Print Friendly, PDF & Email

Viljan till makt

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VILJAN TILL MAKT
NÄR DETTA skrives går kampanjen
inför folkomröstningen i pensionsfrägan in i sitt slutskede. Gator och
torg förgylls av affischer, radiodebatterna strömmar ut i etern och
presspolemiken skärps dag för dag.
Ändock saknas den verkliga
stridslystnaden; det ligger liksom
i luften att människorna inte engagerar sig i denna kamp mellan
olika meningsriktningar i samma
grad som i de senaste valen. Särskilt bekymmersamt tycks socialdemokraterna ha det; de lär ha påtagliga svårigheter att fä sin väljarkader att sluta upp kring :.löntagaralternativeb med den väntade entusiasmen. Alltför mänga ledande löntagarrepresentanter har nämligen
anslutit sig till alternativ 3 – den
enda praktiskt hållbara frivilliglinjen. Hur föga självständigt existensberättigande alternativ 2 har
framgår så tydligt som möjligt av
att dess främste officielle företrä-
dare, hr Wahlund, nödgats medgiva att pensionsförsäkringar genom kollektivavtal väl kan tänkas
komma till stånd vid sidan av de i
alternativ 2 förutsatta individuella
avtalen. Alternativ 2 hade över huvud taget endast haft någon mening om anhängarna till detta varit
beredda att i lag förbjuda pensionering genom kollektivavtal. Dess
raison d’etre är att splittra motståndarna till en obligatorisk lösning – och hälla vägen öppen till
en eventuell uppgörelse mellan
socialdemokratien och bondeförbundet. Innebörden av alternativ 3
har däremot kunnat utvecklas och
konkretiseras på ett mycket värdefullt sätt genom utredningar, som
föranstaltats av dess rikskommitte.
Denna linje har därför kommit att
te sig alltmer attraktiv för mänga
bland de kategorier av röstande,
där socialdemokratien räknat på
en allmän anslutning till alternativ
l. Detta gäller bl. a. det stora antal
egnahemsägare, som börjat fråga
sig hur de skall få råd både med
den :.lagfästa rätten» till en pension och sitt egna hem.
Denna utveckling är allvarlig
nog ur socialdemokratisk synpunkt.
I så fall kan det hända att en av de
mest cyniska spekulationer i politisk taktik, som förekommit på lång
tid i vårt land, slår fel.
Hur långt den ledande kretsen
inom socialdemokratien drivit sitt
spegelfäkteri blev avslöjat för alla,
då statsministern för några veckor
sedan uttalade att regeringens sammansättning var av underordnad
betydelse för socialdemokraterna i
404
jämförelse med uppgiften att genomföra den obligatoriska tilläggspensioneringen. För vem som helst,
som följt med den politiska utvecklingen de senaste åren, är det
ju uppenbart att det förhåller sig
tvärtom. För socialdemokratien är
numera makten – och spelet om
makten – det väsentliga; reformfrågorna har alltmer blivit angelä-
genheter, som först och främst bedöms ur taktisk synpunkt. Särskilt
påfallande är detta just i handläggningen av pensionsfrågan. Det hade
förvisso funnits goda utsikter till
att ernå en samlande lösning av
denna fråga, om socialdemokraterna så velat – och verkligen försökt utreda den i hela dess vidd,
så att en sakligt hållbar grundval
för ståndpunktstagande och för en
samling hade förelegat. De verkligt stora sociala reformerna efter
kriget har i det väsentliga kunnat
lösas i enighetens tecken. Varför
inte denna gång?
1956 års val blev en chockartad
besvikelse för socialdemokratien,
och framtiden såg mörk ut för
partiet: väljarunderlaget krymper
automatiskt år för år. Man kunde
se den dag komma, då bondeförbundet för sista gången tackade
för gott samarbete. Partiets ställning måste stärkas och dess väljarunderlag breddas. Tydligen föreställde man sig att det kunde ske
genom att man hårt och radikalt
drev en · stor social reformfråga.
Pensionsfrågan fanns lyckligtvis till
hands. Pensionsberedningen blev
sn ”?€” ..~··-;,<” •
också raskt färdig. Så raskt att ett
flertal grundläggande problem förblev outredda. Dess ofullständiga
och otillräckligt genomtänkta utredningsförslag utsändes så på remiss till ett litet antal valda instanser med krav på yttrande inom sex
veckor. När en folkomröstning visade sig oundviklig dikterade regeringen frågeställningarna. Och nu
försöker man förena arbetare och
tjänstemän kring ett »löntagaralternativ», där »arbetsgivarna skall betala avgifterna». Samtidigt försöker
man agitera fram en klasskampsstämning, ordar om mäktiga krafter i skymundan, som motsätter sig löntagarnas trygghetskrav,
präglar propagandafrasen »arbetsgivarlinjen», osv. Att sedan alternativ 1 som ett slags värdefull biprodukt innebär en socialisering av
kapitalmarknaden, som på längre
sikt öppnar de bästa möjligheter till
en total centraldirigering av nä-
ringslivet, är givetvis välbehagligt
nog. Men det är inte huvudsaken.
Det är att bryta partiets nuvarande
utveckling i riktning mot ett politiskt isolerat arbetarparti i permanent minoritet. Sverige skall regeras av socialdemokratien – det är
hr Erlanders och hans medarbetares fasta föresats. Så länge det är
nödvändigt får man acceptera en
fortsatt koalition med bondeförbundet – och göra eftergifter för
dess särintressen. Men lämna regeringsmakten – aldrig, om någon
möjlighet till uppgörelse med bondeförbundet finns.
Från oppositionens sida borde
rätteligen denna oböjliga maktvilja,
denna tro att vårt land inte kan
regeras väl eller ens regeras alls
utan socialdemokratien, betraktas
med motvillig beundran. Men det
finns en självfallen slutsats att
draga, en slutsats, som många
inom oppositionen undviker. Den
nämligen, att det är meningslöst. att diskutera en samlingsregering med socialdemokratien i dess
nuvarande ställning och med dess
nuvarande ledning. Frågan om en
samlingsregering är ett intressant
konstitutionellt problem, men den
är ingen politiskt aktuell fråga. Den
kommer att förbli inaktuell så länge
socialdemokratiens ledning inte vill
nöja sig med ett medinflytande
utan kräver hela inflytandet. Detta
omdöme utesluter självfallet inte
att man måste vara beredd att acceptera en allmän samlingsregering, därest en så allvarlig utrikespolitisk eller ekonomisk krissituation skulle inträda, att en nationell
samling och kraftanspänning blir
nödvändig.
Hr Ohlin hade förvisso rätt när
han förklarade att den första förutsättningen för en samlingsregering vore att socialdemokratien
mera permanent försatts i minoritetsställning i riksdagens båda kamrar. Det finns emellertid ett ytterligare skäl till att oppositionen bör
låta tanken på en dylik regering vila.
Efter socialdemokratiens Machtiibernahme år 1945 har högern och
folkpartiet – efter hand allt mer
405
i samarbete – strävat efter att utforma ett borgerligt alternativ. Detta
alternativ är en politisk linje, som
syftar till att angripa de stora samhällsfrågorna i vårt land med andra
metoder än de socialistiska. Alternativet innebär bl. a. en helt annan
finans- och skattepolitik, en ny giv
i bostadsfrågan, ett nytt och mera
realistiskt grepp på alla de problem,
som möter på de sociala vårdnadsområdena och inom de kulturella
reformuppgifterna. För ett dylikt
alternativ har man vunnit ett allt
starkare stöd från väljarnas sida.
Allt fler människor tror på det och
hoppas på det. Allt fler arbetar
för att skapa de politiska förutsättningarna för dess förverkligande.
Nu skymtar också den dag, då borgerligheten kan träda till ansvaret.
Denna dag må ännu vara avlägsen,
men läget är dock på ett helt annat
sätt hoppingivande än i slutet av
1940-talet, då faran för en allmän
defaitism inom oppositionen var
stor.
Skulle oppositionen – med må-
let i sikte – ge upp det väsentliga
i sin strävan och försöka kompromissa sig fram i en regering dominerad av socialdemokratien?
Vad skulle borgerlighetens företrädare kunna uträtta i en dylik
regering gentemot en socialdemokratisk ledning med dess maktvilja,
dess mångåriga förtrogenhet med
regeringsarbetets teknik och dess
stora resurser i fråga om förtroendemän på nyckelposter i förvaltningen? Mycket litet!
406
Men då skulle risken för en allmän defaitism inom borgerlighetens djupa led vara överhängande.
Därmed vore möjligheterna för ett
permanent och målmedvetet utövat
borgerligt inflytande på ett olyckligt och kanske avgörande sätt försvagade. Det lilla oppositionen
kunde kämpa sig till vid förhandlingar på regeringsnivån finge den
i så fall dyrt betala genom en försvagning av sin allmänna position
på längre sikt. Att en sådan utveckling skulle vara ytterligt olycklig
för maktbalansen i den svenska
politiken och därmed för den svenska demokratiens funktion är efter
det sista årets händelser uppenbart.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism