På söndag är det val i Bayern. Mycket talar för att det blir ett historiskt val så till vida att regerande CSU kommer att behöva söka stöd från ett, eller till och med två, andra partier för att regera vidare. Anders Ydstedt ger sin bild av läget efter ett besök på plats i München.
”Fyra partier med olika bakgrunder fann samhörighet i en frihetlig idégemenskap. De formulerade samhällsproblem och hittade lösningar. Tillsammans blev de svenska mästare i att samarbeta politiskt. Jämför gärna med de rödgröna partierna inför valet 2010, där samarbetet upphörde i samma stund som valförlusten var ett faktum. Jämförelsen med nuvarande regering och dess stödparti behöver knappt ens göras.”
I veckan är det 35 år sedan den stora manifestationen mot löntagarfonder den 4 oktober 1983. Svensk Tidskrift uppmärksammade 30 årsjubiléet med en serie, ett välbesökt seminarium och boken ”Sista försöket att socialisera Sverige? 30 år efter löntagarfondsstriden”. Men det privata ägandet måste således ständigt försvaras från nya hot, skriver Anders Ydstedt.
”Löntagarfondsförslaget har vuxit fram ur en debatt som syftar till socialismens införande. Löntagarfondsförslaget innebär att socialdemokraterna för framtiden väljer en väg som leder till socialism. Endast den som inte tror att det finns någon historia bakom dagens förhållanden och ingen framtid i förlängningen av vad som sker idag, kan tro att fondförslaget främst rör tekniska detaljer.”
På första terminen i statsvetenskap, starkt viktad mot lärdomar om failed states och samhällsbygge från botten på en lärdomsinstans ägnad åt ”kris, krig och katastrof”, drillades vi bland annat i att bedöma en demokratis mognadsgrad. Inte en enda gång togs de statsanställdas magkänsla upp som kriterium, konstaterar Amanda Wollstad.
”De nya idéerna är djupt kritiska inte bara mot östblockets helsocialism utan också mot de västliga välfärdsstaternas halvsocialism. Deras kritik av det bestående innebär en radikalism som skrämmer alla försvarare av det etablerade samhället. Den nya vågen som kommit att kallas ömsom nykonservatism och ömsom nyliberalism, har som en radikal rörelse ingenting med konservatism i dess gamla betydelse att göra. Inte heller har den mycket att göra med det tidigare halvsocialistiska parti som i vårt land uppträtt under falskskylten liberalism.”
Många har genom åren haft synpunkter på Vattenfalls internationella affärer, så även jag. Det framgångsrika köpet av tysk brunkol blandas efterhand alltmer ihop med den dåliga Nuon-affären. Idag är mediabilden i Sverige att allt varit fel, men ändå drar ingen den enda vettiga lärdom som borde göras, skriver Anders Ydstedt.
Och fredagen den 8 oktober tillträdde så den första borgerliga regeringen på fyrtiofyra år. Vi vandrade in i regeringskansliet och började regera. På statsrådsberedningen hade Palme och hans så kallade pojkar inte lämnat någonting alls – med undantag för den nu åter omdiskuterade bordellpromemorian – kvar. Till och med bibliotekets hyllor gapade tomma. Allt hade skeppats undan till någon skyddad socialdemokratisk enklav. I mer juridisk mening var det förmodligen stöld. I mer politisk mening var det bara stillöst.
Liberalkonservatismen är relevantare än på länge, nu när vi befinner oss i ett ideologiskt landskap under omvandling, menade Karin Svanborg Sjövall när Svensk Tidskrift bjöd in till samtal om Liberalkonservatismen.
”LO och socialdemokratin fick under rörelsens långa maktinnehav en förunderlig makt över medborgarnas själar. Vi fick en helgonförklarad arbetarrörelse, ofelbar och upphöjd över varje ifrågasättande. Den bilden fanns – och finns – inte minst inom rörelsen. Det är därför den skrämmande dubbelmoralen hos Sten Andersson, Olof Palme, Gunnar Nilsson med flera till en del faktiskt kan vara ärligt menad.”