Hannes H. Gissurarson: Därför sa Island nej till EU-medlemskap

I folkomröstningen den 29 augusti 2026 sade Island nej till förhandlingar om EU-medlemskap. Det fanns fem skäl till detta: tre ekonomiska och två existentiella.

För det första stod valet inte mellan isolering och Europa. Island har sedan 1994 varit medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES, tillsammans med Norge och Liechtenstein och, i praktiken, Schweiz. Det innebär att Island är en del av den inre marknaden, samtidigt som fisket, jordbruket, utrikeshandeln och penningpolitiken inte står under EU:s kontroll.

För det andra ville islänningarna inte överlåta kontrollen över dessa fyra viktiga områden till EU – i synnerhet inte över sitt hållbara och lönsamma fiske – och inte heller förlora möjligheten att ingå frihandelsavtal med länder som Kina, Indien, USA och Brasilien.

Det tredje ekonomiska skälet var att det välmående Island skulle bidra med betydligt mer till EU än landet skulle få tillbaka. Islänningarna roades knappast när Politico citerade en EU-tjänsteman som sade sig hoppas att Island och Montenegro skulle bli medlemmar samtidigt, eftersom vinsten från Island då skulle täcka kostnaden för Montenegro.

EU:s framtidsutsikter

Ett existentiellt skäl till att medlemskap avvisades var att EU:s framtidsutsikter inte framstår som särskilt ljusa. Unionen står inför betydande ekonomiska utmaningar under de kommande åren: ofinansierade pensionsåtaganden, medan det isländska pensionssystemet är världens starkaste; ihållande budgetunderskott i många medlemsländer; omfattande planerade satsningar på militär förmåga, medan Island har ett försvarsavtal med USA; samt de ofrånkomliga kostnaderna för de nio relativt fattiga kandidatländerna i sydöstra Europa.

Trots dessa utmaningar försöker Bryssel-eliten omvandla EU till en federal stat, i strid med vad de flesta europeiska väljare önskar.

Stark nationell identitet

Ett annat existentiellt skäl kan förklara varför den isländska högern och vänstern enades i motståndet mot EU-medlemskap, medan stödet för EU i huvudsak återfanns bland intellektuella i städerna och offentliganställda.

Det handlar om den starka isländska nationella identitet som formades under 1800-talets kamp för självständighet och som kulminerade när Danmark erkände Islands suveränitet 1918. Identiteten stärktes ytterligare av de fyra torskkrig som Island utkämpade fram till 1976 för att få kontroll över de fiskrika vattnen kring ön.

Denna nationella identitet vilade på minnet av det självständiga isländska fristatssamhället 930–1262, som styrdes av lag snarare än av en kung, liksom på minnet av den mörka tid som följde, då Island först tvingades underkasta sig den norske och därefter den danske kungen.

Det är knappast förvånande att några av mina kollegor vid Islands universitet, däribland professorerna Baldur Thórhallsson och Gudmundur Hálfdanarson, som har fått generös finansiering från EU, har gjort sitt bästa för att förringa och till och med förlöjliga detta historiska minne.

En skicklig slogan

Dessa fem skäl mot ett EU-medlemskap presenterades i en välorganiserad och närmast felfri kampanj av nejsidan.

Jasidan förlitade sig däremot huvudsakligen på en fyndig slogan: Já til að sjá, som är svår att översätta. Den betyder, på ett beundransvärt kärnfullt sätt, ungefär: Rösta ja för att få se vad EU kan erbjuda Island i förhandlingarna.

Vem skulle kunna vara emot det? Bara de som hade läst EU:s detaljerade instruktioner för kandidatländer, förstås.

Hårda personangrepp

Jasidan förlitade sig också på tre taktiska grepp.

Det första var att utlova en betydligt högre levnadsstandard om Island gick med i EU än den landet redan hade. Det var knappast övertygande i ett land som är betydligt rikare än de flesta EU-länder.

Det andra var att göra USA:s president Donald Trump till en fråga i kampanjen. Inte heller det fungerade. Oöverlagda uttalanden från en president som bara har två och ett halvt år kvar vid makten förändrar inte ett lands långsiktiga utrikespolitik.

Det tredje greppet var hårda personangrepp på nejsidans två mest effektiva företrädare: dr Carl Baudenbacher, en internationellt erkänd expert på europeisk rätt, som i egenskap av ordförande för EFTA-domstolen 2013 dömde till Islands fördel i ett viktigt mål om förpliktelser som härrörde från den isländska bankkraschen 2008, och Ólafur Ragnar Grímsson, som var Islands president i tjugo år, 1996–2016.

Dr Baudenbacher gav ut en bok om Island och EU och höll en föreläsning inför en fullsatt publik. Ólafur Ragnar höll en rad övertygande tal och gav flera tv-intervjuer. Jasidans angrepp på dem slog tillbaka mot den egna kampanjen.

Hannes H. Gissurarson är professor i Statsvetenskap vid Islands Universitet. Han har skrivit mer än 15 böcker på engelska och isländska, tjänstgjort i styrelsen för Mont Pelerin Society och Islands centralbank, och har varit visiting scholar vid ett flertal universitet, däribland Stanford och UCLA

Artikeln har tidigare publicerats i The Conservative