Redaktionen

Donald Trump anklagas ofta för att bryta med ett etablerat amerikanskt utrikespolitiskt paradigm, präglat av efterkrigstidens ideal under ledare som Eisenhower och Reagan, en era då USA aktivt tog på sig rollen som global ledare. Det är sant att Trump utmanar detta arv och den internationella ordning som vuxit fram efter andra världskriget under amerikansk ledning. Men det är en förenklad bild att se honom som startpunkten för detta skifte.

Så den viktiga frågan är inte, skrev jag 2017, om man ska ta Donald Trump på allvar. Det ska man. Frågan är vad man ska göra sen, skrev jag och citerade David Frum som i The Atlantic i mars 2017 och i en intervju vid samma tid i Der Spiegel skrev att han trodde att Trump kunde komma förvandla USA till ett envälde.

9 maj är president Vladimir Putins viktigaste högtidsdag. På Röda torget radas det som finns kvar av Rysslands hårt sargade militär. I brist på andra segrar har Sovjetrysslands insatser under andra världskriget blivit ett historiskt kitt för en hårt pressad regim. Men en rubbad historieskrivning lämnar trauman, förvirring och tomhet efter sig. Flera böcker i ämnet visar varför vi alla bör vara på vår vakt.

Donald Trump har hållit otaliga presskonferenser inför TV-kamerorna i sitt tjänsterum, det ovala rummet i Vita huset, och skrutit över att ingen president har varit så framgångsrik under sina första 100 dagar. På ett sätt är det korrekt. Han har utfärdat fler presidentdekret än någon tidigare president. Han har dessutom lyckats med att hunsa och förnedra fler besökande statschefer än någon annan president i historien.

Elon Musk och USA:s utrikesminister Marco Rubio har båda uttryckt oro över hot mot friheten i Tyskland under de senaste månaderna, senast som svar på den tyska myndigheten för skydd av författningen (Verfassungsschutz) klassificering av det politiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) som en ”högerextremistisk grupp”.