”Löntagarfondsförslaget har vuxit fram ur en debatt som syftar till socialismens införande. Löntagarfondsförslaget innebär att socialdemokraterna för framtiden väljer en väg som leder till socialism. Endast den som inte tror att det finns någon historia bakom dagens förhållanden och ingen framtid i förlängningen av vad som sker idag, kan tro att fondförslaget främst rör tekniska detaljer.”
På första terminen i statsvetenskap, starkt viktad mot lärdomar om failed states och samhällsbygge från botten på en lärdomsinstans ägnad åt ”kris, krig och katastrof”, drillades vi bland annat i att bedöma en demokratis mognadsgrad. Inte en enda gång togs de statsanställdas magkänsla upp som kriterium, konstaterar Amanda Wollstad.
”De nya idéerna är djupt kritiska inte bara mot östblockets helsocialism utan också mot de västliga välfärdsstaternas halvsocialism. Deras kritik av det bestående innebär en radikalism som skrämmer alla försvarare av det etablerade samhället. Den nya vågen som kommit att kallas ömsom nykonservatism och ömsom nyliberalism, har som en radikal rörelse ingenting med konservatism i dess gamla betydelse att göra. Inte heller har den mycket att göra med det tidigare halvsocialistiska parti som i vårt land uppträtt under falskskylten liberalism.”
Många har genom åren haft synpunkter på Vattenfalls internationella affärer, så även jag. Det framgångsrika köpet av tysk brunkol blandas efterhand alltmer ihop med den dåliga Nuon-affären. Idag är mediabilden i Sverige att allt varit fel, men ändå drar ingen den enda vettiga lärdom som borde göras, skriver Anders Ydstedt.
Och fredagen den 8 oktober tillträdde så den första borgerliga regeringen på fyrtiofyra år. Vi vandrade in i regeringskansliet och började regera. På statsrådsberedningen hade Palme och hans så kallade pojkar inte lämnat någonting alls – med undantag för den nu åter omdiskuterade bordellpromemorian – kvar. Till och med bibliotekets hyllor gapade tomma. Allt hade skeppats undan till någon skyddad socialdemokratisk enklav. I mer juridisk mening var det förmodligen stöld. I mer politisk mening var det bara stillöst.
Liberalkonservatismen är relevantare än på länge, nu när vi befinner oss i ett ideologiskt landskap under omvandling, menade Karin Svanborg Sjövall när Svensk Tidskrift bjöd in till samtal om Liberalkonservatismen.
”LO och socialdemokratin fick under rörelsens långa maktinnehav en förunderlig makt över medborgarnas själar. Vi fick en helgonförklarad arbetarrörelse, ofelbar och upphöjd över varje ifrågasättande. Den bilden fanns – och finns – inte minst inom rörelsen. Det är därför den skrämmande dubbelmoralen hos Sten Andersson, Olof Palme, Gunnar Nilsson med flera till en del faktiskt kan vara ärligt menad.”
I ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, i ett Nordeuropa där påverkans- och underrättelseoperationer blivit vardag och invasionskrig åter är en realitet har försvarsfrågan lyst med sin frånvaro under valrörelsen. Amanda Wollstad skriver om ett fredsskadat folk, och behovet av att stå upp för statens kärnuppgifter även när det verkar opinionsmässigt inopportunt.
I veckan deltog Svensk Tidskrifts chefredaktör Amanda Wollstad i Folk och Försvars fullsatta seminarium ”Vad väntar inom svensk försvars- och säkerhetspolitik efter valet?” Se seminariet i efterhand här.
”Socialdemokraternas alltjämt höga noteringar i opinionsmätningarna speglar ett stämningsläge. Många är säkert otåliga för att det ekonomiska läget inte förbättras tillräckligt snabbt. I takt med att valet närmar sig och väljarna fick klart for sig vad det socialdemokratiska alternativet innebär förändras detta. Då ställs frågan vad Sverige behöver under nästa mandatperiod – höjda skatter och färre jobb eller sänkta skatter och fler jobb?”