Willhelm Sundman: En rättvis problematisering av rättvisa

Samhället ska vara rättvist. Få skulle nog påstå något annat. Skatter ska vara rättvist fördelade, inkomster bör man göra sig förtjänt av och de allmänna institutionerna och tjänsterna måste kunna nyttjas jämlikt av befolkningen. Men vad är egentligen rättvisa och vad är rättvist?

Det är vad Bengt Brüldes bok Rättvisa (2022, Fri Tanke) handlar om – inte ordagrant vad rättvisa är utan mer hur vi ser på och tolkar rättvisa utifrån olika synsätt. Eftersom rättvisa inte är någon definierbar materia måste vi hålla begreppet öppet för tolkning. Rättvist för den ena kan vara orättvist för den andra. Vilken sorts rättvisa som är intressant för den allmänna debatten är också föränderligt beroende på tidsandan.

Brülde själv menar i sin bok att diskussionen om rättvisa har förändrats de senaste åren inom den svenska politiska debatten. Från att handla om fördelningsmässig rättvisa ur en klassisk höger – vänster skala till att mer handla om de liberala rättigheterna som hanterar individens rätt i samhället. På senare år hävdas det i boken att vi kan se tendenser till att debatten åter igen rör sig mot en mer klassisk debatt om ett samhälle med rättvist fördelade inkomster.

Innan vi dyker ner i bokens resonemang är det bra att etablera en bild om vem Brülde är, inte bara som författare, utan som person verksam i den offentliga debatten. Boken Rättvisa är långt ifrån den första inlagan i bibliografin. Flera förlag har publicerat ett antal böcker där Brülde är författare eller medförfattare och det är inte konstigt att en professor i praktisk filosofi har mycket att säga.

För den som letar efter ett heltäckande resonemang om rättvisa ur en modern kontext och dagsaktuell samhällsdebatt, kommer boken att mätta ens behov.  Övergripande innehåller texten diskussioner om rättvisa mellan generation, i privatlivet, arbetslivet, inom kulturer, mellan länder och inför framtiden angående klimatet samt mycket mer. Det här är däremot ingen lärobok, utan syftet är till lika del att skapa debatt som att bilda.

Det är viktigt att påpeka att Brülde inte vill förenkla definitioner av rättvisa till att handla om jämlikhet. Trotts detta är det vad stora delar handlar om. Rättvisa ur det narrativ som följs i boken är det rättvisa samhället där den jämlikhet, eller ojämlikhet, som råder känns rättvis. Svaret på frågan om vad rättvisa är för Brülde blir mer till en snårskog av resonemang från ena eller andra sidan. Däremot är han tydligt med vart han själv står i den ideologiska debatten, eller i alla fall så tydlig som man kan förvända sig en akademiker vara. Då Brülde deklarerar sig om liberal är det inte förvånande att han ständigt återkommer i boken till John Rawls och hans teorier om rättvisa.

Rawls får stå för den grund som många andra tänkare vägs emot i boken. Självklart har vi den klassiska avvägningen om vad en rättvis fördelning ska vara från Rawls socialliberala perspektiv mot libertarianen Robert Nozick, men boken gör fältet rättvisa genom att inte stanna vid de uppenbara diskussionerna som redan ältats i populärdebatten. I stället lyfts mer än gärna tankar in som annars skulle förpassas till skråets mest initierade.

Det blir tydligt i bokens tredje kapitel om socioekonomisk rättvisa att det här inte är något för den som är helt ny i debatten. Trots att Brülde själv undervisar i praktisk filosofi kräver han mer av sina läsare än en vad man kan förvänta sig av en C-kursare i statsvetenskap. Många tänkare och filosofer som Thomas Nagel, David Miller, David Gauthier, Elizabeth Anderson och Michel Walzer kanske inte ligger först till hands i läsarens kunskapsbas. Andra som nämns är allt för okända för att den generellt samhällsintresserade ska ha hört talas om.

Trots visa referenstunga kapitel stör det inte läsningen om man kan acceptera ett mått av okunskap inom sin personkännedom. Sättet som dessa tänkare används på är till för att länka samman namn med de olika perspektiv som Brülde väger sina tankar emot, och perspektiv är inget som saknas i den här redogörelsen, tvärt om.

Fri tanke som är förlaget bakom den här boken har tidigare publicerat Lev hela livet av Brülde som berör åldrandet, och det märks att det fanns mer kvar att säga kring det här ämnet. En av de konkreta frågorna om rättvisa och åldrande som man bär med sig efter att ha läst boken är den om rättvisan inom pensionssystemet. Ett system vilket Brülde pekar på i nuläget kanske inte är så rättvist som det bör vara.

Då rättvisa är normativt blir känslan av ordets användning en viktig del av innebörden. Att enbart påtala något som rättvist gör det så om det inte känns rätt för den som tycker sig utsättas för en orättvisa. Det vill säga att vi tycker att det känns rättvist när staten tvingar oss till att betala skatt så länge vi får ut vår beskärda del när vi behöver det. I fallet pension, då vi slutar jobba. Vissa betalar in mer skatt och vissa betalar in mindre. Då känns det rättvist att en del får ut mer i pension än andra, men hur är de med de som aldrig har betalat in skatt?

Pensionssystemet som det nu ser ut menar Brülde skapar en känsla av orättvisa då skillnaderna i pension mellan de som har haft låg inkomst och betalat skatt i kontrast till de som aldrig har jobbat och därför inte betalat in skatt är väldigt små. Lägsta inkomstpensionen och garantipensionen ligger allt för nära varandra. Det gör att låginkomsttagare känner sig lurade och orättvist behandlade då de inte får ut mer än den som aldrig jobbat. I längden leder det här till att legitimiteten för det offentliga eroderar och om känslan av ett rättvist samhälle inte kan återupprättas kommer det sätta välfärdsstaten förtroende på spel.

Man kan inte annat än hålla med i det här resonemanget, men om vi ska använda ett Rawlsianskt perspektiv där skillnader enbart kan motiveras om det gynnar samhällets mest utsatta är det svårt att se en direkt lösning på problemet. Att göra det sämre genom att sänka garantipensionen blir svårmotiverat för en socialliberal, men att höja inkomstpensionen blir svårt även det. Då en ökning av inkomstpensionen skulle bredda inkomstklyftan utan att vara till direkt gagn för de sämst ställa går emot de principer om rättvisa som Rawls propagerar för. Hur en socialliberal hållning kan lösa det här problemet ges inget uppenbart svar.

Ingenstans i boken hävas att innehållet skulle vara något färdigt manifest och det är där som Brülde briljerar i att skapa tankar mer än att presentera färdiga förslag. Ska man ta med sig ett budskap från boken Rättvisa är det att ett orättvist samhälle kommer urholka intresset för den liberala demokratin som sådan. För varför skulle någon vilja betala in skatt till ett system som inte ger tillbaka vad som kan förväntas? Det vill säga rättvisa är mer är bara ett juridiskt utfall, det är en grundläggande och ständigt pågående process inom en fungerande demokrati.   

För den som är en samhällsintresserad läsare kommer Bengt Brülde lämna en med ett flertal funderingar inför framtiden. Oavsett vilket ideologiskt hörn man känner sig tillhöra kan man ta till sig budskapet på ett eller annat sätt. Det står trots allt klart att rättvisa som begrepp, inte alltid är helt lätt.

Willhelm Sundman går SNBs Skribentskolan 2022