Den som följde den danska valrörelsen från svensk horisont kunde inte undgå att notera en slående skillnad. I den danska debatten fick invandringsfrågorna nästan inget utrymme alls. I stället debatterade danskarna skatter, prisnivåer, klimatpolitik och politiskt ledarskap i en orolig tid.
Om marknaden för skor fungerade som marknaden för skolor. Då skulle det finnas skoaffärer med skor av olika tillverkare. Men: kommunen skulle bestämma priset på skorna och varje kommuninvånare skulle vara ålagd att köpa skor för samma summa per år. Skolagen skulle reglera vilka typer av skor en medborgare måste köpa: varje år ett par gymnastikskor och ett par promenadskor, vartannat år ett par sandaler och vart tredje år ett par vinterskor och ett par gummistövlar.
Man kan inte diskutera spärrgränsen till riksdagen länge innan något ljushuvud säger att det vore häftigt om det fanns 26 partier, som alla fick strax under fyra procent så att inget parti kom in. Läget inför valet i Danmark på tisdag den 24 mars leder tankarna i samma riktning. Folketinget lär naturligtvis inte bli partilöst men fragmentiseringen är verkligen slående. I skrivande stund ligger tolv partier över spärren och att jämka ihop ett nytt styre kan bli lika knepigt som det var för de Gaulle att leda ett Frankrike med 246 sorters ost.
Våra politiska partier säger sig styras av sina medlemmar. Men när stämmobeslut gång på gång kan sättas åt sidan av partiledningar blir medlemsinflytandet alltmer symboliskt. Det är en tyst maktförskjutning som riskerar att tömma partierna på både engagemang och legitimitet.
Inbördeskriget, som höll på i ungefär ett decennium från mitten av 1970-talet, knäckte samhällsstrukturen och splittrade landet mellan de i huvudsak religiösa grupper som utgör basen för det politiska systemet. Det var ett konstigt korporativistiskt system som begränsade demokratin i maktdelningens intresse. Inbördeskriget innebar dock ett tragiskt skifte där korruption och gruppvälde kompletterades av krig och hänsynslös terror. Libanon har ännu inte hämtat sig från denna katastrof.
Det finns ingen farligare politisk illusion än den om att svåra problem har enkla lösningar. I själva verket är svåra problem ofta så svåra att de snarare handlar om hur vi ska leva oss att hantera dem och utveckla oss själva. Detta gäller i hög grad förbudsdiskussionen för unga när det gäller sociala medier, liksom tankarna på statligt förbud mot mobiltelefoner och läsplattor i skolan. Det är ett alltför gammalt mönster.
I onsdags höll Socialdemokraterna en presskonferens om att de vill kalla mig till riksdagens socialutskott för att svara på frågor om den skånska sjukvården. Det är ett märkligt och anmärkningsvärt agerande. Jag är vald av skåningarna för att styra Region Skåne och står till svars inför dem, inte inför Socialdemokraternas partikansli i Stockholm.
För sjuttio år sedan attackerade en trojka bestående av Israel, Frankrike och Storbritannien Egypten. 1956 års Suez-kris blev längre och svårare än någon förutspått. Till slut fick Anthony Eden, Storbritanniens premiärminister, kasta in handduken. Är samma dikeskörning på väg att hända igen i exemplet Iran år 2026?
Om Tyskland är Europas industriella kärna kan delstaten Baden-Württemberg sägas vara Tysklands industriella hjärta. Här finns huvudkontor för företag som Mercedes, Bosch och Porsche. Baden-Württemberg, som tidigare låg i Västtyskland, är också Tysklands tredje största delstat med fler än elva miljoner invånare. Därför var intresset stort när delstatsval hölls den 8 mars.
Det kanske starkaste konservativa argumentet för marknadsekonomin är dess faktiska utfall. ”Om man skulle tillfrågas om det viktigaste människor vunnit tack vare de så kallade kapitalisternas moralkodex är svaret: själva livet.” Så skrev Friedrich von Hayek och påpekade att kapitalismens moralregler – såsom arbetsdisciplin, sparsamhet, självbehärskning och respekt för äganderätten – historiskt har bidragit till människans överlevnad och samhällsutveckling.