Redaktionen

I dagarna är det tid att minnas att bara för några år sedan pryddes landets annonspelare med en bensprattlande, ryggliggande, halvnaken man i byggnadshjälm – syftandes på gästarbetaren som en lat snyltare i det svenska samhället. Avsändare för detta protektionistiska inlägg för övergångsregler var fackförbundet Byggnads. Även om ett och annat parti svajade rejält gällande EU:s grundpelare: ”den fria rörligheten för människor” blev det tack och lov till slut inte några övergångsregler. Men några månader senare skanderade en skara vuxna män från Byggnads ”Go home” till de lettiska byggarbetarna vid ett bygge i Vaxholm. Bygget sattes i blockad och det svenska dotterbolag som hyrt in Laval un Partneri drevs i konkurs. Det handlade om protektionism vid såväl övergångsreglerna som Vaxholm.

I Svensk Tidskrift Nr 2 år 2006 skrev Anders Hall en förträfflig artikel som Vaxholmsmålet, ”Den svenska modellen: Go home!”

Fallet Vaxholm är nu uppe i EG-domstolen där svar ska ges om stridsåtgärderna strider mot den fria rörligheten i EU eller om Sverige har rätt att kräva kollektivavtal. Den nya regeringen och arbetsmarknadsministern har förklarat att de avser att försvara den tidigare regeringens ståndpunkter vid de muntliga förhandlingarna vid EG-domstolen den 9 januari.

Av Nima Sanandaji
Det svenska spelmonopolet ter sig alltmer absurt. På sin hemsida stoltserar Svenska Spel med att företaget förra året gjorde en vinst på 4,5 miljarder kronor samt att 85 procent av svenskarna årligen spelar något av företagets spel. Om stora vinster och en stor kundkrets ses som något positivt, hur motiveras då egentligen det statliga monopolet? Spelpolitiken handlar om något som idag, när storleken på den offentligt finansierade välfärden inte länge diskuteras i någon större omfattning, alltmer kommit att bli skiljelinjen mellan de som tror på ett fritt samhälle och de som förespråkar statlig kontroll. Nämligen människors frihet att kunna ta privata beslut i sina liv, även om de gör ”fel” val.

Av Roni Doumit
Mitt under det pågående kriget mellan staten Israel och terrororganisationen Hizbollah valde den tidigare svenska statsministern att lägga all sin tid och vikt på att arrangera en givarkonferens för Libanon. Den riktigt värdefulla hjälpen för folket hade istället varit ett agerande från omvärlden i syfte att stoppa en organisation som Hizbollah från att fortsätta att sätta skräck i det libanesiska samhället, bland politiker och folk. Att Hizbollah har utgjort en stat i staten under flera år är dessutom oacceptabelt ur ett FN-perspektiv. Därför borde Sverige istället ha tagit initiativ till ett tydligt ställningstagande och fördömande från världssamfundets sida.

Av Bertil Persson
Erfarenheten visar entydigt att bistånd till “good governance” ökar tillväxten, medan bistånd till vanstyre minskar den, och att dåligt bistånd aldrig blir bättre av att förlängas. Alla projekt bör därför från början ha slutdatum. Och biståndsberoende – när en regering är mer beroende av biståndsgivarna än av sin befolkning – är definitivt av ondo.

Av Evelina Lorentzon
För ungefär fem år sedan satt jag på mitt första möte med Ung Vänsters feministiska utskott och planerade utbildningen av instruktörer i feministiskt självförsvar. Om någon då hade sagt till mig att jag fem år senare skulle vara viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet skulle både jag och min omgivning ha skrattat gott. Ändå blev det just så. Någonstans under de fem åren tog tvivlet överhand, till slut så starkt att jag bytte sida.

Av Johnny Munkhammar och Tino Sanandaji
Just nu står Sverige på toppen av en högkonjunktur. Ändå utvecklas sysselsättningen mycket svagt. Antalet unga utan arbete är rekordhögt. Tillväxten är i ett längre perspektiv fortsatt låg. Och förr eller senare viker utvecklingen nedåt igen. Detta visar att vi har problem som måste åtgärdas, inte att allt är bra.

Valrörelsen går på högvarv och man slutar aldrig att förvånas. Återigen har socialdemokratin bara veckor innan valet lyckas positionera sig i oppositionsställning. Högljutt ljuder nu kraven om långtgående statliga ingripanden för att lösa den situation som de själva skapat.

Det är ett konststycke att få ihop ekvationen om att det går bra för Sverige trots att inte nämnvärt många nya jobb har skapats. I en allt hetare global konkurrens krävs mer än ytterligare fyra år av samma gamla socialdemokratiska politik. En politik som förbjuder företag att gå med vinst, ålägger företag att ta den ekonomiska smällen när den anställde stukar foten på innebandyn och i praktiken motverkar att nya människor etablerar sig på arbetsmarknaden. Receptet för Sverige att klara jobben i den internationella konkurrensen borde rimligen vara mindre politik, färre offentliga interventioner, samt att uppmuntra människor att lyckas. Med färre regleringar, mindre pålagor och billigare att såväl starta och driva företag som att anställa skulle marknaden skapa de jobb som efterfrågas.

Svensk Tidskrift har i tidigare nummer i artiklar från Anders Ydstedt (Nr 2) och Allan Åberg (Nr 1) avgivit förslag på hur arbetsrätten kan förändras för att skapa den flexibilitet som behövs. Den största tryggheten som kan erbjudas en anställd är inte 75 eller 80 procentiga ersättningsnivåer. Den största tryggheten som kan erbjudas är att man har goda möjligheter att hitta ett nytt jobb.

Av Pär Ström
Dagens situation kräver ett uppror från medborgarnas sida gentemot en politisk klass som vill expandera sina egna domäner på individernas bekostnad. Den kräver medvetna medborgare med starkt självförtroende som kan säga NEJ till statligt snokande. Den kräver en medvetenhet om den personliga integritetens värde innan det är för sent. Integritet är som syre: man uppskattar den inte förrän den är borta.

Av Peter Gustavsson
Skarpa ideologiska konflikter som hanteras inom ett gemensamt överenskommet demokratiskt regelsystem är en tillgång som bidrar till det fria samhällets fortbestånd. Om medborgarna får intrycket att alla partier tycker samma sak öppnas den klyfta mellan väljare och valda som är den jordmån extrempartier växer i. Demokratin behöver motsättningar baserade i ideologiska skillnader, annars ruttnar den inifrån. Blockpolitikens vara och inte vara är en av politikens eviga frågor. Socialdemokraten Peter Gustavsson argumenterar för principen att vara ense om att vara oense men uppmanar även till samarbete för att värna de liberala värdena mot nymoralism och nyauktoritarism.

Av Henrik Nerlund
När transpondern blev en tillsynes ny svensk företeelse talade såväl Vägverket som Stockholms miljöavgiftskansli i lyriska ordalag om den lilla tingestens förtjänster. Reklamkampanjen var massiv. I radion skojade de folkkära skådespelarna Hasse Alfredsson och Gösta Ekman på betald reklamplats. Visst gnydde någon över hur man skulle få den att fästa. Men med förlängningssladd och hårtork besegrades även den kallaste vinterkylan och vindruta efter vindruta fick en transponder. I ett allt komplexare samhälle uppskattas allt som sparar tid och gör livet lite enklare att leva. Transpondern är på så sätt en oerhört praktisk apparat. För all del för jäktade medborgare, men framförallt för staten. Med plastdosan står det offentliga i ständig förbindelse med den enskildes konto. Ett par offentliga fingrar en bit ner i den privata börsen.