Det har varit en minst sagt turbulent vecka för den svenska NATO-ansökan. Alla spelade lydigt sina roller i det dramaturgiska spelet och krigsrubrikerna har avlöst varandra. Men vad är det egentligen som har ändrats?
”Det styrande Rättvise – och Utvecklingspartiets (AKP) och premiärminister Recep Tayyip Erdogans kritiker har i många år argumenterat för att ett skifte är under uppsegling i turkisk utrikespolitik. De pekar på Ankaras ökade fokus på relationerna med Mellanöstern och i synnerhet regionens islamiska regimer.”
I veckan offentliggjorde regeringen det senaste vapenpaketet till Ukraina. Ett efterlängtat besked, som inte kom ensamt. Stödet till Ukraina bara växer, och allt fler avancerade vapensystem läggs på bordet i takt med att tålamodet med Ryssland tryter. Kriget är existentiellt, och det finns bara två sidor.
”I Danmark fångar man ål i ryssjor som läggs ut i havet, nära kusten. Traditionellt hade ägarna till bondgårdarna vid kusten exklusiv rätt att lägga ut ålryssjor. På 1920- och det tidiga 30-talet krävde ålfiskarna att böndernas traditionella rätt att lägga ut ryssjor avskaffades. Ändringen skulle innebära en övergång från begränsad till fri tillgång.”
Relationen mellan Ryssland och Europa är förstörd för generationer framöver, konstaterade Gudrun Persson. Det lilla hopp som kanske fanns om en normal framtid för Ryssland har kriget krossat. Detta är den verklighet vi har att förhålla oss till, för överskådlig framtid. Inte ett försvarsbeslut eller två, utan generationer.
Väntar oss således samma politiska cirkus som alltid när kärnkraften kommit upp på den akuta politiska dagordningen? Det är svårt att säga. Det är hur som helst upplagt för långdragna och segslitna kompromissförsök mellan parter som alltjämt ligger djupt nedgrävda sina skyttegravar.
Det blir en jul i orostider. I år igen. Men finns liv, finns hopp. I kristid blir helgerna viktigare än någonsin. Traditionerna blir en brygga till de som gått före, och en gåva till de som kommer efter. Något att samlas kring och hämta styrka i.
Det är onekligen ett stort ansvar att förvalta landets enda liberalkonservativa veckotidskrift med så lång och stolt historia. Förra året firade tidskriften hela 110 år. Jag tycker att vi tillsammans hittills lyckats tämligen väl.
I slutet på ett mörkt år för världen återpublicerar vi förra årets hoppfulla julhälsning från vår Veckopoet, Carl-Johan Westholm – i salig åminnelse.
“Något annat som ligger i julens absoluta kärna, oavsett om man bekänner sig till Team Tomten eller Team Jesus, är dess helighet. I en samtid som präglas av oförmåga att hålla isär fest och vardag, och som därför förlorar känslan för fest mer än tristessen hos vardagen, är julen fortfarande ganska unik. Julaftons status som en helt speciell dag är slitstark. Det är en dag som inte kan firas var som helst, med vem som helst eller på vilket sätt som helst.”