Veckopoeten: Den perfekta sociala integrationen

Veckopoeten hade en tid plågats av dåligt samvete – för att inte följa med sin tid.
Han begrep nämligen inte riktigt allt detta tal om vikten av ständigt bättre social integration.
Vad är det, undrade han flera kvällar innan han somnade. Och är det bra?

Men så en kväll drömde han.
Han besökte sin barndoms skola.
Och något var förändrat, ja ganska mycket.

Här såg han lika många blonda som svarthåriga.
Lika många korta som långa.
Lika många tjocka som magra.
Lika många flickor som pojkar
Lika många som talade svenska som andra språk.

Lika många studieintresserade som motsatsen.
Lika många högljudda som tystlåtna.
Lika många sportiga som stillasittande.
Lika många musikaliska som motsatsen.
Lika många dominanta som tillbakadragna.

Lika många som gillade matte som gillade andra ämnen.
Lika många med föräldrar med höga inkomster som med låga
Inte fler som hade höga betyg än de med låga.
Inte fler plugghästar än de som skolkar.

Lika många som, ja, hade rektorn svarat…
Vi är mycket stolta över vår fina skola.
Den är den bästa i hela området.
Den har den bästa sociala integrationen man kan tänka sig.
Vi håller stenkoll på alla elever så att ingen avviker och rubbar balansen.
Eller så rubbar vi balansen på ett social acceptabelt sätt.

Men, vart har jag kommit, hade Veckopoeten undrat.
Ser du inte det, hade rektorn förundrat svarat.
Det här är ju den finaste skolan i Helvetet.

(Med tacksamhet bearbetat ett uppslag av Lars Gustafsson)