentierad enhetsskola i den form
den ursprungligen föreslogs är sedan
länge avförd från realiteternas värld.
Erfarenheten har gett vid handen, att
den obligatoriska skolan, om den
skall kunna fylla sin uppgift att ge
alla barn en efter deras möjligheter
och intressen avpassad undervisning,
måste tillåtas att draga den organisatoriska konsekvensen – en rimlig
linjedifferentiering. Ett väsentligt bidrag till diskussionen om detta problem föreligger i 1957 års lärarutrednings betänkande, »Behov och utbildning av klasslärare för enhetsskolans
högstadium».
Den ursprungliga tanken var som
känt, att undervisningen på högstadiet i princip skulle ombesörjas av
ämneslärare. Verkställd undersökning
har visat, att försöksdistrikten i mycket betydande utsträckning faktiskt
tillämpat ett mer eller mindre modifierat klasslärarsystem, dvs. ett system
där en avdelning undervisas i ett betydande antal ämnen av en och samma
lärare, alltså det system som är utmärkande för folkskolan. Till stor del
torde väl detta ha berott på svårigheten att anskaffa kompetenta ämneslä-
rare, men även andra faktorer har spelat in. Erfarenheten har visat att ämneslärarsystemet är mindre lämpligt
för elever utan större fallenhet eller
intresse för teoretiska studier. Växlingen mellan olika lärare, som för de
teoretiskt inriktade eleverna är stimulerande, blir för de andra genom anpassningssvårigheterna snarast påfrestande. Följden härav blir bl. a. disciplinära svårigheter, som allvarligt
äventyrar skolans fostrande uppgift
och som självfallet ytterligare försvå-
rar möjligheten att dra nytta av ämneslärarsystemets fördelar.
I detta läge föreslär utredningen införandet av en ny kategori lärare, kallade högstadieklasslärare. Dessa skall
vara folkskollärare med viss vidareutbildning. Deras viktigaste uppgift blir
klassföreständarskap. I första hand
föresläs de bli sysselsatta i avdelningar
där eleverna inte läser något eller endast ett främmande språk. – Utredningen räknar, som det förefaller på
goda grunder, med att de för teoretiska studier minst lämpade eleverna
äterfinnas i dessa avdelningar.
Utbildningen av dessa lärare föresläs ingå i seminariernas och lärarhögskolans verksamhet. Den skall omfatta
två terminer och uppdelas på två huvudlinjer, en naturvetenskaplig och en
humanistisk. Utbildningen skall omfatta dels fördjupning av kunskaperna
i två huvudämnen och tre fyllnadsämnen, dels studier i psykologi och metodik. – Utredningen räknar med att inemot hälften av undervisningen på
högstadiet skall bestridas av klasslä-
rare. I samband med utbyggandel av
den föreslagna organisationen föresläs
att de nuvarande s. k. 23-gradstjänsterna avvecklas.
Förslagen synes i det hela väl motiverade. Med tillfredsställelse lägger
man märke till, att sakkunniga betonar, att den föreslagna anordningen i
603
viktiga avseenden bör utsättas för
olika praktiska försök innan slutlig
ställning tages. Man vill gärna hoppas
att den föreslagna fördelningen mellan
de olika lärarkategorierna (45 % klasslärare, 55% ämneslärare) – en sak
om vilken en delvis hetsig presspolemik förekommit – också avses kunna
ändras efter vad erfarenheten visar
vara lämpligt.
På en viktig punkt måste man emellertid ställa sig kritisk. Utredningen
förutsätter, att endast folkskollärare
med viss vidareutbildning skall kunna
bli högstadieklasslärare. Det förefaller
angeläget, att man noggrant överväger
om inte även akademiskt utbildade
ämneslärare kunde beredas möjlighet
till motsvarande vidareutbildning. Redan den förutsedda överproduktionen
av humanister gör det angeläget att
snarast utreda denna fråga. Det synes
dessutom obestridligt att akademiskt
utbildade lärare, under förutsättning
av tillfredsställande pedagogisk utbildning för klasslärartjänst, genom
sina grundligare ämneskunskaper bör
kunna bli en värdefull förstärkning av
skolorganisationen.
Frän olika häll har farhågor yppats
för att användningen av klasslärare
skulle äventyra standarden i de teoretiska ämnena på a- och y-linjerna,
vilket skulle kunna medföra en allmän
nedvärdering av dessa linjer. Denna
utveckling synes kunna motverkas om
möjlighet öppnas även för akademiskt
utbildade lärare att meritera sig för
klasslärartjänst Däremot måste det sä-
gas vara orimligt, att låta de olika
linjernas prestigehänsyn eller hängivenheten för skolkommissionens redan
akterseglade ideer hindra accepterandet av en pedagogiskt lämplig princip.
Markvärdeutredningen
Sedan jordreformrörelsen i början av
1900-talet nådde Sverige har vid sex
604
tillfällen under åren 1909-1942 förslag
framlagts om att indraga vad som kallas oförtjänt jordvärdestegring till det
allmänna, genom beskattning. Trots att
förslagen vid remissbehandling i princip mottagits med gillande av de flesta
remissinstanser har intet av dem kunnat genomföras i praktiken.
Under åren 1947-1952 framlades tre
lagförslag, vilka syftade till att på civilrättslig väg åstadkomma viss indragning av värdestegring genom expropriation, exploateringsavgift eller
s. k. bettermentsbidrag. Dessa lagförslag har avsatt vissa spär i den gällande expropriationslagstiftningen och
i byggnadslagstiftningen.
Den är 1954 tillsatta markvärdeutredningen har haft uppdrag att ånyo
taga upp hela frågan om indragning
av oförtjänt markvärdestegring. Utredningen har i december 1957 framlagt
ett digert betänkande. Detta förefaller
emellertid icke att ha fört frågan närmare en godtagbar lösning, utan snarare tvärtom. Utredningens sju ledamöter har nämligen splittrats i tre
grupper. Var och en av dessa framlägger ett särskilt förslag. Om Förslag I
har utredningens ordförande, häradshövdingen Einar Anderberg och ledamoten, förste byråingenjören i bostadsstyrelsen Hans Lantz enats. I Förslag II har två socialdemokratiska ledamöter, borgarrådet Joakim Garpe
och riksdagsman Eric Holmqvist, angivit sina synpunkter. I Förslag III
slutligen framför kommittens borgerliga ledamöter, docenten Erik Anners,
högerpartiet, riksdagsmannen Gustav
Boija, folkpartiet, och vice talmannen
Gunnar Lodenius, centerpartiet sin gemensamma uppfattning.
Förslag I och Förslag Il går såtillvida på samma linje som båda torde
utgå från den av jordränteläran inspirerade bestämningen av begreppet
oförtjänt jordvärdestegring till att avse
sådan värdeökning, som icke beror på
insats av kapital eller arbete frän fastighetsägarens sida. Båda förslagen utgår också frän att värdestegring av
detta slag skall indragas. I Förslag II
göres dock vissa modifikationer, bl. a.
att värdeökningen skall vara markant
och gripbar.
Skillnaderna mellan de två förslagen
yppar sig, när det gäller metoden för
indragning. I Förslag I föreslås att indragning av värdestegring, som uppkommit på fastighet av annat slag än
jordbruks- och skogsfastighet, skall
kunna ske genom att värdestegringshypotek, till belopp som motsvarar
uppkommande oförtjänt värdestegring,
påföres fastigheten efter ansökan av
det allmänna. Värdestegringshypotekets kapitalbelopp skulle ej kunna utkrävas annat än vid utsökning i fastigheten. Ränta skall utgå efter procentsats, som riksdagen bestämmer. Därjämte skall i vissa fall en särskild
jämkningsavgift uttagas. Värdestegringshypoteket skall gälla till förmän
för staten och kommunen med lika delar. Förslag I innehäller vidare förslag
att kommunerna skall erhålla vidgad
rätt att expropriera mark, bl. a. för
tomträttsändamäL Av intresse är att
som motiv för detta förslag anföres,
att skäl föreligger, som talar för att
tomträtten och icke den privata äganderätten blir den normala besittningsformen inom städerna.
I Förslag Il utdömes värdestegringshypoteket av de två socialdemokratiska ledamöter, som står bakom detta
förslag. Bl. a. kritiserar de skarpt den
apparat som planerats för att administrera indragningen genom det tilltänkta hypoteket.
Förslag Il utgår frän att värdestegringsproblemet måste sättas i samband
med den moderna stadsbyggnadsutvecklingen och att det icke kan besvaras med en rättsteknisk undersökning
av en eller flera indragningsmetoder.
Förslagsställarna uttalar såsom sin mening att en annan besittningsform än
den privata äganderätten är motiverad
i tätorterna. De anser att marken i
tätorterna bör förvärvas av kommunerna och upplåtas till enskilda med
tomträtt. För detta ändamål föreslår
de vidgade möjligheter till tomträttsexpropriation samt utredning av frå-
gan om hur kommunernas markförvärv skall kunna underlättas. Jämte
detta huvudförslag framlägger de förslag om utredning av möjligheten att
införa markvärdestegringsskatt, av den
typ som var tilltänkt i ett år 1942 framlagt men i sin dåvarande form ej antaget förslag om sådan skatt.
I Förslag III vänder sig de borgerliga ledamöterna till en början mot
hela den av jordränteläran inspirerade
uppläggningen av problemet om indragning av oförtjänt värdestegring
och mot bestämningen av begreppet
oförtjänt värdestegring. De hävdar att
problemet överhuvudtaget inte kan lö-
sas på ett rationellt sätt från jordråntelärans utgångspunkter. För dem
framstår såsom i egentlig mening oförtjänt endast sådan värdestegring på
enskild fastighet som uppkommer genom offentlig investering, t. ex. trafikanläggning. Sårlana företeelser som
osund markspekulation och »tomtjobberi» är problem av annat slag än det
om oförtjänt jordvärdestegring och
bör i första hand motverkas genom
sanerande åtgärder – vilket också
skett – inte genom indragning i efterhand av otillbörliga vinster. I fall av
605
oförtjänt värdestegring i egentlig mening har det allmänna regelmässigt ett
befogat anspråk att framför den enskilde markägaren tillgodogöra sig värdestegringen eftersom denna kan härledas till insats av kapital från det allmännas sida men inte till någon prestation eller uppoffring av fastighetsägaren.
Efter att ha ägnat förslaget om värdestegringshypotek en utförlig och
nedgörande kritik framlägger de tre
borgerliga ledamöterna riktlinjer för
en metod att indraga i egentlig mening
oförtjänt markvärdestegring genom
båtnadsbidrag.
Även i Förslag III markeras intresse
för en utvidgad tomträttsexpropriation, närmast i den formen att kommunerna skulle få möjlighet att, under
vissa villkor, inom tätbebyggt område
expropriera enbart mark, och alltså
icke därpå uppförda byggnader, för
att sedan upplåta marken med tomträtt till den tidigare fastighetsägaren.
I Förslag III göres dock ej något ställningstagande till frågan om tomträttens företräden eller nackdelar såsom
besittningsform i fråga om marken i
tätorter. Detta är enligt förslagsställarna en överordnad fråga i förhållande till värdestegringsproblemet och
en fråga, som markvärdeutredningen
ej fått i uppdrag att utreda.
Det kan väntas att markvärdeutredningens betänkande kommer att föranleda en livlig politisk och nationalekonomisk debatt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism