”I shall not waste my days in trying to prolong them”
Så uttryckte sig en man som under sitt fyrtioåriga liv hann med att vara luffare, sjöman, cowboy, guldgrävare, ostronfiskare, krigskorrespondent, lantbrukare, socialistisk agitator, långseglare och författare till ett antal romaner och otaliga korta berättelser om allt från kärlek till boxning. Han hette egentligen John Griffith Chaney, men är mera känd under namnet Jack London, skriver Sten Niklasson.
För de flesta länder som var direkt inblandade började andra världskriget på allvar först 1940. För Polen var det annorlunda. Redan i början av september 1939 invaderades landet av Tyskland. Storbritannien och Frankrike, som lovat landet sitt stöd, gjorde absolut ingenting för att rädda polackerna från undergång, skriver Mats Fält.
Med ”Frihet och ansvar” som ledord ansluter det väl till den liberalkonservativa traditionen från Gösta Bohman. Man har elegant vävt in tanketrådar från senare år till ett sammanhängande balanserat mönster. Nya företeelser i vår tillvaro som massinvandring, utanförskap och gängkriminalitet uppmärksammas. Mot denna bakgrund är betoningen och tron på fortsatt mänskligt framåtskridande välkommen, skriver Lars Tobisson.
Här förefalls ljuskronan bäras av en ung man. Hädelse! Om han inte är student, förstås, då kan det väl som gamla tider ursäktas för att tigga ihop till skolavgifterna. Eller i de militära, där har ju gossarna fått sköta traditionen själva länge nog för att det ska vara förståeligt. Eller kanske etnolog, en av Sveriges första dokumenterade lucior ska ju ha varit en man.
Det finns inget utrymme för kompromisser om rättsstatsprinciperna i EU. För oss som varit kritiska till återhämtningsfondens storlek är det helt avgörande att det finns mekanismer på plats som skyddar mot korruption, skriver Jessika Roswall.
Klimatdebatten i media har reducerats till en enda svavelosande domedagspredikan. De svåra frågorna om hur vi ska balansera åtgärder försvinner i upprepningarna om att vi är på väg mot undergången. Utan analys och granskning, blind för hur vi i Sverige faktiskt minskat utsläpp och blind för hur det vi gjort visar hur mycket mer som kan göras i hela världen, skriver Gunnar Hökmark.
Det var mycket som avstannade i år för att världen fick panik. Ironiskt nog var det en annan grupp paniker som drog den kanske största nitlotten – apokalypsens förespråkare i klimatrörelsen, skriver Rebecca Weidmo Uvell.
Den soppa hon tillsammans med sitt parti och vänstern i skoldebatten håller på att koka ihop, riskerar att få både valfriheten och arbetet för mer kunskap i skolan att drunkna. Den är en blandning av fördomar, rykten och bristande logik som strider mot väldigt mycket av det Ekström tidigare stod för och försvarade, skriver Mats Fält.
