Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Västeuropeiska konsolide- Om man bortser från de mera tillfälliga senringssvårigheter. sationerna på den världspolitiska skådebanan och försöker gripa de långsiktiga tendenserna i vad som sker, är
den härskande företeelsen just nu kanske de påtagliga svårigheter,
som under det sista året mött de amerikanska försöken att bygga upp
ett hållfast europeiskt försvar på gemensamhetens grund. Tidigare
var den gynnsamma utvecklingen till en allt slagkraftigare amerikansk-västeuropeisk sammanslutning i Atlantpaktens och Europaarmens tecken otvetydig. Sedan våren 1952 har denna utveckling däremot i viss mån vänt sig i sin motsats.
E n orsak härtill är alldeles uppenbar och sammanhänger med
amerikansk inrikespolitik, denna så ofta störande och förvirrande
faktor i det stora maktspelet. Presidentvalet 1952 kastade sin skugga
framför sig. Den allmänna förväntan, att demokraterna denna gång
äntligen skulle fördrivas från maktens köttgrytor, vållade att ovissheten om Förenta staternas framtida politik var större än vanligt.
Alltifrån våren 1952 rådde därför ett slags vacuum, där förut den Truman-Achesonska diplomatin drivit på de tveksamma eller öppet gensträviga bundsförvanterna. Efter valet följde lika naturligt ett skede
nv ovisshet om vad de nya makthavarna egentligen åsyftade i Europa.
Denna period av osäkerhet och maktförlamning har likväl snarast
blivit längre, än man förutsett. Den allmänna tveksamheten och bristen
på initiativ från Eisenhower och hans kabinett, presidentens i varje
fall skenbara starka hänsynstagande till isolationistiska eller åtminstone mot Europa kallsinniga element, en påtaglig tvekan i Europa
inför den nye utrikesministern Dulles’ politik och uttalanden – allt
har förlän:gt detta interregnum i Västs politik.
Det finns emellertid även på den europeiska sidan alldeles tydliga
orsaker till att den tidigare atlantpolitiken kommit i stockning. En
viss trötthet på den amerikanska ledningen, otålighet över dess ej
alltid så helt taktfulla ingripanden och påpekanden, tvivel om dess
politiska klokhet ha allt öppnare framträtt i London liksom i Paris
och i Rom. Den amerikanska pressen plägar gärna, när den diskuterar
dessa förhållanden, framdraga en positiv sida till begrundan: När man
i Europa visar leda och irritation vid den amerikanska ledningen, ja,
i viss utsträckning vid själva den amerikanska hjälpen, kan detta
åtminstone till en viss del förklaras såsom återvändande europeiskt
självförtroende efter den omedelbara efterkrigstidens fullständiga
maktlöshet, desperation och absoluta beroende av den mäktiga allierade i väster. Såtillvida har stämningsomslaget som sagt måhända
något positivt i sig.
De nya tendenserna ha dock alldeles uppenbart andra och mindre
390
_i_ _ _ _ _ _ _ _ _ __.:.._ _ _ _ ____.;:__~——-
Dagens frågor·
gynnsamma drivfaktorer. Rent antiamerikanska stämningar förekomma på sina håll, vare sig de sedan äro uttryck för partipolitiskt
trångsinne som hos vissa delar av det engelska arbetarpartiet eller
ha ännu enklare psykologiskt underlag som hos somliga fransmän.
Långt viktigare är emellertid en annan förklaring. Det lider intet tvivel, att den senaste ryska fredsoffensiven haft en förbluffande stor
framgång i Västeuropa. Somliga uppfatta den som ett tecken på rysk
svaghet och ha därför fyllts av en alldeles omotiverad trygghetskänsla~
som låter dem känna sig mer eller mindre oberoende av Amerikas·
stöd. Andra åter tyckas verkligen tro, att de nuvarande ryska makthavarna önska en rimlig och varaktig förlikning. Samma kretsar,.
som på sin tid skarpast fördömde Neville Chamberlains appeasementpolitik 1938-1939, äro tydligen nu hågade till mycket långt gåendeeftergifter – både i Fjärran östern och i Tyskland – för en motpart,
vars goda tro och fredsvilja borde förefalla om möjligt ännu mindre
sannolika än Hitlers efter Miinchen.
Till dessa allmänna orsaker till stämningsomslaget komma så mera
speciella. Den engelska vänsterns antiamerikanska anfäktelser och
dess godtrogenhet vis å vis Moskva ha redan nämnts. Men det finns
också vissa tecken, som tyda på att Winston Churchill ej är helt
okänslig för den hos åldrande politiska ledare ej ovanliga lusten att
hinna med ännu en stor och spektakulär insats, innan de för alltid’
lämna scenen. I hans fall skulle det vara en uppgörelse, som till synes
undanröjde faran för ett tredje världskrig. Det förefaller ej alldeles
säkert, att Sir Winston idag bedömer världsläget med samma realistiska skarpblick som på 1930-talet eller när han höll Fulton-talet.
Västblockets svagaste punkt har hela tiden varit Frankrike med dess
oefterrättliga inrepolitiska system – tredje republikens alla missförhållanden i en av den nya författningen skärpt form – och dess på
många håll så egendomligt envisa benägenhet att bortse från den
aktuella ryska faran för att fortfarande ägna all sin uppmärksamhet
ftt den förgångna tyska. Det föreföll dock till en tid, som åtminstone
denna senare svaghet skulle kunna övervinnas tack vare sådana behjärtade personliga insatser av goda statsmän som Robert Sebumans
kol- och stålunion och Rene Plevens Europaarme. Men på sistone ha
svårigheterna tydligen blivit alltmera övermäktiga. Sebumans utmanövrering ur regeringen framstår nu såsom en vändpunkt. Hägringen
~J.v en uppgörelse i godo med Ryssland har sedan dess ytterligare
spärrat vägen för Europaarmen. En så ansedd bedömare som Hanson
Baldwin i New York Times betecknade nyss Plevenplanen såsom »lika
död som dronten». Samtidigt ha de inrepolitiska svårigheterna i Paris
ytterligare tilltagit och antagit fullständigt groteska former i den
långdragna senaste regeringskrisen och i strejkrörelsen bland statstjänarna. Man kan här verkligen använda Nikolaus I:s beryktade ord’
i ett annat världspolitiskt sammanhang: »Vi ha en sjuk man i Europa
– en mycket sjuk man.»
Vid sidan av Konrad Adenauer har den stora tillgången för en
handlingskraftig europeisk solidaritetspolitik varit Aleide de Gasperi,
Italiens mångårige regeringschef. Ett så mycket allvarligare symtom
391
‘ }.
Dagens frdgor
är därför hans misslyckande i att vinna en regeringsduglig majoritet
för sitt centerblock vid de italienska valen i juni och hans därpå
följande till synes slutgiltiga voteringsnederlag vid presenterandet av
en katolsk minoritetsregering. Det förefaller sannolikt, att en bidragande orsak till hans fall just var hans amerikanska orientering.
Denna har i och för sig blivit impopulär hos många italienare; somliga bedömare mena, att det direkta stödet från den nya ambassadören
Mrs. Luce var ett mycket tveeggat vapen för signor de Gasperi. (Redan
utnämningen av en kvinna till ambassadör just i Rom anses av många
ha varit ett olyckligt drag.) Vidare ‘— och förmodligen viktigare –
har västmakternas lama stöd åt Italien i Triestefrågan och deras
växande intimitet med Tito tydligen gjort ett mycket dåligt intryck
på den italienska opinionen.
deGasperis fall och frånvaron av en fast regeringsmajoritet i Rom
skapa en allvarlig risk för att Italiens inre politik kommer att få ett
visst släkttycke med den latinska systerns ministärväxlingar väster
om Alperna liksom för att nya italienska regeringar ej komma att
lika klart som de Gasperi samarbeta med Washington.
Den enda fasta punkten i Europa ur amerikansk synpunkt är så-
lunda numera Adenauer. De västtyska höstvalens utgång blir därför
av om möjligt ännu större världspolitisk betydelse, än vad som tidigare kunde förutses. Det är mycket vanskligt att avgöra, hur de
senaste dramatiska händelserna i östtyskland komma att påverka väljarna. Skall enhetsfrågans starka aktualisering verka mot Adenauer’
Eller kommer det definitiva avslöjandet av den kommunistiska regimens verkliga karaktär i östzonen liksom av de ryska ockupationsmyndigheternas hållning till befolkningen att stärka kanslerns politiska auktoriteU Säkert är, att Adenauers fall och slutet på den politiska stabiliteten i Västtyskland skulle innebära en ur hela Europas
synpunkt synnerligen farlig utveckling. Skulle förbundskanslern däremot återkomma från sitt möte med väljarna med stärkt auktoritet,
öppnas vägen för en nära samverkan mellan Washington och Bonn.
Paris och London skulle i så fall ställas inför valet att uppge sina
reservationer och gå med – eller att bli ställda på sidan av utvecklingen.
Den nya nykterhets- Nykterhetskommittens stora betänkande är nu
politiken. ute på remiss. De sju volymerna med deras omkring 1800 sidor studeras av myndigheter, institutioner och sammanslutningar. Komma dessa hundratals utlåtanden, som beräknas föreligga i finansdepartementet i oktober, att förete en något så när enhetlig uppfattningT Därom vet man i denna stund ingenting. Det enda
mera omfattande opinionsutslag, man tills vidare har att hålla sig
till, är tidningarnas kommentarer i anslutning till principbetänkandets
offentliggörande i januari. Dessa kommentarer togo ju i stort sett
formen av en uppslutning kring kommittens allmänna principer.
Att förslaget om »motbokens avskaffande» kommit att spela en dominerande roll i detta skede av debatten är psykologiskt begripligt.
392
..
Dagens frågor
Det tekniska hjälpmedlet motboken har ju för gemene man kommit
att framstå såsom något av en symbol för vårt nu 40-åriga ransoneringssystem. Sakligt sett är dock motbokens framträdande plats i det
aktuella meningsutbytet icke alldeles berättigad. Kommittens förslag
i denna del utgör ju blott en detalj, låt vara en betydelsefull sådan,
i dess planritningar till en från grunden gående omgestaltning av
hela den svenska nykterhetsvården.
Var står finansministern i frågan~ Sedan rätt länge hade det ryktats, att han hade för avsikt att ge några antydningar om sin egen,
personliga syn på saken vid IOGT:s storlogemöte, som i mitten av
juli skulle hållas i Östersund. Dessa uppgifter besannades.
Herr Sköld – han är sedan ungdomen organiserad i IOGT – höll
vid det nämnda mötet ett anförande av belysande innehåll och stort
intresse. Till en början fann han kommittens iakttagelser i fråga om
den ogynnsamma utvecklingen på nykterhetsfronten under de båda
senaste decennierna »ganska oemotsägliga».
Vad gingo då dessa kommittens iakttagelser ut på~ Jo, att alkoholmissbruket i Sverige av i dag ter sig skrämmande vid en internationell
jämförelse och att utvecklingstendensen är oroande. Framför allt gäller oron ungdomen, vars nykterhetsförhållanden äro stadda i snabb
försämring. Finansministern framhöll därefter som sin mening, att
ett huvudresultat av kommittens utredningar rörande motbokssystemet blivit klarhet över att lagbud är ett medel med ganska begränsad
verkan för nykterhetstillståndet.
Utifrån detta konstaterande kom herr Sköld så fram till den uppfattningen att fråga är »om vi inte framförallt får lita till de båda
medel, varmed nykterhetsrörelsen startade sin verksamhet: väckelsen
och miljödaningen». Här ansluter han sig uppenbarligen helt till nykterhetskommittens resonemang i dess principbetänkande – den bekanta del V.
Kommitten framhåller för sitt vidkommande vidare, att en avgö-
rande faktor bakom den ogynnsamma effekten av restriktionssystemet
är att den ursprungliga planen om begränsning av förtäringen av
utminuteringssprit till skötsamma vuxna konsumenter icke kunnat
förverkligas. »Man vet till vem man säljer spriten, men icke vem som
dricker den.» Överlåtelser till avstängda och ungdomar ha skett i
stor omfattning. Enligt kommittens mening är det icke sannolikt, att
den bristande överensstämmelsen mellan plan och verklighet skulle
kunna hävas genom skärpt lagtillämpning eller genom undanröjande
av den ena eller den andra detaljen i systemet. Kommitten fastslår
därefter, att ransoneringssystemet »icke längre bör beredas plats i
svensk nykterhetslagstiftning».
Slutet av sitt anförande komprimerade finansministern till en onekligen effektfull deklaration, som man säkert kommer att ställas inför
många gånger, innan detta stora sociala spörsmål får sin lösning –
om nu en varaktig sådan över huvud taget står att vinna. Herr Sköld
sade: »De nya linjerna för nykterhetspolitiken måste mera gå ut på
att ge än på att förbjuda.»
Detta är en god formulering även av nykterhetskommittens egen
28- 533447 Svensk Tidskrift 1953
393
Dagens frågor
ståndpunkt. Kommitten har, så vitt man kan förstå, velat se realistiskt
på människorna och tingen som de nu en gång gestalta sig i denna
skröpliga värld. (Herr Sköld uttryckte samma sak i östersundstalet
sålunda: »Människan är trots allt alltid densamma.») Kommitten förefaller tämligen fördomsfritt ha röjt upp med åtskilligt gammalt önsketänkande och sökt staka ut de nya vägarna i undervisningens, folkupplysningens och forskningens tecken. Den har sålunda icke begränsat sig till att föreslå ändrad nykterhetslagstiftning utan föreslår
också åtgärder för mera ingående undersökning av alkoholproblemet,
för förbättrad nykterhetsundervisning i olika läroanstalter, för mera
omfattande upplysningsverksamhet bland allmänheten och kraftigare
stöd än hittills åt de organisationer, som söka förmå medborgarna
att frivilligt välja en helnykter livsföring. Detta sker mot bakgrunden
av de gynnsamma erfarenheter av dessa åtgärder i kampen mot alkoholskadorna, som kunnat göras såväl i vårt land som i åtskilliga
andra länder.
Påpekas kan i detta sammanhang, att statens anslag till nykterhetsupplysning har minskat under de senaste 20 åren, om man tar hänsyn
till penningvärdets förändringar. Men behovet av sådan upplysning
har inte minskat, snarare tvärtom. Det grövre alkoholmissbruket har
möjligen totalt gått något tillbaka, men samtidigt har alkoholvanorna
brett ut sig till allt lägre åldrar och vidare ha kraven på nykterhet
blivit större, i samma mån som samhällslivet blivit alltmera mekaniserat.
Ungefär samtidigt med finansministern framträdde LO:s andre ordförande herr Einar Norrman med en rätt livligt debatterad meningsyttring i dessa ting. »De svenska arbetarna bevittnar med stigande
olust försöken att ytterligare trissa priserna på sprit och tobak i
höjden», sade herr Norrman, och tillade, att »den uppfattningen torde
ha rotat sig på arbetarhåll, att statsmakterna, när det gäller sprit och
tobak, redan nu tar ut tillräckligt».
Att döma av presskommentarerna inom arbetarlägret förefaller
herr Norrman ha inte så få meningsfränder. I socialdemokratiska tidningar finner man sålunda uttryck sådana som att »det icke kan
hjälpas att ytterligare prishöjningar kommer att uppfattas som om
klassamhället är på marsch igen».
Denna reaktion är intressant och vittnar om en betydande åsiktsförskjutning på åtskilliga håll. Tyvärr lider denna ur många synpunkter välmotiverade opinion av en väsentlig svaghet. Den talar
inte om hur man skall finansiera vad ungefär samma kretsar i andra
sammanhang bruka beteckna som »det fortsatta sociala reformverket». Vid Socialistiska internationalens möte i Stockholm härförleden
framhöll ju statsministern – måhända icke utan stolthet – att »med
årets riksdag har den socialpolitiska delen av arbetarrörelsens efterkrigsprogram förts ett stort steg närmare sitt förverkligande». Sådant
kostar pengar. Varifrån skall man taga dem~ En enhällig riksdag har
för inte så länge sedan sagt ifrån, att det icke utan allvarligt men
för arbetslust, sparvilja och deklarationsmoral går att ytterligare höja
den direkta beskattningen. För att erhålla täckning för nya social- 394
Dagens frågor
utgifter måste sålunda de, som äro ansvariga för den förda politiken
– inom och utom riksdagen ·- haka fast vid den indirekta beskattningen. .Är det möjligt för dem att i ett sådant läge föra de gamla
pålitliga parhästarna spriten och tobaken helt ur blickfälteH
Naturligtvis finns det en väg att komma ur detta dilemma. Den
består i en neddämpning av den s. k. reformtakten så att produktion
och nationalinkomst beredas möjlighet att något så när komma i nivå
med de ökade anspråken på statskassan. Den sidan av problemet har
tyvärr dock inte skänkts någon mera påfallande uppmärksamhet av
de socialdemokratiska tidningar, som skyndat att anmäla sin i och
för sig tilltalande sympati för herr Norrmans syn på vad ett av dessa
pressorgan med fog kallar »de redan förut skyhöga spritskatterna».
President Eisenhowers »Vi har gjort framsteg men det har inte gått
första sex månader. så fort för oss som jag skulle önskat», sade
president Eisenhower på sin presskonferens den 22 juli, då han ombads
att summera sina intryck efter sex månader som president. Att presidenten inte var helt belåten med de resultat som den republikanska
administrationen uppnått är förståeligt. Den första republikanska
regimen på 20 år har givetvis konfronterats med en rad svårigheter,
som hänga samman med den långvariga demokratiska dominansen
inom amerikansk politik, men det är ändå påfallande hur pass litet
som uträttats under den åttiotredje kongressens första session. I vilken
utsträckning detta beror på president Eisenhower personligen råder
det delade meningar om.
Både under det andra världskriget och som högste ledare för det
västeuropeiska försvarssamarbetet inom NATO visade Eisenhower
prov på en för en militär anmärkningsvärd diplomatisk skicklighet.
Det är uppenbart att president Eisenhower försöker vinna sina mål
inom politiken med samma blandning av smidighet, personlig charm
cch förmåga att skapa laganda som visade sig så givande på det militära området. För den stora allmänheten har denna taktik stundom
tett sig som en passiv och kraftlös politik. Det förefaller dessutom som
om Eisenhower till en början eftersträvat att i stort sett inskränka
presidentämbetets åligganden till de rent exekutiva funktionerna som
konstitutionen utstakar. Så småningom har det emellertid blivit uppenbart för Eisenhower och hans kabinett, att konstitutionens i och
för sig teoretiskt tilltalande maktfördelning icke ger presidenten tillräckligt utrymme för en självständig politik. Den politiska aktiviteten
i syfte att påverka kongressen har följaktligen intensifierats.
Det vacuum som uppstod, då president Eisenhower och hans politiskt
oerfarna kabinett övertog ledningen utan att med samma kraft som
exempelvis president Roosevelt hävda presidentens inflytande, gav
den mäktiga senaten ett välkommet tillfälle att flytta fram sina positioner. Kontroversen om försvarsminister Wilsons aktieinnehav i General :Motors, vilken slutligen ledde till en fullständig seger för senaten då Wilson tvingades sälja alla sina aktier, är blott ett exempel
på de bekymmer som mött Eisenhower.
395
Dagens frågor
Senator Taft lyckades snart skaffa sig en obestridd ställning som
republikansk ledare i senaten och han förklarade offentligt, att han
önskade göra allt som stod i hans makt för att den nya republikanska
administrationen skulle bli en framgång. Nomineringen av Charles
Bohlen till amerikansk ambassadör i Moskva godkändes av senaten
praktiskt taget uteslutande tack vare att Taft begagnade hela sitt
inflytande för att bespara republikanerna en allvarlig prestigeförlust.
Men mycket tyder på att denna seger liksom de följande i den ständigt
pågående kampen mellan presidenten och den motspänstiga kongressen, vunnits först efter eftergifter och överenskommelser, som kunna
komma att i framtiden allvarligt inskränka presidentens rörelsefrihet.
Hade Eisenhower varit en erfaren politiker- och, skall kanske tillläggas, en annan typ av människa – skulle han säkert ha utnyttjat
sin glänsande personliga valseger till att snabbt pressa igenom ett
program, som det med knapp marginal segrande republikanska partiet
inte skulle ha vågat opponera sig emot. Så skedde emellertid ej, och
det republikanska partiet, under 20 år alltid i opposition mot en demokratisk president och praktiskt taget hela tiden i minoritet i kongressen, har haft vissa svårigheter att finna sig till rätta i rollen som
»regeringsparti». Till detta kornrna de tydliga meningsmotsättningarna
mellan den reaktionära, ofta isolationistiska, högerflygeln av partiet
och internationalisten Eisenhower. Den paradoxala situationen har
sålunda inträffat, att det är demokraterna som Eisenhower måste lita
till för att få igenom stora delar av sitt program.
Demokraternas stöd till Eisenhower beror inte enbart på att presidentens politik många gånger principiellt överensstämmer med den
politik som fördes av Truman och Acheson. Taktiska överväganden
spela också in. Skulle det lyckas för demokraterna att övertyga väljarna om att det i själva verket är demokraterna som äro president
Eisenhowers enda pålitliga stöd i kongressen, skulle därmed en god
taktisk position ha skapats inför de utomordentligt betydelsefulla
valen nästa år. Demokraterna räkna, på goda grunder synes det, med
att president Eisenhowers popularitet skall bestå. Det är ingalunda
osannolikt, att demokraterna kunna erövra majoriteten i representanthuset, och de äro icke heller utan möjligheter att vinna en eller annan
plats i senaten, och därigenom kasta om majoriteten till sin förmån,
om de lyckas i väljarnas ögon identifiera sig med den populäre presidenten.
På presskonferenser och vid andra tillfällen har president Eisenhower uttalat, att han inte önskade ta ställning i personfrågor utan
blott framföra sina principiella synpunkter. Vid ett par tillfällen har
det emellertid inte lyckats för Eisenhower att undvika uttalanden med
tydlig personlig udd. Först bland dessa kom presidentens avståndstagande från framlidne senator Tafts ide, att U. S. A. »i fråga om
Korea» skulle föra sin egen politik och »glömma F. N.» för den händelse vapenstilleståndsförhandlingarna skulle stranda.
Det har länge stått klart, att president Eisenhower ingalunda tillhör
den beryktade senator McCarthys beundrare. Men under valkampanjen
ansåg han sig av taktiska skäl inte kunna taga avstånd från honom.
396
Dagens frågor
Tvärtom rekommenderade Eisenhower honom för omval. Den atmosfär
som skapades av presidentens passiva attityd under de första månaderna i ämbetet hjälpte mer än något annat McCarthy att befästa och
utvidga sin makt och möjliggjorde de förödande angreppen på utrikesdepartementet och Voice of America. En slutgiltig kraftmätning
mellan presidenten och senatorn har ännu inte ägt rum. Många bedömare betvivla för övrigt, att det över huvud taget skulle vara möjligt för Eisenhower att göra McCarthy till en politiskt död man sedan
denne haft tillfälle att konsolidera sin ställning. I början av juli fick
Eisenhower emellertid ett utmärkt tillfälle att markera sitt avståndstagande från senator McCarthy.
En av senatorns medarbetare hade i en tidskriftsartikel påstått att
r”iet protestantiska prästerskapet inom sig hyste den största gruppen
kommunistiska sympatisörer i U. S. A. McCarthy vägrade att ge vika
för krav, att han skulle låta avskeda artikelförfattaren, som var
knuten till en senatskommitte under McCarthys ordförandeskap.
Framstående representanter från de protestantiska, katolska och judiska kyrkorna protesterade i telegram till president Eisenhower (telegrammet uppges ha »beställts» av Vita Huset), och presidenten karakteriserade i ett omgående svarstelegram artikeln som en »oansvarig
attack» som avslöjade »förakt för frihetens och anständighetens princjper». McCarthy retirerade och accepterade artikelförfattarens avskedsansökan. Kort därefter ställde de demokratiska medlemmarna av
McCarthys undersökningskommitte sina platser till förfogande i protest mot ordförandens diktatoriska metoder. Senare under månaden
har McCarthy fått slå till reträtt i fråga om sina planerade förhör
med personal inom det amerikanska underrättelseväsendet, ådragit sig
de inflytelserika sydstatsdemokraternas misshag samt erfarit en tydlig
kyla från flera av sina republikanska kollegor. Detta senare skulle
enligt vad malicen påstår till icke ringa del bero på att den enorma
publicitet McCarthy lyckats förvärva uppväcker den livligaste avundsjuka. – För första gången på lång tid befinner sig senator McCarthys
aktier i sjunkande.
I ett fåtal fall har president Eisenhower vädjat direkt till väljarna
om understöd, exempelvis i fråga om förlängning på ett halvt år av
den s. k. excess profits tax, ett slag av krigskonjunkturskatt. Denna
skatt betraktades av administrationen som nödvändig för att skapa
en ekonomisk balans, som skulle kunna göra en skattesänkning möjlig
år 1954. Utan speciell lagstiftning skulle skatten ha upphört den l juli
detta år, och ordföranden i en av representanthusets kommitteer,
Daniel Reed, vägrade envetet att låta förslaget om en förlängning
komma upp till omröstning. En kommitteordförande i den amerikanska kongressen har traditionellt ett mycket stort inflytande, och administrationen tvingades hota med att kringgå den envise Mr. Reed,
stundom kallad Syngman Reed, och låta lagförslaget komma upp till
behandling via en annan kommitte. Den press som slutligen kom
Mr. Reed att ge upp sitt motstånd·- och som befriade administrationen från att genom en manöver allvarligt försämra sina relationer
med kongressen – hade bland annat åstadkommits genom president
397
\.
Dagens frågor
Eisenhowers vädjanden direkt till folket någon månad tidigare i en
radio- och televisionsutsändning. Det förefaller som om en mera aktiv
rwlitik från presidentens sida med vädjanden direkt till väljarna skulle
ha kunnat eliminera en hel del motstånd i kongressen mot olika delar
av presidentens program.
Ä ven om demokraterna i mångt och mycket stött presidenten, något
som denne otacksamt kvitterat genom att i flera fall skylla de aktuella svårigheterna på den föregående demokratiska regimen, har
det inte saknats kraftfull demokratisk opposition. Framför allt gäller
detta prutningarna i president Trumans ursprungliga anslagsäskanden för försvaret. Demokraterna koncentrerade sig på att kritisera de
omfattande nedskärningarna i anslagen till flygvapnet, och det republikanska svaret att den nya budgeten skulle ge »flera flygplan för
mindre pengar» framstod så småningom i en något egendomlig dager.
Det behövdes president Eisenhowers hela militära prestige och för en
gångs skull upprätthållen republikansk partidisciplin för att säkra
ett godkännande av administrationens förslag. Den energiska oppositionen från många demokratiska senatorer mot överförandet av äganderätten till den s. k. tidelandsoljan från de federala myndigheterna
till vissa delstater tjänade likaså syftet att skapa en självständig
politisk profil för det demokratiska partiet.
I kongressens slutskede har administrationen uppnått en tämligen
tillfredsställande kompromiss beträffande de av Eisenhower utlovade
särskilda åtgärderna för att bereda ett ökat antal flyktingar, särskilt
från Öst-Europa, möjlighet att invandra till U. S. A. Mindre tillfredsställande ur administrationens synpunkt äro nedskärningarna i presidentens anslagsäskanden för militär och ekonomisk hjälp till utlandet. Genom en personlig hänvändelse lyckades emellertid president
Eisenhower förmå senaten att behandla dessa anslagsfrågor något
mera välvilligt än det sparsamma representanthuset. Men utgången
måste dock betraktas som en motgång för presidenten och den utrikes·
politik han företräder.
President Eisenhowers försök att tillämpa övertalning, tålamod och
saklig argumentering i sina mellanhavanden med kongressen under
det gångna halvåret har ingalunda resulterat i någon odelad framgång. Ett minimiprogram har genomförts, knappast mera. A andra
sidan har presidentens teknik ständigt förbättrats, och han kan må-
hända så småningom nå fram till det ledarskap som så många amerikaner trodde sig bereda vägen för genom att föredra den segerrike
generalen Eisenhower framför den skicklige politikern Stevenson.
Samtidigt som denna översikt färdigställes kommer meddelande om
vapenstillestånd i Korea. Vilka konsekvenser denna framgång för presidenten kan komma att få för samarbetet med kongressen är svårt
att förutspå. Att presidentens ställning ute bland väljarna kommer att
stärkas torde vara odiskutabelt. Men många latenta faror äro förknippade med Koreakonfliktens slutliga avveckling och den amerikanska opinionen är lättrörlig.
New York 26.7.1953.
L. B.
398
Dagens frågor
Myten om Stalin Får man tro vissa uttalanden, gjorda i Finland
i Finland. omedelbart efter Stalins död bör denne betraktas
som en ny upplaga av Alexander I, vilken, såsom den historiska läroboksfrasen lyder, »upphöjde Finland bland nationernas antal». Bestridas kan ju inte att Stalin hösten 1944 hade möjligheter att grundligare besegra Finland än vad han gjorde, men kapplöpningen till
Berlin spelade väl också en viss roll för de militära operationernas
avslutning i Finland. Under årens lopp har det bland kommunisterna
utbildats en myt, skapad omedelbart efter vapenstilleståndet, om Stalin såsom Finlands första och största välgörare, vars åtgärder mot
landet voro dikterade av en djup och sann humanitet. Har Finlands
folk anledning att hysa tacksamhet mot någon personlighet i sin historia, så är det Josef Stalin! Denna myt har en mängd förgreningar
och variationer, men stammen är den ovan antydda.
Anmärkningsvärt nog har mytbildningen utbrett sig även till kretsar, som äga historiska kunskaper och realpolitiska insikter nog för
att veta, huru det verkligen gick till. Ett ganska typiskt exempel var
det tal som statsminister Kekkonen höll på kvällen den 6 mars samma
dygn som Stalin dog. Denne karakteriserades i talet såsom den »geniale och framgångsrike ledaren», vilken blivit sorgligt missförstådd
i Finland på grund av den bild, som förmedlats av den »fientliga
propagandan». Stalins tal den 7 april 1948, omedelbart efter det vänskaps- och biståndspakten med Finland hade ingåtts, sades ha varit
»en stor statsmans stora programtal». Herr Kekkonen förklarade sig
kunna intyga, att Stalin hade en »alldeles speciell personlig böjelse för
och hyste vänskap för Finland». På denna grund måste nationen
känna en uppriktig sorg. Under de avgörande åren efter kriget hade
Sovjetunionens inställning till Finland varit välvillig och storsint,
vilket Finlands folk djupt måste tacka Stalin för. Stalin hade lagt
grundstenen för det exemplariska samarbetet mellan Finland och
Sovjetunionen.
Att det ströddes en del officiella blommor kring sarkofagen var nå-
got, som man i och för sig inte ogillade i Finland. Alla regeringars
kondoleanser voro smyckade med fraser, som städse kännas igen.
Men avståndet från de konventionella och obligatoriska ramsorna till
de tårbevattnade blomster, som hr Kekkonen bar fram var så stort
att vida grupper av medborgare undrade, om det verkligen var nödvändigt med den roll av karelsk gråterska som statsministern utförde. Det var dock så sent som hösten 1939 som Stalin förklarade
Finland krig, bröt alla fördrag och överkorsade alla avtal, samtidigt
med att han var Hitlers och Ribbentrops bundsförvant. Moskvafreden
i mars 1940 utgjorde sannerligen intet vittnesbörd om någon storsinthet och den fred, som slöts några år senare, var det lika litet. Samtidigt med att hr Kekkonen höll sitt märkliga anförande, kunde man
i kommunistorganet Työkansan Sanornat läsa det råd, som Terijokiregeringens chef, O. V. Kuusinen, gav med tanke på den berömda paktens tillämpning. I denna rekommendation förklarades, på vilket sätt
pakten skall vidmakthållas och göras effektiv på det att intet borgerligt maktblock skall sättas i tillfälle att begå brott mot densamma
399
Dagens frågor
eller åsidosätta den. Stalins åtgärd den l december 1939 att tillsätta
den av Kuusinen ledda regeringen, vilken utåt presenterades som den
legitima maktinnehavare, vilken fått sina fullmakter av Finlands arbetande folk, var sannerligen intet bevis för den storsinthet, som på-
stods ha städse utmärkt Stalins förhållande till Finland. Förlängningen av krigsskadeståndsperioden från 6 år till 8 var i själva verket mindre ett kärleksverk än resultatet av de ryska ekonomiska experternas övertygelse, att Finland helt enkelt inte kunde klara skadeståndet under den korta period, som stilleståndsavtalet upptog. Förlängningen var, med andra ord, en handling, som Ryssland själv hade
gagn av.
Tal av detta slag behöva inte i och för sig vara farliga om de kunna
gendrivas och om deras innehåll kan bli föremål för analys och polemik. I detta fall är en sådan granskning ytterligt försvårad i Finland, även om det inte finns någon censur och även om varje tidning
har rätt att inför domstol träda i svaromål. Genom att påståenden
av det slag, som det här är fråga om, upprepas och inhamras av ledande borgerliga politiker kan en del av Finlands folk, som nu står
främmande för den ryska kommunismen, bibringas uppfattningen att
Stalin gjorde Finland en oerhörd tjänst genom att beröva det Karelen
med bl. a. Viborg och Saima kanal, genom att anlägga fruktansvärda
befästningsverk i omedelbar närhet av Helsingfors och genom att på-
lägga landet skadeståndsbördor, som under 8 år vållade, att massor
av ekonomiska och kulturella behov blevo försummade och att penningvärdet manglades sönder av den inflation, som följde skadeståndsleveranserna åt. Det gör också efteråt ett något spöklikt intryck
att taga del av hyllningskväden, ägnade Stalin i det borgerliga Finland, samtidigt med att man i själva Ryssland inledde revisionen av
myten om den stores framsynthet och genialitet.
Ett misslyckat administra- Huvudorganet för estniska kommunisttivt experiment i Estland. partiet och Sovjetestlands marionettregering »Rahva Hääl» (Folkets Röst) publicerade den 7 maj i år under
rubriken »Krönika» på sista sidan ett officiellt tillkännagivande om
8 rader, att Sovjetestlands Högsta Råds presidium i dekret den 25
april 1953 likviderat Tallinns, Tartus och Pärnus oblaster. Denna
blygsamma »dödsannons» är allt, som hitintills har publicerats i tid·
ningen rörande oblasternas likviderande. Tidningen kommenterar inte
vare sig i ledaren eller på något annat sätt den frågan, varför man
nu företog en så viktig förändring i landets administrativa indelning.
Tallions radio var ännu mera blygsam och vidarebefordrade inte ens
detta 8-radiga officiella meddelande.
Bakom detta korta officiella meddelande döljer sig i själva verket
det ynkliga misslyckandet av ett administrativt experiment av Sovjet.
Detta misslyckande tycks vara ganska pinsamt t. o. m. för Sovjets
härdade propagandister, eftersom dessa inte ens göra något försök
att framställa orsaken till att det nu visat sig nödvändigt att likvidera
oblasterna, utan låta hela denna historia passera i tysthet.
400
Dagens frågor
Landets indelning i obiaster genomfördes för endast ett år sedan.
Detta skedde enligt den 10 maj 1952 från Kreml utfärdade dekret av
presidiet för Sovjetunionens högsta råd. Enligt detta delades Estlands
territorium i tre oblaster, nämligen Tallinns oblast (den norra delen),
Tartu oblast (den sydöstra delen) och Pärnu oblast (den sydvästra
delen jämte öarna). Detta innebar samtidigt slutstadiet av införandet
i Estland av samma administrativa indelning av landet som i Ryssland.
Det första steget i den riktningen togs som bekant redan år 1950,
då presidiet i Sovjetestlands Högsta råd i dekret den 26 september
beslöt likvidera landets hitintills gällande, sekelgamla traditionella
indelning i landskap (län) och kommuner och att i deras ställe enligt
ryskt mönster införa räjonger och byar. De tio hittillsvarande landskapen ersattes av 39 räjonger och de 238 kommunerna av 641 byar
(se Svensk Tidskrift 1951 sid. 252-254).
Med anledning av införandet av byarna, räjongerna och oblasterna
publicerade »Rahva Hääl» en hel rad ledare och artiklar med lovtal
över hur dessa å ena sidan skulle närma det arbetande folket Sovjets
administration och hur dessa å andra sidan skulle effektivisera ledningen av lokala företag och kolchozer. Allt detta var enligt tidningen
återigen ett exempel på hur sovjetregimen sörjer för det arbetande
folkets välfärd genom att placera regeringsmaktens instanser på närmaste avstånd från medborgarna.
Att denna i själva verket medförde en oerhörd ökning av byråkratien, ja en utvidgning av den till absurditet, förtiger naturligtvis
sovjetpressen. Sovjetpressen förtiger även den omständigheten, ått
tvärtemot förutsägelserna Sovjetinstitutionernas verksamhet inte hade
blivit mera effektiv, utan kännbart långsammare, och att ämbetsskrivelserna vandrade ifrån den ena institutionen till den andra och
ibland t. o. m. försvunno under sina vandringar. En stor del av tjänstemännens tid togs i anspråk för att klara upp kompetensfrågor, särskilt när det gällde att fatta obehagliga beslut. Den ena institutionen
sköt avgörandet över på den andra, de lokala exekutivkommitteerna
på partikommitteerna, dessa återigen på exekutivkommitteerna osv.
En vanlig medborgare måste ofta vänta månader och år på att den
allra enklaste angelägenhet skulle avgöras -om det överhuvudtaget
skedde, dvs. om papperen inte försvunno under sin vandring.
För att ge någon föreställning om den oerhört stora byråkrati, som
sovjetmakten har fört med sig till Estland, skola vi med några ord
beröra landets administrativa organisation.
Den lägsta administrativa territoriella enheten är för närvarande
»byn». Enligt ungefärliga beräkningar torde en »bys» areal vara endast omkring 70 km2 och invånarnas antal betydligt under l 000. Men
denna lilla enhet har sin egen sovjet med exekutivkommitte och
kansli. Det finns även milis samt en upphandlingsagent som är oavhängig av exekutivkomitten (han ombesörjer de statliga tvångsuppköpen av jordbruksprodukter från kolchozerna). I varje sådan »by»
finns det i medeltal 2 kolchozer, vilka återigen ha sin ledning och
sina tjänstemän.
401
Dagens frågor
Nästa administrativa territoriella enhet är »raJongen», som består
av i genomsnitt 16 byar och en eller två mindre städer (fem större
städer stå utanför indelningen i räjonger och lyda direkt under
oblaster). Räjongens medelstorlek kan man beräkna till ungefär 1180
km2 och 20 000 invånare. En sådan till såväl areal som invånareantal
liten enhet har också sin egen sovjet och en exekutivkommitte, som
har minst 16 avdelningar. Dessutom finns det i varje räjong en av
exekutivkommitten oberoende upphandlingsfullmäktig med eget
kansli, en avdelning av inrikesdepartementet (som huvudsakligen behandlar ärenden rörande milisen och hemliga polisen), en åklagare
och en eller två folkdomare med egna kanslier. Parallellt med dessa
statliga institutioner finns emellertid i varje räjong även en partikommitte, som sovjetregimen egentligen ger en mycket större betydelse än exekutivkommitten. Räjongens partikommitte har utom sina
tre sekreterare åtminstone 8 avdelningar. I nära samarbete med partikommitten verkar också i varje räjong komsomolorganisationens
(ungkommunisternas) kommitte med tre sekreterare och en hel rad
tjänstemän. Hur stort antalet tjänstemän och funktionärer är i en
räjong vet man inte med säkerhet. Tjänstemannakårens storlek och
sammansättning är i Sovjetunionen en av de många statshemligheterna. Men på grundval av olika till buds stående uppgifter vågar
man antaga att det i alla händelser är långt fler än 100 tjänstemän i
exekutiv- och partikommitteerna som regera över en räjongs 20 000
invånare.
Den tredje och högsta administrativ-territoriella enheten var
»oblast», bestående av 13 räjonger och 1-2 städer. Den sistnämnda
var som en liten stat i staten. Oblastsovjets exekutivkommitte hade
24 avdelningar, dessutom en självständig styrelse för upphandlingen,
en styrelse för kommunikationer (post, telegraf, telefon), avdelningar
av inrikesdepartementet (milis och hemlig polis) och av justitiedepartementet, en egen åklagare och en domstol med 8 medlemmar.
Parallellt med dessa statliga institutioner fanns i varje oblast en
parti och komsomolkommitte med sekreterare, många avdelningar och
ett stort antal tjänstemän.
Vilken betydelse man tillmätte oblasterna, framgår av den omständigheten, att under de första valen av »oblastparlamenten» eller
sovjeten den 22 februari 1953 lät salig Stalin själv uppställa sig som
delegat-kandidat till alla tre oblastsovjeterna. Då han också »valdes» till tredubbel representant för det estniska folket, anordnades
över hela landet stora glädjesaromankomster och Stalin tackades för
den stora »äran», som han låtit det estniska folket få del av genom
att ha tillåtit att han uppställdes som kandidat till oblastsovjeterna.
Vid oblastsovjeternas första session, som först anordnades i mitten
av mars, talades det stora ord om uppförandet av en egen regeringsbyggnad i varje oblast. Dessa skulle såväl i Tallinn som också i
Tartu och Pärnu bli de största och mest representativa hus, slottsliknande byggnader med pelare och torn. Ånnu i början av april, ett
par veckor före oblasternas likvidering, skildrades det, hur arkitekternas kollektiver arbetade med dessa byggnadsprojekt och hur man
402
Dagens frågor
snart skulle påbörja byggnadsarbetena. I Tallinn ställde man redan
byggnadsplatsen vid stalintorget i ordning. Tills plötsligt på en natt
dessa oblastslott blevo i ordets verkliga mening luftslott.
Det är helt naturligt, att byråkratien under sovjetregimen måste
växa mera och mera. En regim som underskattar människornas eget
initiativ och låter parti- och exekutivkommitteernas tjänstemän bestämma varje livsyttring, behöver en stor tjänstemannastab. De ester,
som ha råkat ut för sovjetregimen, ha enligt de makthavande tydligen blivit så dumma, att de själva inte kunna göra någonting längre
utan att tjänstemän bestämma det. Nu bestämma t. ex. räjongorganerna för kolchozerna – vilka som bekant bestå av gamla bönder
och lantarbetare – inte endast vad och vilka dagar man måste så
och skära, utan till och med på vilket åkerstycke man måste så i
första hand och på vilket i andra hand. Och allt detta ackompanjeras
av en ständig propaganda, som försöker klargöra för kolchozbönderna, att deras välgång och kommunismens uppbyggande överhuvudtaget beror på, om de så på våren och samla in på hösten eller
ej. Då man följer denna otroligt naiva propaganda och det detaljerade bestämmandet av det allra minsta arbetet får man det intrycket.
att enligt sovjetdignitärerna den estniska kolchozbonden är den dum·
maste i hela världen, som inte ens vet, att vårsäden måste sås på
våren, inte på hösten.
Det är ju klart, att det fordras ett mycket stort byråkratiskt maskineri för att kunna centralt dirigera hela det ekonomiska livet. Därför
är det egentligen inte alls förvånansvärt, att byråkratien sedan år
1950 har ökat i lavinartad utsträckning. Till slut kom den i en sådan
situation, att den inte längre kunde fungera tillfredsställande. Hjulen
som ständigt monterades på maskinen kommo i olag, fastnade i varandra och i stället för att påskynda maskinens gång gjorde de dess
funktionerande långsammare. Allt oftare hände det att förordningar
som kommo från Moskva eller Tallinn över oblast-, räjong- och bykommitteer anlände till kolchozerna först när tidpunkten för deras
verkställighet för länge sedan hade gått över.
En orsak till att den lavinartat svällande byråkratiens effektivitet
har blivit omvänt proportionell mot tjänstemännens antal, har otvivelaktigt den omständigheten varit, att antalet begåvade tjänstemän
inte tillväxt lika lavinartat. Den största delen av de förutvarande
erfarna tjänstemännen har under årens lopp avlägsnats från sina
poster såsom politiskt opålitliga, de nya sakna emellertid erfarenhet
och ofta även erforderlig utbildning. Den politiska pålitligheten
allena, utan utbildning och erfarenhet, försätter den invecklade byrå-
kratiens maskineri i oordning.
Sovjets misslyckade experiment i Estland är i alla händelser ett
intressant exempel på, hur den lavinartat svällande byråkratien har
råkat in i en återvändsgränd.
Aleksander Kaelas.
403
\.
CEMENT
är oumbärligt
för \’arje bygge
av vad slag det vara må. Betong,
rätt utförd, är stark, beständig och billig.
Ingen har idag råd att bygga utan cement.
För målning på betong, cementputs,
kalkcementputs, tegel, natursten m. m.
-in- och utvändigt- användes
med fördel SNOWCEM- en
vattenavvisande, dekorativ,
tvättbar kvalitetsprodukt,
byggd på vitcement.
~ ——–~——————~——————
BLÅ RAND- STANDARD –
för kvalificerade arbeten.
BLÅ RAND – E-CEMENT –
förlenklare arbeten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism