Waldemar Ingdahl; Finns det goda i det post-mänskliga


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.._
Q)
.:x.
u
😮
o:::l
GEN- OCH BIOTEKNIK
Finns det goda
i det post-mänsl<liga?
Av Waldemar Ingdahl
Francis Fukuyama har gjort det igen; skrivit en viktig
bok som startar en viktig debatt. Den här gången handlar det om gen- och biotekniken. Men han är farligt ute
när han vill skapa kontrollmyndigheter med stora befogenheter utan att definiera vad uppgiften i övrigt skall vara.
D
ET KANSKE hade varit
dumdristigt att förutspå att den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama ännu en
gång skulle skriva en bok som kunde
påverka omvärlden lika mycket som
Historiens slut och den sista människan gjorde när den gavs ut för ett
årtionde sedan. Our posthuman
future: Consequences of the Bio- ”Gen- och biotekniken kan
underlätta sökandet efter
dygden och lyckan.”
technology Revolution kan dock
mycket väl bli den boken. Här
beskriver han den politiska fråga
som kommer att dominera vår framtid: hur gentekniken påverkar människan och samhället. Glöm kriget
mot terrorismen, det är bara efterdyningarna av 1900-talets konflikter. Boken har utlöst en stor och livlig debatt i USA, inte minst för att
Fukuyama är medlem av presidentens råd för bioetik och därmed
påverkar policybesluten.
Han blev känd för sin, av Hegel
inspirerade, tes om att det liberaldemokratiska samhället och marknadsekonomin har segrat och att
historien därför skulle vara slut då
inga kvalitativa förbättringar skulle
kunna ske från detta tillstånd. Men
Fukuyama påpekar i förordet till
Our posthuman future att han hade
fel. Hur kan historien vara slut om
vetenskapen och tekniken fortfarande utvecklas?
Det är de stora framstegen inom
gen- och biotekniken under 90-talet
som har fått Fukuyama att oroa sig
för framtiden, då dessa har tagit en
farlig vändning. De ställer samhället inför nya problem som
kräver analys och åtgärder, och
där han säger sig vilja finna en
medelväg mellan de som fullständigt förkastar biotekniken
och de som anser att all reglering
av den är omöjlig och oklok. Vi ser
kanske inte applikationer som kloning av människor och genetisk
ingenjörskonst i dag, men dessa, och
redan nu existerande tekniker manar
oss till att snarast tänka över vart vi
vill att vetenskapen skall gå.
Fukuyama inleder med en god,
om något spretig, överblick av hur
vetenskapen har utvecklats på dessa
områden. Då vi lever i en tid av specialister som håller sig alltmer inom
ramarna för sina alltmer isolerade
underspecialiteter är det uppfriskande att se en humanist som försö-
ker ge en god naturvetenskaplig bakgrund till sina resonemang.
Av de tekniker som finns i dag tar
El] j Svensk Tidskrift l2oo2,nr s j
Fukuyama upp neurofarmakologin
som första exempel på en teknik som
ändrar på samhället. Vi har nu fått
så mycket kunskap om hur hjärnan
faktiskt fungerar att vi kan förändra
sinnet på ett mycket mer exakt sätt
än den tidigare analytiska psykologin kunde. Detta har lett till att antidepressiva medel som till exempel
Prozac och Ritalin (mot koncentrationsstörningen ADHD) används av
allt fler människor i dag. Man sjukdomsförklarar alltför lättvindigt tillstånd av dålig självkänsla och rastlöshet för att slippa undan att man
inte på egen hand skapar sig erkännande eller att föräldrar och lärare
smiter från sitt ansvar att ta hand om
barn med behov som egentligen faller inom ramen för det normala. Det
är oftast lättare att välja medicinering i stället för att ta itu med sin
situation. Fukuyama ser detta som
ett steg mot den socialt kontrollerade, godmodiga och liknöjda människotyp som beskrivs i Aldous Huxleys bok Du sköna nya värld.
POST-MÄNSKLIGHETEN
Men det finns värre saker runt hörnet. Han fruktar än starkare mediciner för att reglera mänskligt beteende så att människor beter sig väl i
samhället. Han ser att biotekniken
ger oss möjligheten att byta till oss
en onaturligt lång livslängd mot livskvalitet, och att denna nya gerontokrati skapar ett mycket statiskt samhälle. Kloningen är en onaturlig
reproduktionsform som öppnar dörren för att genom genetisk manipulation eliminera låg intelligens,
brottslighet och oönskade sexuella
preferenser. I slutändan öppnar detta
för eugenikens återkomst och det
post-mänskliga samhället.
Varför är det post-mänskliga
dåligt? Fukuyama ser den mänskliga naturen som summan av beteenden och egenskaper som är typiska
för människosläktet, utifrån genetiska faktorer. Denna definition ger
honom stora problem. Vad menas
med ”typiskt”? Hur kan man få fram
en ”summa” av genetiskt bestämda
beteenden och egenskaper? På detta
har inte Fukuyama något riktigt bra
svar, då han inte anser att begreppet
”hälsa” kan ha olika betydelser för
olika tidsperioder eller synsätt. Den
mänskliga naturen är som den är i
våra dagar, även om till exempel
1500-talets människor förmodligen
skulle se oss som lever på 2000-talet
för post-mänskliga då vi är så oerhört mycket friskare och långlivade
än vad de var. Fukuyama menar att
detta är fråga om ”terapi”, som han
är för, men att han är emot ”förbättring”. Denna distinktion vill han
skall utgöra gränsen mellan det tillåtna och otillåtna. Men även för vår
tid blir Fukuyamas distinktion svag,
särskilt då den tar fasta på det ”typiska”. Antag att en ny medicin kunde
göra alla svenskar lika friska, både
fysiskt och psykiskt, som de friskaste av oss. skulle det vara ”terapi”
eller otillåten ”förbättring”? Borde
det vara otillåtet att vara för frisk?
Fukuyama faller här ned i just den
överförenklade biologism han faktiskt
anklagar andra för i sin bok, men han
identifierar den viktiga tanken att
dessa tekniker har kopplingar mellan
varandra, att de samverkar på oväntade sätt, och att de leder fram till en
kvalitativ förändring av det mänskliga tillståndet. Det gör mycket få tänkare och debattörer i dag.
Fukuyama ger oss en noggrann,
och mycket tänkvärd, rundvandring
i hur den västerländska filosofin har
sett på människans natur och värdighet. Det överraskande är att han
går till naturrättsliga resonemang
och tillbaka till de klassiska grekiska filosoferna, främst Aristoteles, för
att finna svar. Han konstaterar att
det mesta av dagens filosofi inte klarar av att ge oss vägledning om den
mänskliga naturen, för den ses inte
längre som en intressant fråga.
Nietzsche hade fel, menar Fukuyama. Fortfarande på 2000-talet ser vi
inga övermänniskor bortom ont och
gott, fortfarande behövs moralen för
att vägleda våra handlingar. Tanken
på den mänskliga värdigheten finns
fortfarande kvar och den klarade
sekulariseringen. Även materialismen har misslyckats. Teknik har
inget inbyggt imperativ, det är vi
själva som måste avgöra vad vi skall
bruka tekniken till: ont eller gott. För
att föra en meningsfull debatt om
gen- och bioteknik, konstaterar
Fukuyama, måste vi utgå från en
sekulariserad, naturrättslig och aristotelisk moraldiskussion.
DET ONTOLOGISKA SPRÅNGET
Bokens bästa del är avsnittet om filosofin och moraldiskussionen. Onekligen har han en poäng i att dagens
filosofi inte har räckt för att ge bra
svar på bioetikens frågor, eller att de
försök som har gjorts med att skapa
breda konsensuslösningar på etiska
problem inte fallit väl ut.
Men Fukuyama ställer till det för
sig genom självmotsägelser. För att
förklara varför den mänskliga naturen är distinkt från djuren ansluter han sig till påvens tal om ”det
ontologiska språnget” där människan, på något för vetenskapen
oförklarligt sätt, lyftes upp av
Gud till sin unika ställning i skapelsen. Detta trots att han tidigare i boken argumenterat för en
sekulär syn på frågan. I sin redogörelse för människans värdighet, är
han starkt emot gentekniken, då ”det
genetiska lotteriet” skall ge alla
samma möjligheter, annars öppnas
det för en osund konkurrens mellan
människor och för en genetisk överklass. Men som Fukuyama själv
påpekade i Histioriens slut så kommer ett extremt jämlikhetstänkande
att falla på sina egna inneboende
orimligheter när det omsätts i praktiken, just genom att förhindra konkurrens mellan människor.
Fukuyamas självmotsägelser har
uppmärksammats i den amerikanska debatten, men få har funderat
över vad de bygger på. Säkert spelar
Fukuyamas konservativa och kommunitära läsning av Aristoteles stor
roll. Så reduceras dock Aristoteles till
en mer omodern tänkare än vad han
skulle behöva vara. Genom exempelvis den neo-aristoteliska läsning,
som blev mer populär under 90-
talet, uppstår inte samma problem.
Då ser man tydligare att Aristoteles
för fram en handlingsberoende
dygde-etik som är beroende av individen, inte av den abstrakta, kollektiva mänskliga värdighet Fukuyama
bygger upp.
Aristoteles sade i Den nikomachiska etiken att ”de förnuftsenliga
handlingarna är de handlingar som
är mest personliga och har den största graden av frivillighet’: Samma frihet borde gälla i bioetiska frågor och
låta individen söka ett gott liv inom
livets alla områden. Gen- och biotekniken kan underlätta sökandet
efter dygden och lyckan. Hur skall
man till exempel rimligen kunna
sträva mot lycka om man är kroniskt
djupt deprimerad?
”Så reduceras dock
Aristoteles till en mer
omodern tänkare än vad
han skulle behöva vara.”
Aristoteles talade förvisso om att
saker måste förbli vid sin givna form,
men han poängterade också att man
måste fullända denna form. Även
genteknikförespråkare finner stöd i
Aristoteles.
skillnaden mellan dessas syn och
Fukuyamas, är att den senare ser det
”naturliga” som ett värde i sig. John
Stuart Mill påpekade dock redan på
1800-talet att konformitet till det
naturliga inte har någon koppling till
”rätt” och ”fel”, och vi skapar oss
stora problem om vi inte fokuserar
på handlingars moraliska halt. Ett
gott exempel på det är kloning, som
Fukuyama ser som en ”onaturlig”
c::o
o :
n
”’([)
……
lSvensk Tidskrift 12002, nr sim
…..
Q)
…::.::
u
😮
c:o
form för fortplantning, som kan leda
till ”onaturliga” förhållanden mellan
föräldrar och barn. Men provrörsbefruktning samt spermie- och äggdonation är också onaturliga, liksom
kejsarsnitt. Om man är rädd för möjligheten till ”skräddarsydda” barn
” Hur vi skall förhålla oss till
ter, för att övervaka forskning och
tillämpning av gen- och bioteknik. I
beskrivningen av dessa kontrollorgan blir Fukuyama, rent ut sagt, slarvig och naiv. Först får vi sätta upp
dessa mäktiga kontrollorgan, sedan
får vi avgöra exakt vad de skall göra
och hur. Att människor kan
känna tveksamhet inför dessa
kontrollorgan (som i sin tanke
varandra när vissa människor bär likheter med USA:s krig mot
börjar att radikalt modifiera
sig själva?”
borde man ha dragit gränsen långt
tidigare än kloning. Med en fokusering på handlingen ser man ett nog
viktigare skäl till att vara kritisk till
reproduktiv kloning i dagens läge,
nämligen att metoden innehåller
stora risker för både barn och
mödrar.
Fukuyama försöker i bokens sista
del ge riktlinjer för en gen- och bioteknikpolicy. Han förordar att vi
snarast skapar globala kontrollorgan
med extraordinära maktbefogenheterrorismen) ser Fukuyama som
farligt, för det får inte vara för
många som inte tror på att dessa
organ kan fungera. Tyranner
saknar, som Edmund Burke
påpekade, sällan förevändningar. Att
förse dem med nya förevändningar,
är en socialt oansvarig uppmuntran
till nya möjligheter och lockelser till
maktmissbruk.
Fukuyama befinner sig inte på
den gyllene medelväg han säger sig
söka. Han är långt inne i det biokonservativa lägret, och hans tankar
och förslag tilllösningar skapar nya
problem. Trots det är hans bok otvetydigt det första viktiga bidraget i
2000-talets debatt om vart vi vill att
EUROPAS HISTORIA
Napoleon sl<apade monstret
som satte Europa i brand
Av Mats Fält
Napoleon var en av den starka, farliga statens fäder.
Världen blev sämre att leva i av hans bidrag till
mänsklighetens utveckling.
N
U VET JAG VARFÖR de
står där, på kommunalrådsbokhyllan i
förortskommunen.
Officerarna från Paris
garde, de polska lansiärerna och ett
av husarregementena. Napoleons
officerare som i sin kejsares tjänst
härjade i Europas länder under
artonhundratalets två första decennier. De är ännu ett tecken på napoleonmytens lyskraft, snart två hundra år efter katastrofen vid Waterloo
och ”den lille korsikanens” död på
mlSvensk Tidskrift [2002, nr si
människan och samhället skall gå,
och Fukuyama ger oss verktyg att
bygga vidare med.
Vi kommer att ställas inför svåra
frågor som måste lösas snart. Hur vi
skall förhålla oss till varandra när
vissa människor börjar att radikalt
modifiera sig själva? Finns riskerna
för en för biologistisk syn på människan? Hur skapar vi ideer och samhällen som drar nytta av genteknikens fantastiska möjligheter? Finns
det goda i det post-mänskliga? Dessa
och andra frågor måste debatteras
mycket snart, och Fukuyama har rätt
i att deras sprängkraft är mycket stor.
Waldemar Ingdahl (waldemar.ingdahl@eudoxa.se) är VD för tankesmedjan
Eudoxa och författare till boken ”Somegenmäktiga gudar” om den svenska debatten
om gen-och bioteknik på 70-och 80·talen.
BOKFAKTA
Författare: Francis Fukuyama
Titel: Our posthuman future: Consequences of
the biotechnology revolution
Förlag: Farrar, Stratus and Giroux, New York 2002
S:t Helena. En lyskraft som mycket
metodiskt byggdes upp under Napoleons hela karriär, från insatserna för
revolutionen under det tidiga 1790-
talet till de sista åren av haltande
hälsa vid sydatlantens strand.
Napoleon är en av de historiska
gestalter som nästan alla faktiskt känner till. Han förekommer inte bara i
svenska bidrag till schlagerfestivaler,
utan i väldigt många sammanhang,
inte minst konstnärliga och litterära.
Ofta som symbol för styrka, kreativitet, modernitet, mod och framgång. Verkligheten bakom myten var,
som så ofta, något helt annat. Att
Napoleons imperium aldrig fick den
nödvändiga stabiliteten är ingen
nyhet. Däremot vet nog många inte
hur labil konstruktionen faktiskt var
-och hur lite Napoleon själv bidrog