Redaktionen

Av Fredrik Segerfeldt
Första maj. Röda fanor, arbetarnas dag, klasskamp och strid mot ”orättvisor”. Sånger och myter från förra sekelskiftet.

Det har alltid känns lustigt att se regeringsledamöter och ledande företrädare för Sveriges utan jämförelse mäktigaste intresseförening demonstrera mot det samhälle de själva har byggt upp. De går främst i ledet och sjunger om hur det land de, med korta undantag, har styrt i drygt 60 år inte ens är i närheten av att vara nära målet. Utopia lost. Den outtröttliga reformismen, skulle de säker kalla det. Vi andra undrar vad i hela friden de gjort under alla dessa år, eftersom de fortfarande är så arga.

Av Ulrika Karlsson
Idag den 1 maj presenterar Svensk Tidskrift en rapport om skattefiffel, maktmissbruk och politisk korruption inom Svenska Byggnadsarbetareförbundet.

”När Byggnads går ut i strejk har vi inget att sätta emot”, säger Olle Ehrlén (ordförande i Sveriges Byggindustrier) till Byggindustrin. Byggsveriges veckotidning – byggindustrin – nr 14

Vid en närmare granskning av Byggnads och strejken har det tornat upp en bild som visar att strejken inte handlade om lön utan om makt – makt för Byggnads ombudsmän. Av alla fackförbund har Byggnads 40 procent av alla LO-ombudsmän. Det finns ca 300 ombudsmän inom Byggnads. Men bara 12 procent av LO kollektivet är medlemmar i Byggnads.

Av Anders Ydstedt
Om träd kunde gråta, är titeln på en bok av vetenskapsjournalisten Bo Landin från 1986. I mina bokhyllor finns många böcker, forskningsrapporter och statliga utredningar om 80-talets stora miljölarm ”skogsdöden”.

På slutet av 1980-talet rådde det närmast total konsensus om att skogen var på utdöende. Det var bara en tidsfråga tills vi inte skulle ha någon skog alls kvar i Sverige och övriga Europa. Hotet mot skogen kom från försurande utsläpp från industri och kraftproduktion och bilavgaser som var både försurande och bidrog till marknära ozon. Träden ansågs skadas direkt av kväveoxider och ozon i luften och indirekt via försurning av markerna. I den svenska debatten var de största miljöbovarna bilismen och västliga vindar från kolkraftverkens skorstenar i Margaret Thatchers Storbritannien.

Välkommen till 1a majnumret av Svensk Tidskrift. Efter ett uppehåll är vi nu åter tillbaka med höga ambitioner. Detta nummer ägnas åt 1 maj, fackets makt, miljöfrågor samt en lägesrapport inför kommande presidentvalskampanj i USA.

***

Så här inför 1a maj, arbetarrörelsens stora dag, kan man fundera på arbetets betydelse. Villkoren för arbete står definitivt i centrum i den svenska debatten idag. Värdet av arbete har fått en renässans i och med att allt fler partier nu slåss om och säger sig värna om arbetet och den svenska arbetaren.

Av Roland Poirier Martinsson

Förra året räknade jag med upp till trettio tänkbara presidentkandidater inför 2008. Nu återstår från min lista sex möjliga vinnare: John Edwards, Mitt Romney, Hillary Clinton, Rudy Giuliani, John McCain och Bill Richardson.

Namnet som saknades var Barack Obama. Jag påstod att han skulle välja att bida sin tid. Risken tycktes för stor att han skulle bränna framtida chanser genom att redan nu satsa mot Vita Huset. Fortfarande kan det visa sig att han begått ett strategiskt misstag genom att ställa upp, Clinton-klanens vrede och långsinthet sägs vara mäktiga. Men risken har minskat, han har fått många inflytelserika vänner, inte minst förre minoritetsledaren i senaten, Tom Daschle, i dag en grå eminens i partiet.

Av Lars Tobisson
Ingen av kvinna född kan förena alla de egenskaper som krävs hos en partiledare. Gösta var mera riksdagspolitiker än partiman. Ansvaret för partiorganisationen överlät han på andra – först på Eric Krönmark, och sedan – under regeringstiden – på mig. Han trivdes inte med att festa med partiombudsmännen eller att smörja moderatpressens ledarskribenter, något som kunde ha äventyrat hans ställning, om han inte visat sig så populär bland väljarna. Gösta var också bättre som oppositionsföreträdare än som regeringsmedlem, han var mer idépolitiker och polemiker än administratör. Kanske var det därför han så relativt lätt kunde överge maktens sötma i kanslihuset och återvända till riksdagen. Mer än en gång förklarade han som ekonomiminister för riksdagsgruppen: ”Ni skall inte tro det är så roligt här uppe på maktens höjder – jag skulle mycket hellre vilja komma ner till er.” Det var kanske inte så diplomatiskt sagt, men just därför uttryckte det nog vad han själv kände.

Av Anders Ydstedt
Idag finns klimatfrågan högt på medias, politikers och företagsledares agenda. Det hävdas att det är en ödesfråga att människan måste begränsa sina utsläpp av klimatgaser för att stoppa klimatförändringarna. Just det stoppa! Att klimatet skulle variera högst avsevärt även utan människor på jorden och att vi därför alltid måste arbeta med strategier för anpassning är något som vi riskerar att glömma bort i denna debatt. Tyvärr är det t o m så att de som talar om behovet av anpassning till klimatförändringar idag målas ut som klimatförnekare. Detta är farligt!

På nyårsdagen tar Ban Ki-moon över efter den kritiserade Kofi Annan som generalsekreterare i Förenta Nationerna. Ki-moon har två angelägna julklappar att skänka till världens fattiga och utsatta. Det är mjuka och abstrakta paket i tomtens säck i år, nämligen en uppstramning av FN:s arbete med kampen mot fattigdom respektive för mänskliga rättigheter. För trots all internationell debatt om FN och säkerhetspolitiken, så är det inom dessa två områden som världsorganisationen mest behöver förändring.

Fram till att han blev utnämnd till ny generalsekreterare var Ki-moon utrikesminister i Sydkorea. Han borde ta med sig de erfarenheter från den ekonomiska resa som det landet gjort, och som vi vill att så många andra länder ska göra.

1960 var Sydkorea ett fattigt utvecklingsland, med endast knappt dubbelt så hög inkomstnivå som ett land som Zambia. Genom att få igång kapitalismen och genom att integreras i världsekonomin förvandlades landet från ett utfattigt utvecklingsland till ett avancerat industriland med en levnadsstandard jämförbar med den i många västeuropeiska länder. Idag är Sydkorea 38 gånger rikare än Zambia. Min nya HTC mobiltelefon är från Sydkorea.

Världsbanken har precis kommit med en rapport som visar att de fattiga ländernas tillväxt vida överstiger de rika ländernas, och att de kommer att stå för hälften av världsekonomin år 2030. Antalet människor som lever på 1 dollar om dagen kommer att halveras, från dagens 1,1 miljarder till 550 miljoner.

Av Patrik Strömer
Skillnaden mellan marknadsekonomi och planekonomi är att det görs flera ”trial” på marknaden och att fler ”error” behålls inom den planerade sektorn. Inte ens den mest entreprenörielle marknadsanhängaren kan inse vilka behov som finns i samhället och har den erfarenhet och kunskap som krävs för att kunna omvandla insikten om ett behov till en väl fungerande affärsidé. Men om alla människor får chansen att pröva, räcker det om några få faktiskt tar den chansen för att samhället ska utvecklas bättre än annars.
Det absolut sämsta resultatet man kan få av en massiv privatisering och avreglering är att det blir exakt som tidigare

Av Christian Sandström
Det är tydligt att det idag saknas grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Men ändå är regeringen i färd med att ta det sista steget in i våra privatliv. Tekniken erbjuder allt mer avancerade övervakningsmetoder. Det material som redan idag spelas in är mycket omfattande. Mängden information som inte är av betydelse för brottet i fråga måste redan idag vara ohyggligt. Det finns idag inga regleringar av hur sådan information får användas för andra syften än den relevanta brottsutredningen. Redan idag saknas reella möjligheter att kontrollera hur inspelad information egentligen används.