Print Friendly

Kommersiell progg

Av Patrik Strömer | 2 oktober 2009

Örjan Svedberg
Hoola bandoola
Om ett band, en tid, en stad

Ordfront Förlag 2009

hoola_bandoola_200x297Hoola Bandoola band var den svenska proggmusikens kejsare under 1970-talet. Deras inflytande var inte särskilt stort inom dåtidens tokvänster, därtill hade de lite för höga försäljningssiffror. Däremot har de kommit att påverka andra politiska karaktärer, helt oavsiktligt.

Det är inte alla som har spelat Danslåt för yttrandefriheten i en tv-dokumentär i public service. Men efter Hoola Bandoolas återföreningsturné 1996, sändes programmet där tre glada liberaler skrålade fram några takter; jag, Tobias Sjö och Mattias Svensson. En är numera Kreab-konsult, en är politisk sekreterare till landstingsrådet Reinfeldt och den som då hade längst hår blev senare Magasinet Neos redaktör.

Vi hade samtliga varit med och vunnit valet 1991, det val då alla visste att det inte fanns några idéer kvar hos vänstern. Efter Berlinmurens fall och Sovjetimperiets upplösning visste vi att det tack och lov inte var möjligt att fortsätta med en sämre värld. Varför spelade vi då progg?

Säg det, den som kan. Kanske ville vi verkligen sno det enda som vänstern hade kvar. De hade inga idéer, maktskiftet var gjort och VPK hade tagit bort sitt kommunist-K i partinamnet. Nu fanns det ingen större tanke från vår sida; vi bara gjorde det som var kul. Och vi gjorde det för att vi kunde. Stoppa Matchens ilska mot förljugenhet har funkat i alla tider, ja fram till de antisemitiska protesterna i våras i Hoolas hemstad Malmö. Då blev den unken.

Och det är så det känns att läsa Örjan Svedbergs bok. Även om det märks att 70-talet formade en generation aktivister som ville ha något annat än det förljugna samhälle, där klasstänkandet levde kvar på båda sidor, så är bokens nostalgi mer av det slaget att den som inte var med absolut inte vill dit. Det är en bortskämd generation som kräver kommunen på pengar, ockuperar teatrar och tar plats på egna villkor. Interna konflikter mellan olika sorters kulturutövare blandas med någras insikt att det inte går att leva och skapa i en understödstagaranda.

Det finns fyra komponenter i boken. Dels korta personliga betraktelser som är rätt eländiga, både till form och till innehåll. Sedan är det några mini-intervjuer med bandets kvarvarande medlemmar (Björn Afzelius och Povel Randén har gått bort). Dessa intervjuer visar mest vilken dryg magister Mikael Wiehe alltid har varit och fortfarande är. Själva berättelsen om bandet, hur de spelade runt i folkparker, fängelser och skolaulor visar på de dilemman som uppstår när idealism möter krav på försörjning. Hoola Bandoola var proffs, och behövde tjäna pengar. Det var inte alltid så populärt bland arrangörerna.

Avslutningsvis är det en snyggt uppställd diskografi, samt en sammanställning över alla spelningar som bandet gjorde, både under 70-talet och sedan under återföreningsturnén.

Så, vad ska man med en sådan här bok till? Den är för tunn för att vara historieskrivning, och den är inte tillräckligt insatt för att fungera som musikalisk vägledning åt något håll. Och kombinationen är inte heller tillräckligt kontrastfylld för att det ska kunna spraka.

Enda gången det glimrar till lite är när turnéernas mellansnack beskrivs. Själva låttexterna är ofta generiska på ett sätt som gör att de faktiskt funkar än idag, till skillnad från FNL-grupper eller Knutna Nävar. Men med uppdaterat mellansnack kan låtar som Keops Pyramid handla om EU och Herkules om Nya Moderaterna. Att Hoola körde små mini-föreläsningar under konserterna verkar ha varit ett fungerande koncept i tidens anda.

Jag spelar Jakten på Dalai lama och tänker på att detta av någon outgrundlig anledning är statssekreterare HG Wessbergs favoritlåt. Det är lättare, och mer sympatiskt, att ta till sig den tanken, än att ta sig igenom Örjan Svedbergs bok.

Patrik Strömer är Associate Director på Kreab Gavin Anderson och f d chefredaktör Svenska Nyhetsbyrån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner