Print Friendly, PDF & Email

Att vara eller icke vara stormakt

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ATT VARA ELLER ICKE VARA STORMAKT
Av pol. mag., fil. kand. TORSTEN (JRN
»OPERATION Musketeer» i Mellersta
östern förra året visade med all
önskvärd tydlighet att Storbritannien varken politiskt, ekonomiskt
eller militärt längre är vad det
varit. Avslöjandet kom närmast
chockartat. Den brittiska diplomatin har nämligen med stor skicklighet lyckats dölja mycket av den
faktiska tillbakagång som ägt rum
och bevarat åtskilliga av de politiska fördelarna av Storbritanniens
traditionella ställning. Det kommer
sannolikt i framtiden att räknas
som en av den churchillska fredsministärens främsta insatser att
den genom sin måttfullhet och tack
vare sin ledares personliga prestige
så pass framgångsrikt kunde göra
brittiska synpunkter hörda och
respekterade i det storpolitiska meningsutbytet så många år efter det
andra världskrigets Pyrrhusseger.
Churchills ansträngningar att hålla
flaggan högt kan dock inte dölja
att det här är fråga om en långsiktig process och att höstens politiska och militära fiasko endast utgör den hittillsvarande kulmen i en
lång serie brittiska reträtter under
de senaste årtiondena.
(Jster om Aden
En katastrof, som till sina verkningar rätt mycket påminner om
den misslyckade Suezaktionen, inträffade i Fjärran östern redan för
femton år sedan, när den stora fästningen Singapore kapitulerade för
japanerna. Den kapitulationen kostade britterna deras ansikte i Fjärran östern, och förlusten blev definitiv. Under fortsättningen av det
andra världskriget fick amerikanarna bära huvuddelen av den vite
mannens börda i denna del av världen, och britterna hade efter 1945
endast att konstatera faktum. Det
kan sägas till deras fördel att de i
motsats till fransmän och holländare snabbt insåg vad klockan var
slagen och omgående inledde en
allmän politisk reträtt. Indien och
Pakistan blev dominier 1947, Ceylon dominion och Burma en republik utom samväldet 1948. I
augusti i år tas steget fullt ut i
och med att även Malaya erbjuds
dominionstatus. Singapore och
Nordborneo förhandlar också om
någon form av självstyrelse, medan
Hongkong alltjämt intar en särställning som europeiskt handelsfaktori i Kina. Att avvecklingen av
det indiska kejsardömet och dess
utposter gått relativt smärtfritt
bortsett från djungelkriget i Malaya och att flertalet av dess beståndsdelar står kvar som suveräna
medlemmar i samväldet förmår
dock inte dölja att det rört sig om
en brittisk reträtt av stora mått.
Storbritannien har också alltmera
sällan ansett sig kunna och böra ta
till orda i frågor som uteslutande
rört Fjärran östern. Både i fråga
om Korea, Indokina och Formosa
inskränkte sig britterna i huvudsak
till att utöva ett återhållande inflytande på sina bundsförvanter. Amerikanarna drog konklusionerna av
den brittiska maktförsvagningen,
då de till britternas stora förtret
vägrade Storbritannien medlemskap i den s. k. Anzuspakten, som
bildades 1951 med Förenta staterna, Australien och Nya Zeeland
som medlemmar. 1954 kom Storbritannien däremot med i SEATO,
men man kan ifrågasätta om inte
detta medlemskap nu borde övergå
på Malaya, i all synnerhet om Singapore på något sätt associerar sig
med den malayiska federationen.
Särskilt ödesdiger för den brittiska maktställningen i Asien över
huvud taget var givetvis förlusten
av det effektiva redskap för upprätthållandet av Pax Britannica i
Orienten, som den manstarka och
vältränade anglo-indiska armen utgjort. Det var inte minst märkbart
när den persiska regeringen Mos- 361
sadeq 1951 gick bröstgänges till
väga mot de brittiska oljeintressena. Även här lyckades dock britterna till slut genom tålmodigt arbete åstadkomma en lösning, som
nödtorftigt skylde deras faktiska
återtåg. Perserna nödgades arrendera ut skötseln av oljefälten, men
medan det brittiska amiralitetet ägt
aktiemajoriteten i det gamla oljebolaget bildades nu ett internationellt konsortium, där britterna fick
dela med sig åt amerikanare, fransmän och holländare. Även i de övriga oljeländerna kring Persiska viken har det brittiska inflytandet
avtagit. I Kuwait och Bahrein, som
alltjämt står under brittiskt beskydd, har amerikanska oljeintressen nu ett starkt inflytande. I Irak
har britterna visserligen aktiemajoriteten i Iraq Petroleum Co, men
deras politiska och militära inflytande i Iandet har reducerats till
att båda länderna ingår i Bagdarlpakten och att brittiskt flyg har
rätt att mellanlanda på två flygfält. I Jordanien har det brittiska
inflytandet helt trängts undan. Annulleringen av 1948 års biståndsfördrag i år utgör endast den formella och definitiva bekräftelsen
på en utveckling som började med
att det brittiska mandatet hävdes
1946 och som fortsatte med mordet
på kung Abdullah 1951, Jordaniens
vägran att inträda i Bagdadpakten
1955 och utvisningen av Glubb
Pasha 1956. Konflikten med Saudiarabien om det oljeförande Buraimi
och Jemens raider mot Aden kom- 362
pletterar bilden av tilltagande brittisk maktlöshet. Pöbeln i Bahrein
kunde i mars 1956 tämligen ostraffat kasta sten på den bil, som forslade Hennes Majestäts utrikesminister på officiellt besök.
Imperiets livslinje
Sedan britterna på allvar börjat
intressera sig för Indien såg de
också till att de kom i besittning av
sjövägen dit. St. Helena, Kaplandet,
Mauritius och Ceylon markerade
etapperna på den klassiska sjörouten. När fransmännen åstadkommit en ny snabbare förbindelse
över Suez 1869, dröjde det bara sex
år innan britterna också började
intressera sig för den. 1875 förvärvade Disraeli khedivens aktier i kanalbolaget, 1878 utverkade han protektorat över Cypern och 1882 lät
Gladstone »tillfälligt» besätta Egypten. Det var en tröst för britterna,
när de genomförde sin stora reträtt från Indien åren efter andra
världskriget, att de alltjämt behärskade sjövägen dit och till dominierna i Stilla havet. Härigenom
garanterades de alltjämt viktiga
handelsförbindelserna med länderna öster om Aden, och de slagkraftiga och lättrörliga militära enheter, som kunde baseras i kanalzonen tycktes alltjämt ge Storbritannien ett raison d’etre i asiatisk
politik. Att amerikanarna redan
1947 måste överta förvaret av de
gamla brittiska positionerna i Grekland och Turkiet tillmättes i det
sammanhanget mindre betydelse.
Nu har emellertid också denna bastion gått förlorad. 1953-1955 avvecklades herraväldet över Sudan,
1954 följde ett auglo-egyptiskt fördrag, som garanterade fri sjöfart
genom Suezkanalen och gav britterna rätt att i vissa fall besätta
kanalzonen och att bevara sina militära anläggningar och lager i zonen men förpliktigade dem att dra
tillbaka sina trupper. I juni 1956
fullbordades zonens utrymning, i
juli gjorde Nasser sig till herre över
kanalbolaget och i slutet av oktober
inleddes den misslyckade militäroperation, som ledde till att kanalen för en tid stoppades för trafik,
att Egypten beslagtog de brittiska
anläggningarna och att britterna
miste rätten att återvända i händelse av storkrig i Mellersta östern.
Utanverket Cypern lamslås sedan
1954 av en terrorverksamhet, som
inte bara gjort besittningen till en
ekonomisk börda och reducerat
dess värde som örlogsbas utan
också förstört det goda förhållandet
mellan Storbritannien och Grekland.
Från imperium till samvälde
Trots allt är det dock ganska få
områden som under efterkrigstiden
valt att helt bryta kontakten med
den brittiska kronan. Endast Irland, Palestina, Transjordanien,
Sudan och Burma har gjort det.
Den reella frigörelsen har i stället
som regel maskerats av att landet

i fråga inträtt som likaberättigad
medlem i den ytterligt svårdefinierbara klubb av självständiga nationer som kallas det brittiska samväldet eller enbart samväldet. Att
vissa av dominierna valt att proklamera sig som republiker saknar
praktisk betydelse. Drottningen av
England erkänns av alla som samväldets överhuvud. Däremot fick
det vittgående följder för samväldets struktur att det 1947 tillfördes
rekryter som varken var europeiska
eller kristna på samma sätt som
Australien, Nya Zeeland, Canada,
Irland och vad gäller den politiskt
härskande befolkningen även Sydafrika. Indien och Pakistan var de
första »bruna» dominierna, Ghana
(Guldkusten) utgör sedan ett par
månader den första »svarta». Om
några få år kommer de färgade
samväldesstaterna att vara i majoritet. Malaya erbjuds dominionstatus redan i år och före 1962 skall
Nigeria, den caribiska federationen
och den centralafrikanska federationen (Rhodesia och Nyasaland)
också ges full självständighet inom
eller om de så hellre önskar utom
samväldet. Som handlingsgemenskap har samväldet givetvis förlorat mycket av sin forna betydelse
genom denna utveckling. Endast
Canada, Australien och Nya Zeeland torde Storbritannien kunna
räkna på som en någorlunda pålitlig »hejarklack». Gränserna för lojaliteten mot moderlandet sattes i
blixtbelysning under Suezkrisen i
höstas, då ju till och med den cana- 363
densiska regeringen såg sig nödsakad att beklaga britternas förehavanden.
Att banden inom samväldet tunnas ut vad beträffar utrikespolitik
och försvar innebär dock inte att
medlemskapet i samväldet skulle
vara en form utan innehåll. Medlemskapets kanske främsta värde
ligger i att länderna i fråga kan
träffa överenskommelser sins emellan i skydd av denna speciella samhörighet utan att andra länder kan
börja tala om provokation eller diskriminering. Exempel härpå utgör
atomsamarbetet mellan Storbritannien och Australien, flottsamarbetet
mellan Storbritannien och Sydafrika, det generella utbytet av informationer och de kontinuerliga
konsultationerna mellan samtliga
samväldesregeringar samt sist men
inte minst imperiepreferenserna,
som ger samväldesstaterna möjlighet att bevilja varandra lägre tullar
än vad de beviljar utomstående
länder. Sterlingblocket med sin gemensamma guld- och dollarpool är
likaledes i huvudsak en samväldesföreteelse trots att inte Canada är
med men väl Irland, Island, Libyen,
Jordanien, Irak och Burma.
För Storbritannien innebär den
faktiska ledarställningen inom samväldet en sorts förlängning av dess
politiska inflytande, vartill givetvis det förhållandet bidrar, att
ingen riktigt vet om inte britterna
i ett verkligt nödläge skulle kunna
mobilisera även de färgade »yttre»
dominierna för sin sak. Ekonomiskt
——-~~———- – – – – – – – – – – –
364
medför det friare handelsutbytet
på grund av imperiepreferenserna
och valutakonvertibiliteten inom
sterlingblocket högst avsevärda fördelar för den brittiska utrikeshandeln. Sterlingblockets omfattning
gör det brittiska pundet till världens alltjämt viktigaste handelsvaluta och Londons City till Wall
Streets rival som världens främsta
affärscentrum. Drygt 100 000 brittiska emigranter om året bidrar till
att upprätthålla kontakten mellan
moderland och dominions.
Amerika tar över
De brittiska reträtterna har som
framgått på åtskilliga håll följts av
amerikanska framryckningar. Så
blev det i Fjärran östern redan
under det andra världskriget, i
Grekland och Turkiet 1947 och det
uttalade syftet med Eisenhowerdoktrinen för Mellersta östern är
att fylla ut det tomrum britterna
lämnat efter sig. Även här är det
fråga om en långtidstendens, där
upptakten bildas av 1902 års flottöverenskommelse om att den amerikanska flottan skulle svara för
ordning och säkerhet i Caribiska
sjön och angränsande farvatten på
ett sätt, som gjorde det möjligt för
britterna att koncentrera sina marina resurser på angelägnare uppgifter. Redan det första världskriget avgjordes i slutfasen av Förenta staternas ekonomiska och väpnade insats. Att det dröjde ända
till andra världskriget och åren
därefter innan maktförskjutningen
mellan de båda anglosaxiska stormakterna blev uppenbar för alla
och envar sammanhänger dels med
att förskjutningen accentuerades
under krigets lopp och dels med
att Förenta staterna först genom
Trumandoktrinen och Vandenbergresolutionen verkligen på allvar engagerade sig för ett deltagande i
storpolitiken, som svarade mot dess
resurser.
Utvecklingen av de brittisk-amerikanska förbindelserna har inte
varit smärtfri. Amerikanarna har
förebrått britterna deras kolonialism och britterna har anklagat
amerikanarna för att stjäla samväldet och för förmyndarlater. Det är
ett faktum att amerikanskt inflytande under efterkrigstiden i takt
med Storbritanniens allmänna tillbakagång kommit att växa sig allt
starkare i sådana dominier som
Canada, Australien och Pakistan,
även om intet av dessa länder för
närvarande på allvar överväger att
»byta ut» Storbritannien mot Förenta staterna utan föredrar en mellanställning. Vad kolonialismen beträffar håller ju det koloniala imperiet på att avvecklas i allt raskare
takt. Den brittiska känslan av vanmakt inför det mäktigare Amerika,
som kommit till så klart uttryck
under Suezkrisen, utnyttjas politiskt såväl av Bevans lillengelska
vänster som av Beaverbrooks imperiehöger. Mellersta östern har
också rätt länge kunnat uppvisa
säregna brittisk-amerikanska relationer. Direkt groteskt var det ju
t. ex. när de dollars kung Saud erhöll från Förenta staterna användes för att finansiera den kampanj
som körde bort britterna från Jordanien.
Det ideal av förtroendefullt och
lojalt samarbete i förening med full
suveränitet och bibehållen kritikrätt mellan en större och en mindre
makt som illustreras av förbindelserna mellan Storbritannien och
Australien torde inte vara ouppnåeligt vad gäller Förenta staterna och
Storbritannien, men det är naturligt, att vägen dit är lång och prö-
vande och att det fordras stort amerikanskt tålamod och brittisk anpassningsförmåga.
Europeiska perspektiv
Det brukar sägas att den brittiska utrikespolitiken utformas under hänsynstagande till samväldet,
den engelsktalande världen och
Västeuropa. För britterna i gemen
kommer Västeuropa i tredje hand.
Trots bombraider och V-projektiler
har det först på sistone börjat gå
upp för dem, att Storbritannien
inte längre kan liknas vid ett slagskepp tillfälligt förtöjt utanför
Europa, utan att det utgör en integrerande del av denna världsdel.
Den stora frågan i brittisk europapolitik under efterkrigstiden har
också varit, hur långt man kunde
gå, utan att samväldesintressena
blev lidande. Det har visat sig, att
man kunnat gå allt längre. Militärt
365
vägrade britterna att gå med i
Europaarmen men tog sedan själva
initiativet till Västeuropeiska unionen, ekonomiskt tog de avstånd från
Kol- och stålunionen och planerna
på en gemensam marknad för att
sedan själva föreslå ett europeiskt
frihandelsområde. Både inomOEEC
och Europarådet har britterna trots
sina motgångar utanför Europa
tillerkänts en självfallen ledarställning.
Att även denna faktiska ledarställning, som j u emellertid vilar
på lösare grund än den inom samväldet, lägger åtskilliga tum till
Storbritanniens längd som stormakt är odisputabelt. I motsats till
på många andra håll i världen,
tycks britterna dessutom här ha
ytterligare inflytande att vinna och
konsolidera.
Krigsmaktens roll
Det säger sig självt, att denna utveckling i allra högsta grad återspeglats på det militärpolitiska planet. Den tid är förbi, då drottningens flotta suveränt behärskade de
sju haven och byggdes ut att motsvara världens två näst starkaste
flottor i förening. För närvarande
ligger den brittiska flottan som
nummer tre. Samma plats intar
flygvapnet. Om förlusten av den
auglo-indiska armen har talats i
annat sammanhang.
I den vitbok försvarsministeriet
utgav förra året angavs den brittiska krigsmaktens uppgifter vara
..
366
att tillsammans med de allierade
avskräcka från anfall, att svara för
sin del i det kalla kriget, att ingripa i händelse av lokala krig
inom eller utom samväldet samt att
svara för sin del i ett storkrig. Förverkligandet av denna målsättning
har krävt stora ekonomiska offer.
Sedan 1949 har britterna satsat
drygt nio milliarder pund på sitt
försvar. Förvarsbudgeten för 1956
-57 slutade på drygt l 500 millioner
pund, varav dock amerikanarna bidrog med vapenhjälp för 43 millioner och västtyskarna med underhållsbidrag till Rhenarmen om 34
millioner. Ett fullföljande av det
dåvarande försvarsprogrammet
skulle ha resulterat i en försvarshuvudtitel som redan 1960 överskridit 2 milliarder pund. Oavsett
vilka beräkningsgrunder som kommer till användning är det också
alldeles uppenbart att britterna under hela efterkrigstiden avsatt en
väsentligt större andel av sin bruttonationalprodukt för försvaret än
någon annan västeuropeisk nation.
Att på ett eller annat sätt genomföra en reduktion av försvarsbördan framstod också som en av ministären Macmillans angelägnaste
uppgifter. Redan Churchill tvangs
vid sin återkomst till makten 1951
genomföra en liknande nedskärning av det försvarsprogram den
föregående regeringen engagerat sig
för. Arbetet försvåras av två faktorer: Storbritanniens internationella
militära åtaganden i olika delar av
världen och avvägningen mellan
konventionella och nukleära vapen.
I likhet med Förenta staterna och
Sovjetunionen är nämligen Storbritannien en atomstormakt Sju
år efter amerikanarna och tre år
efter ryssarna åstadkom britterna
sin första atombombsexplosion
1952, i år, fem år efter amerikanarna och fyra år efter ryssarna,
har de utlöst sin första vätebombsexplosion. Britterna är fast beslutna att inte ge avkall på den
effektivisering av försvaret, som ett
fullt utnyttjande av de modernaste
förstörelseredskapen innebär. Det
framgick av den nye försvarsministern Duncan Sandys’ beslut att
tillsätta en atomamiral och att sätta
upp ett raketartilleriregemente.
överläggningarna mellan honom
och de amerikanska och franska
försvarsministrarna under den senaste tiden anses ha givit upphov
till en besparande arbetsfördelning
mellan västmakterna i fråga om
tillverkning av robot- och raketvapen. Svårigheten när det gäller avvägningen mellan konventionella
och andra vapen ligger främst i att
man inte funnit någon formel för
hur mycket exempelvis ett atomeller raketartilleriregemente motsvarar i eldstyrka och faktiskt
stridsvärde jämfört med vanligt artilleri.
För britterna är det i ännu högre
grad än för amerikanarna uteslutet
att helt gå in för avskräckande
mass- och fjärrvapen. Varken kommunistguerillan i Malayas djungler
eller rnau-manmännen i Kenya
————-…..~———–…,…………._______.·~·~·~=~————··-·~·
————–~—-~..~—-~——————·—–
hade kunnat bekämpas med vätebomber eller raketartilleri. En viss
konventionell lättrörlig strategisk
reserv i hemlandet är oundgänglig
för samväldets och det kvarvarande
koloniala imperiets inre försvar.
Däremot har man alltmer börjat
ifrågasätta värdet av fasta brittiska
garnisoner på olika håll i världen.
Ännu förra året var drygt en tredjedel av den brittiska armen eller
omkring 140 000 man förlagda
utom Europa: på olika håll i Mellersta östern, i de afrikanska besittningarna, Malaya, Hongkong, Korea
och Västindien. Hur dryga kostnaderna är att hålla dessa truppstyrkor långt från hemlandet framgår
av att enbart divisionen i Hongkong
kostar cirka 30 millioner pund om
året. Värdet av att hålla dessa garnisoner kan ibland visa sig vara rätt
ringa, som när de jordanska och
libyska regeringarna i höstas förbjöd ett insättande av de trupper,
vilka baserats där, mot Egypten
eller något annat arabland. Tillbakadragandet av trupperna från
Jordanien och Korea är redan beslutat, medan övriga garnisoner
skall skäras ner. Det är inte heller
alldeles uteslutet att inställningen
till Cypernfrågan tas under omprövning i ljuset av höstens militära operationer i östra Medelhavet.
Vad flottan och flyget beträffar
har även för dem en rad baser på
ett eller annat sätt gått förlorade. I
år skall britterna utrymma de två
kvarvarande baserna på Ceylon och
367
annulleringen av fördraget med
Jordanien gäller även flygets rättigheter. Genom en omläggning av
flottans struktur och tack vare flygets ökade aktionsradier kan emellertid olägenheterna av en tunnare
baskedja rätt avsevärt begränsas.
Den stora frågan är emellertid
om britterna i fortsättningen tänker
åta sig några som helst förpliktelser att ingripa med väpnade styrkor i en lokal konflikt utom Europa
eller om det utomeuropeiska samväldets försvar helt skall överlåtas
på vederbörande suveräna stater
själva, eventuellt i samarbete med
Förenta staterna eller andra allierade. Det finns många som anser
att britterna först då skulle kunna
på en gång bygga upp ett tillräckligt starkt modernt hemmaförsvar
och minska rustningsbördan till en
rimligare andel av nationalprodukten.
Liknande problemställningar dyker upp när det gäller den brittiska
försvarsinsatsen i Europa. Här har
britterna genom 1954 års Parisfördrag bundit sig att inte utan bundsförvanternas samtycke minska sina
trupper i Tyskland under fyra divisioner och en taktisk flygstyrka
eller :.motsvarande». 1956 kostade
Rhenarmen 114 millioner pund
varav Västtyskland bidrog med 34
millioner. Britterna har nu sökt få
reducera dessa åtgärder och fått
bundsförvanterna med sig på ett
tillbakadragande av 12 500 man under innevarande budgetår. De allierade inom Västeuropeiska unionen
368
har emellertid protesterat mot ytterligare nedskärningar. Vad som
framför allt retat britterna var att
de till så dryga kostnader, inräknat
tvånget att ha en tvåårig värnplikt,
skulle bidra till försvaret av Västtyskland, medan detta land självt
nöjer sig med ett års värnplikt och
i stället ägnar sig åt att konkurrera
ut Storbritannien på världsmarknaden.
Detta var bakgrunden till försvarsminister Sandys’ i april publicerade vitbok, där han drog upp
riktlinjerna för en strömlinjeformning av det brittiska försvaret i en
tidigare oanad utsträckning utan
avkall på effektivitetskravet. Bland
annat skall den allmänna värnplikten avskaffas 1960-62 och tonvikten i högre grad än hittills komma
att läggas på strategiskt flyg och
fjärrprojektiler samt i fråga om
flottan på robotbärande fartyg,
ubåtar och ubåtsjakt. Samtidigt
skall reduceringen av de utomeuropeiska garnisonerna intensifieras.
Regeringen Macmillan
Få brittiska regeringar torde ha
ställts inför så svåra och ömtåliga
uppgifter som ministären Macmillan. Den skall återställa det svårt
skadade förhållandet till landets
främsta allierade, den skall medverka till det koloniala imperiets
slutgiltiga ersättande med ett samvälde i delvis ny sättning, den skall
på en gång reducera och effektivisera försvaret utifrån nya strategiska och tekniska krav och den
skall stabilisera den sedan årtionden hårt beträngda brittiska ekonomin.
starten har dock varit relativt
lyckad. Försvarsminister Sandys
tycks i oväntad utsträckning ha
lyckats återvinna Förenta staternas
förtroende. Macmillans egen europeiska frihandelsplan har vunnit
stor uppskattning i Västeuropa.
Likvideringen av mera ovidkommande åtaganden – civila subsidier likaväl som militära utgifterpå olika håll har redan börjat, liksom otropandet av nya suveräna
dominier. Försvaret har fått en rationellare topporganisation och dess
strömlinjeformning skall fortsätta
neråt. Storbritannien har just fått
tillgång till vätebomber i sin arsenal. Hotet om en punddevalvering
har avlägsnats för tillfället och inflationstrycket har lättat. Årets
budget har fått ett relativt gynnsamt mottagande.
Vid sidan av dessa anpassningsåtgärder gäller det emellertid också
att lägga den ekonomiska grunden
till en ny stormaktsställning. 1800-
talets brittiska stormaktsställning
berodde i mycket hög grad på att
britterna kommit ungefär 50 år
före det övriga Europa i industriellt
avseende. I och med utgången av
det första världskriget var detta
försprång definitivt förbi. Under
mellankrigstiden levde Storbritannien till stor del på räntor av sina
utländska investeringar, och under
der andra världskriget förbrukades
i stor utsträckning detta kapital.
Att Storbritannien militärt och
diplomatiskt sökt leva över sina
tillgångar under efterkrigstiden
har sedan omöjliggjort varje radikal förbättring av det ekonomiska läget. Det är därför som ett
försök att dels skaffa sig ett nytt
industriellt försprång, dels att göra
sig oberoende av utländsk energiimport, som man får se de ansträngningar britterna nu lägger
ner på den fredliga exploateringen
av atomkraft. Förra året invigdes
världens första industriella atomkraftverk i Calder Hall i Storbritannien och 18 andra är under
byggnad till en kostnad av ca l 450
millioner pund. Redan 1965 beräknas inemot en fjärdedel av energibehovet vara täckt med atomkraft.
369
Macmillans intresse för denna utveckling framgår av att han inrättat ett särskilt kraftministerium
med en kabinettsminister som chef.
Regeringen har emellertid samtidigt att ta hänsyn till väljarna.
Ett avskaffande av den allmänna
värnplikten kan vara en populär
åtgärd, men både vätebomber och
atomkraftverk kostar millioner som
måste uppbringas genom höjda
skatter eller minskade subventioner till socialvård och bostäder. Regeringen utgår från att dess politik
på längre sikt kommer att visa sig
välsignelsebringande, men övergångsskedet är ömtåligt, som framgått av de senaste månadernas fyllnadsval. Det gäller för regeringen
att ha detta övergångsskede bakom
sig, när den senast 1960 har att
möta väljarna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism