Veckan som gick

Det sa duns i brevlådan; lördagsmorgonens DN hade landat på dörrmattan. Det blev en lite ovanlig läsning i det att Svenska Dagbladets seniore korrespondent Richard Swartz nu stod att finna som kolumnist på ledarsidan – i DN, efter nära fyra decenniers tjänst hos konkurrenten.

Förklaringen kom direkt: ”SvD är inte längre min tidning. Där är mina tjänster numera inte efterfrågade. Trist. Men det vore väl inte heller Heidenstams, Levertins eller Bööks.”

Trist – det tycker nog läsarna också, åtminstone de som vet vem herrarna var. Och de är nog inte längre så många. Allt är förgängligt, så också publicister med kvalitet.

I den statsunderstödda tidningen kan vi istället för Heidenstam, Swartz och Maria Abrahamsson nu trösta oss med Anna, Lars, Jenny och andra ”varumärken” som är till för att locka vänsterfjortisar att prova bladet, unga som vet vad som gäller och kan twittra snabbt, snabbare, snabbast.

Det är också ett publicistiskt val, bara Åsa Linderborg saknas. Hon är kvinna, vänster, har skrivit en bok och blivit nästan känd.

Uträkningen är att de ”gamla” läsarna, de som varit fullbetalande livstidsprenumeranter, hänger med ändå, fram till graven. De ska inget märka. In med fler korsord! Det funkar, enligt läsarundersökningarna och fokusgrupperna.

För Swartz är detta inte okej: det påminner om ”en skalbolagsaffär eller om falsk varudeklaration: inkråmet är borta, bara det gamla utanverket eller skylten har blivit kvar”.

Här är det inte fråga om nostalgi eller bitterhet; nej, allt var inte bättre förr. Det är framtiden som är Swartz ärende, och han förmår inte dölja sitt raseri över ”en ny tids ljud … ett pladdrets ständiga bakgrundsbrus, ett evigt tjatter i underhållningens och oförarglighetens tjänst, ett ljud paradoxalt nog besläktat med diktaturens marschmusik och slagord ur högtalare”.

Sannerligen – ett ord i rättan tid, som det brukade heta i SvD, förr.

Men för dem som betraktar sin morgontidning mest som något bra att ha för inslagning av fiskrens spelar bokstävernas mening och sammanfogning mindre roll än förpackningen. De föredrar helt enkelt ”mysig” helgläsning med allt större bilder på maträtter, chica vintips och kändisintervjuer. Sånt som ger livet mening, alltså. Och det ska förstås finnas ”gratis” på nätet.

Swartz kolumn finns här.