Veckan som gick

Det gick ett sus av besvikelse genom den svenska kommentatorskåren; nu hade ännu ett folk röstat fel – tyskarna. Men det vet man ju hur de är.

Rapports utrikeskommentator Bo Inge Anderssson visste i alla fall hur det hade gått denna dystra valkväll: han kunde trösta alla besvikna svenskar med att de borgerliga fått ”bara 48 procent” och den jublande segraren Merkel hade ”försvagats”.

I verkligheten ökade CDU/CSU antalet mandat med ett dussin och liberalerna ännu mycket mer. Tillsammans ökade de mer än den av medierna haussade östvänstern och deras gröna kamrater, medan huvudmotståndaren socialdemokraterna tappade katastrofala två miljoner röster och en tredjedel av mandaten. Enligt exit-polls övertog Merkels parti 600 000 s-röster, medan liberala koalitionspartnern FDP lockade över 400 000 med sitt företagsvänliga program. Försvagning?

Tillsammans kunde Merkel och hennes kommande stödpartist Guido Westerwelle med en stabil majoritet i förbundsdagen i ryggen gå till borgerlig regeringsbildning, för första gången på 15 år. Medan de vänstergröna bara plockade upp hälften av förlorade sossemandat och piraterna kammade noll. Försvagning?

En sådan ”försvagning” är något Fredrik Reinfeldt kan drömma om under kommande valår – att under ekonomisk kris och med rekordarbetslöshet i regeringsställning vinna nya mandat och regera vidare med nya stärkta partners, medan socialdemokraterna gör sitt sämsta val på 60 år och i opposition tvingas ihop med en oreformerad f d stasivänster.

Ett så dåligt resultat gjorde (s) i Sverige visserligen redan 2006, men inget parti är så starkt att ett dåligt resultat inte kan bli ännu sämre. Särskilt inte om de legitimerar grönvänstern genom att vilja regera ihop med dem.

Snart ska han väl ändå pensioneras, denne Andersson, 60. Då kan han drömma sig tillbaka till dagarna på LO-tidningen och Arbetet (s). Jaså, finns den tidningen inte mer. Men i alla fall tillbaka till 1979, då han åt sosseriet skrev pamfletten ”Bohman, Strauss och deras vänner: en skrift om högerkrafterna i Europa”.

I den spann han, i Pierre Schoris efterföljd, på temat ”den svarta internationalen” att de svenska moderaterna hade ihop det med inte bara CSU utan också mörkare krafter, personifierade av bilder på den chilenske diktatorn Pinochet.

Sådana är de, de gamla tv-kamraterna, alltid redo att lägga till rätta sossebilden av Sverige och världen.