Mats Fält: Inte bara en ursäkt

Sanningskommissionen som utrett hur staten behandlat samerna under historien har överlämnat sin rapport till regeringen. En mängd förslag till hur samernas ställning kan stärkas har presenterats tillsammans med en önskan om en ursäkt från staten. Vi alla bör be om ursäkt för det som blivit fel och varit orättvist under hundratals år.

Här skulle jag kunna börja kommentera förslagen och deras konsekvenser. Eftersom ämnet är och förblir ytterst känsligt vill jag i stället börja med att motivera varför just jag tar mig rätten att yttra mig i frågan. Under senare tid har det kommit flera exempel på hur forskare eller andra som yttrat sig om frågor kopplade till samerna fått kritik för att de inte själva tillhör gruppen. Anhängare av identitetspolitik anser ofta att bara den som själv berörs får yttra sig. Dessutom får man knappast alls kritisera grupper som ses som minoriteter eller i underläge.

Den nya chefen på Moderna muséet konstaterade nyligen i en intervju att verksamheten klarar av betydligt mer woke. Det är oklart om publiken delar hennes entusiasm. Hon lär dock ha många kollegor med en liknande inställning. Åsiktskorridorerna kommer inom många områden att förbli snäva och även extrema åsikter kan fortsätta att härja inom våra institutioner.

Jag är inte same och har mig veterligt inga släktingar med koppling till gruppen. Däremot har jag funderat en hel del på frågan om samernas ställning i vårt samhälle. Jag har även ägnat en del tid åt att samtala med människor som vet betydligt mer än jag själv.

En vårdag 1993 råkade jag stöta ihop med Per Unckel på en av broarna mellan Norrmalm och Gamla Stan. Jag var sedan några månader tillbaka sakkunnig på UD – Per var som utbildningsminister bland annat ansvarig för samefrågor i regeringen. Jag hade på flera möten med de nordiska utrikesministrarna träffat mycket drivna och vältaliga företrädare för inte minst de norska samerna. Vi drog inga radikala slutsatser men konstaterade att frågan var svår och dessutom oerhört känslig, av flera skäl. Ett var och är motsättningarna mellan delar av befolkningen i norr och samebyarna. Deras intressen krockar ibland, främst när det gäller rätten till jakt och fiske. Vi talade mindre om gruvor och infrastruktur.

För några år sedan var jag på en konferens om näringslivsfrågor i Norrbotten. Sent på kvällen på restaurangen i Luleå hamnade jag bredvid en erfaren företrädare för det regionala näringslivet. Han var på inget sätt negativ mot samerna som grupp men beskrev debatten som omöjlig att föra. Den som vågade ifrågasätta de nuvarande reglerna blev omedelbart angripen som fördomsfull eller något ännu värre. Diskussionen kvävdes med hjälp av identitetspolitiska argument och propagandaklichéer. Hans slutsats blev att den enda vägen framåt var att personer med både pension och stort förtroende i samhället inleder en seriös diskussion om både samernas problem och samebyarnas konstruktion och inflytande. Aktiva politiker eller andra ledande personer i samhället hade inte råd att riskera sina positioner i en öppen debatt om de här frågorna.

Även jag blev förvånad när jag började förstå hur stora motsättningarna är mellan delar av lokalbefolkningen i norr och främst samebyarna. Den som gräver djupare märker just att det sällan handlar om samer i allmänhet som står mot övriga invånare. Det handlar mest om den lilla minoritet som har rätt att vara medlemmar i en sameby. Den priviligierade elit som med sanktion av staten på etnisk grund getts en unik ställning i vårt samhälle. Vi har inga andra institutioner som påminner om dessa. Vi borde absolut inte skaffa oss fler.

Det är fullt rimligt att staten ger samerna som grupp en ursäkt. Mycket har blivit fel och alltför många har fått sina liv förstörda av regler som tog alltför lite hänsyn till vad de berörda kände och själva ville. Det är ett faktum även om en del av det vi idag ser som grymt och kallt då gjordes av välvilja, i en tid med andra idéer om minoriteters bästa och om hur ett bra samhälle kan bli ett samhälle för alla. En del skräckskildringar är överdrivna – andra är bara alltför sanna. Den svenska staten försökte ibland skydda samerna genom åtgärder som idag är svåra att förstå.

Samtidigt som vi ber om ursäkt för historiens felsteg borde vi dock också göra något på allvar åt dagens problem. Det är inte rimligt att en liten elit bestående av några tusen människor har en orimlig makt över utvecklingen i stora delar av Sverige. Deras ställning innebär att vi skapat ett klassamhälle med skarpa gränser inom den samiska gruppen. De flesta samer lever idag som andra svenska, utom vara sig renar eller någon makt över samebyarna. De har sällan några konflikter med sina grannar, varken i Gällivare eller Stockholm.

Vi kan inte ha ett system där staten håller på att överlämna makten över jakt och fiske i halva landet till en liten del av en minoritet. Vi kan inte heller låta denna grupp blockera viktiga infrastrukturprojekt som får enorma konsekvenser för både vårt lands och Europas utveckling. Det är illa nog att vårt politiska och juridiska system numera inte orkar ge tillstånd till större projekt inom rimlig tid.

Det har dessutom visat sig att det juridiska systemet inte sällan köpt argument som inte håller för granskning, utan att ifrågasätta samebyarnas inlagor. Det har bland annat handlat om påstådda miljökonsekvenser och problem för rennäringen. Hanne Kjöller har granskat dessa missförhållanden i ett antal mycket väl underbyggda artiklar på Svenska Dagbladets ledarsida. Här finns ett problem som modiga politiker borde lösa.

Gärna en ursäkt men först en rejäl reform.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun