Print Friendly, PDF & Email

Krisernas tid

Av Rebecca Weidmo Uvell | 11 december 2020



Det var mycket som avstannade i år för att världen fick panik. Ironiskt nog var det en annan grupp paniker som drog den kanske största nitlotten – apokalypsens förespråkare i klimatrörelsen, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

Jag intresserade mig tidigt för den företeelsen, när alla till vänster och höger av olika skäl var besatta kring frontfiguren med flätor tittade jag bakom hennes axel för att se vem som stod där och varför. Jag hittade bland annat starka miljölobbyister, pengar och företag som vill tjäna pengar i den nya marknadsnischen ”klimat”.

Men väldigt tidigt blev det tydligt vilken sorts person det var som drev klimatrörelsen framåt i Sverige – människor, framför allt kvinnor, i min egen ålder. Medelålders personer med något större barn. Tittar man på den urartade Extinktion Rebellion är det mestadels människor som var unga när G20-mötet i Göteborg ballade ur, inte tonåringar. Den som förde fram Thunberg och i flera år hade letat efter just en tonåring som kunde vara frontfigur med skolstrejk heter Bo Thorén och är drygt 50 år. Janine O’Keefe som via sitt eget internationella nätverk inom miljörörelsen tidigt såg till att Fridays for Future fick den spridning det sedan fick är plus 55 år.

Landets kanske räddaste klimatskribent är Björn Wiman på DN Kultur är 51 år.

Är klimataktivism den nya medelålderskrisen?

Nidbilden av en kris mitt i livet med sportbil, skilsmässa och ny yngre modell på fru har bytts ut mot vindtäta kläder och sittstrejk mot klimatkrisen.

Har man inte tagit det så långt att man blivit aktivist själv, med eller utan tonårsbarn, är light-versionen att istället oroa sig över klimatet. Börja äta som flexitarian, få dåligt samvete av att köra bilen och av att boka semestrar. Är det för att sysslolösheten som uppstår när barnen inte behöver så mycket hjälp längre som skapar ett vakuum, ett kliande behov att göra något eller är det bara helt vanligt dödsångest som spökar, kan man undra. För jag har inte sett en enda fråga som så tydligt letat sig in just till fullvuxnas engagemang, som mitt i livet plötsligt engagerar sig, på olika nivåer.

Kanske är det människor vars politiska engagemang från ungdomen fick sova törnrosasömn medan händerna var fulla av en, två, tre bebisar, lämningar, snoriga näsor, tidiga morgnar och helger vid en blåsig fotbollsplan. Eller så är det verkligen människor som för första gången hittat något utanför dem själva som känns så angeläget att de bara måste göra något.

Jag unnar alla att få den tillfredställelsen jag själv känner varje dag som politiskt djupt engagerad – att känna att man bidrar. Samtidigt är det otvetydigt lite trist att det just i deras fall handlar om en övertygelse att jorden kanske väldigt snart går under.

Om jag trodde på Gud skulle jag säga att han förmodligen har humor. Eftersom det som avbrutit den klimatapokalyptiska framgången i media och opinionen är en annan global kris, som trumfade panflöjtspelande pantominartister illustrerande en döende planet på olika storstäders gator. Och att den räddande ängeln visade sig vara just marknadsekonomi och big pharma.

Under tiden vi prenumererar på Folkhälsomyndighetens pressmeddelanden bidar de krisande medelålders sin tid för nu finns det något annat att vara rädd för.

När den här krisen är över kommer de fylla sina hjärnor, hjärtan och tygpåsar med stora ångestklumpar och försöka inbilla sig att det inte spelade någon roll att marknadsekonomin och de stora läkemedelsbolagen under Covid-åren 2020 och 2021 visade att det är just företag och tillväxt som återigen räddat världen.

Men att försöka med fakta i en religion är som bekant lönlöst. Och de som vill tro på den stora undergången har aldrig stoppats av att lite fakta och vetenskap kommit i vägen, drivkraften att gräva ner sig i en ljudisolerad bunker för att klara apokalypsen har alltid lockat när man investerat allt man har och hela sin trovärdighet i att övertyga andra om att det är sant.

Det finns så mycket ironi i just det här ämnet, för det som driver på klimathysterin med pengar är andra sorters kapitalister bara som vill sälja andra sorters grejer. Bakom en bransch finns alltid en ny redo att uppfinnas, bakom världens största bolag finns nystartade redo att axla världsdominans. Där pengarna nu finns, dopade med regeringars olika populistiska bidrag och subventioner, är gröna.

Enda skälet varför vi inte klarat stora pandemier tidigare är just bristen på innovationer och en global marknadsekonomi. Hade stora läkemedelsbolag som producerar och säljer antibiotika funnits 1918 hade många som insjuknat i spanska sjukan överlevt, då bakteriella infektioner orsakade av influensan hade kunnat botas. Ett år efter COVID-19 uppstod och nio månader efter att WHO kategoriserade det till en pandemi har flera stora läkemedelsbolag ett testat och godkänt vaccin och den första personen i världen vaccinerades i Storbritannien första veckan i december. Om inte detta kan övertyga tvivlarna kan inget.

Utan tillväxt och företag kan vi inte lösa ett enda problem mänskligheten står inför. Att en global vänsterrörelsen aldrig någonsin kommer erkänna det står utom allt tvivel men att vanliga medelålders föräldrar med någon slags livskris och ångest att hantera på riktigt tror att tillväxt är en fiende och inte en vän kan jag bara förklara med att rädsla och religion inte svarar på argument.

Vi får se om klimatrörelsens kärna av medelålderskrisande föräldrar orkar vara rädda när de spenderat över ett år att vara rädda för något annat på heltid.

Jag är dock lika övertygad som att våren alltid följer en vinter att om den här av vänstern orkestererade och medelålderskrisande utförda anti-tillväxtkampanjen råkar avlida av Covi19 så kommer det en ny framöver. De har sedan minst 60-talet bara bytt förpackning nämligen, innehållet är alltid detsamma.

En soppa kokad på anti-USA, anti-kapitalism, anti-företag och anti-tillväxt som bjuds till alla som vill ha enkla lösningar på komplicerade problem.

Kriser kommer, kriser går. Hatet mot företag består.

Rebecca Weidmo Uvell är moderat opinionsbildare och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism