Print Friendly, PDF & Email

Vox Populi

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VOX POPULl
I DECENNIER har den svenska socialdemokratin motiverat sin politik i
regeringsställning med att dess åtgärder »krävdes av folket». Vem
minns inte hur t. ex. hr Wigforss
patetiskt försäkrade att 1947 års
skattereform bars upp av en överväldigande folkmening. Folkets röster är Guds röst – så snart man
passerat 50 procent av röstetalet
– gentemot denna doktrin måste
alla invändningar, hur sakligt berättigade de än kunde vara, falla
till marken. Med denna utgångspunkt var socialdemokraterna självfallet under många år varma anhängare av folkomröstningsinstitutet Ännu 1954, när förslaget till en
reform av detta institut behandlades
i riksdagen, gav man starka uttryck
för sin positiva inställning. Hr Zetterberg uttryckte i nästan rörda
ordalag sin entusiasm. »Det finns
säkert många och viktiga principfrågor om samhällets omdaning …
som det vore angeläget att få höra
svenska folkets mening om», framhöll han och hoppades att den reformerade folkomröstningen skulle
komma till praktisk användning.
Förslaget antogs ju också med stor
majoritet.
Allteftersom socialdemokraternas
ställning bland väljarna försvagats
har bekännelsen till folkets röst
kommit att bli mera en läpparnas
förkunnelse. Åtskilliga av socialdemokratins auktoritativa talesmän
har sålunda lagt i dagen en påtaglig skepsis gentemot folkomröstningar. Frågeställningarna blir så
förenklade, menar man, och det
kan rent av hända att så irrationella
faktorer som en oansvarig och illasinnad propaganda kan förvrida de
röstandes huvuden.
Frågorna kring folkomröstningsinstitutet har kommit att få en
märklig aktualitet under den sista
tiden. För två månader sedan trodde
alla – med hr Zetterberg i spetsen
– att reformen skulle komma att
genomföras rutinmässigt. Grundlagsförslaget hade ju antagits en
gång, och man avvaktade endast
proposition, varpå konstitutionsutskottet i ett memorial skulle anmält ärendet till ett riksdagens formella beslut. Propositionen hade
visserligen försenats, men hr Zetterberg hade efter interpellation lovat att den skulle komma.
Plötsligt kom emellertid ett nytt
moment med i bilden. Hr Erlander
måste bestämma sig – skulle pensionsfrågan hänskjutas till förnyad
utredning eller skulle man göra ett
hänsynslöst försök att driva igenom
·–!’-
234
obligatorielinjen – med alla risker
detta innebar. Han valde att leva
farligt, men fann att bondeförbundsriksdagsmän kunde befaras
hjälpa till att driva fram en folkomröstning i pensionsfrågan. Vid
en sådan folkomröstning – alltså
efter reformens genomförande –
skulle minoriteten haft rätt att formulera sin frågeställning och regeringen sin – varpå en kompromiss
blivit nödvändig. I detta läge kunde
Hans Excellens inte motstä frestelsen att märka korten före det kommande höga spelet. En folkomröstning syntes oundviklig, om man
förde fram pensionsfrågan till avgörande. I så fall skulle det sannerligen bli en omröstning kring frågeställningar, över vilkas formulering
regeringen hade ett avgörande inflytande. Intet var enklare. Om
man sköt upp folkomröstningsreformen måste de gamla reglerna
tillämpas, dvs. omröstningen skulle
gälla frågor, som formulerats i en
av riksdagen antagen lag. Och den
lagen kunde regeringen bestämma
innehållet i själv – om bondeförbundet gav sitt stöd i riksdagen.
Att socialdemokratin måste göra
en tvärvändning i en central principfråga var av underordnad betydelse. Att justitieministern tvingades säga motsatsen till vad han sagt
1954 och förty utlämnades åt löjet
spelade givetvis ingen roll alls.
statsministern visade sig över huvud taget vara situationen vuxen på
ett sätt, som bör ha förskaffat honom tysta applåder från hr Hedlund. Hr Erlander tillät sig rentav
att presentera beslutet om folkomröstning som ett uttryck för generositet gentemot oppositionen – ett
uttalande, som närmast kan betecknas som heroiskt och för ett ögonblick gav hans gestalt ett drag av
tidlöshet.
Regeringspolitiken i folkomröstnings- och pensionsfrågorna har
onekligen sina komiska drag –
men besinnar man närmare vad
som hänt, blir reaktionen dock
främst besvikelse, för att inte säga
förakt. Större respekt för de demokratiska spelreglerna har alltså den
svenska socialdemokratins ledning
inte tillägnat sig under sitt länga
maktinnehav än att den accepterar
dylika ovärdiga konster för att uppskjuta fallet från maktpositionerna.
Dessa skall tydligen försvaras till
dess den taktiska finurlighetens alla
resurser är uttömda. Hr Erlander
har inte längre minsta pretention
på att vara »landets statsminister:.,
han agerar enbart som desperat
partiledare. Hans påfund att 40 procents röststöd för obligatorielinjen
simlie vara tillräckligt som underlag för en proposition i pensionsfrågan ger ytterligare skärpa åt den
bedrövliga bilden. Och hr Sköld har
skyndat till med besynnerliga beräkningar i samma anda.
Bondeförbundets linje är hittills
klarlagd endast såtillvida att man
tydligen avser att driva hr Carlssons i Arla lösliga skiss som underlag för sin speciella frågeställning.
Motiven härtill är förmodligen flera.
a•,,.,. . . .- .., ” ” . – – – – , ·
Avstår man från en egen linje måste
man i »Valrörelsen» före omröstningen gå till storms mot sin koalitionspartner. Annars försvinner
man ur den politiska bilden. Dessutom belönas en egen frågeställning
med en premie på 1,5 miljoner kronor: pengar, som blir av största
värde för mobiliseringen av partiets
valapparat inför ödesåret 1958 eller
inför ett eventuellt allmänt nyval
redan i höst.
Högern och folkpartiet har ännu
ej definitivt lagt fram sin frågeställning. Principiellt är dock denna
klar. Och den verkliga politiska vat- 235
tendelaren i pensionsfrågan går
här: obligatorisk tilläggspension
eller frivillig pensionering utöver
grundpensionen? Skall staten bestämma hur medborgarna skall
fördela sin konsumtion mellan olika
skeden i livet, eller skall medborgarna få bestämrna detta själva
– var och en efter sin situation,
sina önskemål och sina behov?
Det är denna avgörande fråga,
som socialdemokraterna nu försö-
ker skjuta i bakgrunden genom
allehanda manövrer. Dessbättre
finns det starka skäl att tro att deras spekulationer skall misslyckas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism