Print Friendly

Vägen till valutafrihet

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄGEN TILL VALUTAFRIHET
SrNA intryck av den senaste penningpolitiska debatten i den
svenska riksdagen sammanfattade en stockholmsk kvällstidning
så, att diskussionen körde fast i de dogmbundna motsättningarna
om den fria eller fastlåsta räntan och därför blev både ointressant
och ganska ofruktbar. Häri ligger en god portion sanning. Men
det är på samma gång berättigat säga, att det dock skymtade något
nytt: ehuru det – bortsett från Dr. Wehtjes klargörande inlägg –
inte blev så mycket sagt därom. Detta nya är den växande insikten
om nödvändigheten för vårt land att följa med i de strävanden
mot friare valutarörelser, som sedan ett halvt år tillbaka blivit ett
alltmer uppmärksammat drag i den europeiska ekonomiska politiken.
England har här gått i spetsen. Redan i maj 1952 fanns det starka
krafter inom den brittiska regeringen, som ville ta risken av en
blixtaktion, för att göra pundet fritt växlingsbart för alla löpande
affärsbetalningar. En försiktigare riktning motsatte sig denna
tanke – mycket under intryck av ett liknande men misslyckat
experiment på sommaren 1947 – och de betänksamma fingo stöd
av Mr. Eden. Denne erhöll kabinettets uppdrag att utarbeta en
plan, som »steg för steg», i takt med betalningsbalansens förbättring,
skulle leda till pundets konvertibilitet. Frågan diskuterades ingående på samväldeskonferensen i London november-december
1952, och resultatet blev, att detta mål i princip fastslogs, samtidigt
som en smidig och elastisk strategi för dess genomförande med
amerikanskt stöd upplinjerades.
De engelska avsikterna framkallade stark oro inom Frankrike,
men även på skandinaviskt håll förmärktes en viss olust inför
konsekvenserna, som bl. a. kunde bli ett skeppsbrott för den europeiska betalningsunionen. Däremot hälsades Englands initiativ med
tillfredsställelse av Belgien, Holland, Västtyskland och Schweiz.
Vattendelaren i dessa meningsbrytningar följde i stort sett den
linje, som markerar de europeiska regeringarnas uppslutning kring
regleringsekonomiska ideal å ena sidan och mera traditionella
penningpolitiska metoder å andra sidan.
Emellertid försvagades den engelska positionen betänkligt av
den valda metodiken. För att påskynda utvecklingen mot balans
283
Vägen till valutafrihet
i utrikeshandeln hade England nämligen genomfört och vidmakthållit långtgående importrestriktioner, och detta även i europahandeln, där frilistningen icke omfattade mer än 44 °/o av importen.
De länder, som hårdast träffades härav voro Frankrike och Italien.
På ett förberedande sammanträde med Parisorganisationen för
europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) i januari detta år lät
den engelske representanten förstå, att hans regering komme att
fasthålla vid en linje, som innebar att en teknisk valutakonvertibilitet skulle gå före en avveckling av handelshindren. ståndpunkten var givetvis, sakligt sett, minst sagt diskutabel. Om de
kvantitativa restriktionerna i utrikeshandeln bibehållas, bli fria
valutarörelser ju av föga värde. En dylik haltande eller skenbar
konvertibilitet- efter mexikansk modell- måste ge anledning till
berättigad kritik från andra europeiska staters sida, och den var
heller icke ägnad att väcka någon entusiasm i Förenta Staterna.
Det senare blev också klargjort för herrar Eden och Butler, när
de i början av mars besökte Washington, medförande sin konvertibilitetsplan i portföljerna. Den amerikanska reaktionen var visserligen på många punkter överraskande vag och avvaktande –
detta gällde särskilt frågan om amerikansk medverkan i överbryggningskrediter för att möta en tillfällig och säsongmässig
valutaknapphet-men i ett annat hänseende var den desto mera
koncis och otvetydig: en ensidig engelsk aktion, som kunde äventyra betalningsunionen och den intereuropeiska handeln, var icke
önskvärd.
Engelsmännen voro inte sena att taga råden från Washington
ad notam. När Parisorganisationen möttes igen i slutet av mars
och denna gång på ministerplanet, kommo helt nya signaler från
Mr. Butler. England accepterade en förlängning av betalningsunionen på ytterligare ett år till utgången av juni 1954 och utsträckte frilistningen från 44 till 58 °/o. Man har häri velat se
endels en seger för den europeiska solidaritetstanken, endels ett
tecken på att takten i konvertibilitetssträvandena nu blir väsentligt långsammare.
Skeptiska observatörer ha efter den senaste fasförskjutningen
undrat, om inte hela frågekomplexet nu kommer att handläggas
enligt den grekiska kalendern – om inte valutafrihet har blivit
något, som det är på modet att tala om men som man på ansvarigt
håll innerst inne varken önskar eller tror på.
Tvivlarna torde denna gång inte ha rätt. Det är sant, att meningarna alltjämt gå i sär, men inom Parisorganisationen synes tanken
284
——-:——c<· ———~ ~—~———-.~
V ägen till valutafrihet
på en allmän konvertibilitet snarast vinna terräng. Även i Frankrike har den funnit inflytelserika förespråkare. Sålunda är ledningen för Banque de France positivt inställd, förutsatt att banken
får fullmakter att föra en restriktiv politik. Däremot uppges Monnet och hans inflationistiska grupp vara avgjorda motståndare,
därför att en allmän valutakonvertibilitet skulle betyda slutet på
den nuvarande kreditexpansionen och sålunda sätta en effektiv
broms för de investeringar, som fordras för att bringa den tunga
franska industrien i paritet med den tyska och belgiska. Monnetgruppen försökte på valutakonferensen i Bryssel finna en utväg i
form av en till de sex Schumanländerna begränsad konvertibilitet,
men detta hugskott strandade på invändningen från övriga schumanländers sida, att en sådan anordning skulle- enligt Greshams
lag – leda till att den svaga franska francen trängde undan de
andra ländernas bättre mynt.
Den väsentligaste frågan återstår emellertid: Vilka äro de reella
förutsättningarna för en vidsträckt europeisk valutafrigörelse~ Vid
bedömningen härav förtjänar framför allt att uppmärksammas
den påtagliga förbättring, som de senaste åren inträtt i de västeuropeiska ländernas dollarbalans. Under 1951 hade Västeuropa ett
överskott i de löpande betalningarna gentemot Förenta Staterna på
807 milj. dollar, och 1952 hade detta stigit till1393 milj. dollar. Korrigeras dessa siffror med hänsyn till kapitalrörelserna – som 1951
lämnade ett minus för Europa på 87 milj. dollar men 1952 däremot
ett överskott på 104 milj. dollar – blir nettoökningen av de europeiska dollartillgodohavandena under dessa båda år 2 217 milj.
dollar.
Emellertid stämma dessa siffror, som basera sig på den amerikanska handels- och betalningsstatistiken, ingalunda med de uppgifter, som europeiska centralbanker lämnat angående utvecklingen av dollarbehållningarna i respektive länder. Enligt sistnämnda källor ha de redovisade dollarreserverna i Västeuropa
under de två senaste åren stigit med allenast 1 066 milj. dollar,
detta trots att Västeuropa samtidigt sålt guld för 597 milj. dollar
till Förenta Staterna. Skillnaden mellan de båda beräkningarna
utgör alltså inte mindre än 1748 milj. dollar. Endast till jämfö-
relsevis ringa del kan denna differens förklaras med statistiska
ofullkomligheter. Huvudorsaken ligger på ett helt annat plan och
utgör närmare bestämt den omfattande privata tesaureringen av
amerikanska dollarsedlar. Man har här m. a. o. en indikator på
storleken av den »svarta» dollarmarknad, som frodas i vissa län- 285
Vägen till valutafrihet
der, där förtroendet för den nationella valutan är ringa eller obefintligt, framför allt då Frankrike. Det viktigaste tillflödet till
denna okontrollerade dollarmarknad utgöres av de amerikanska
turisternas turistvaluta.
Mot bakgrunden härav är det naturligt, att det intresse som
experterna inom Parisorganisationen ägna konvertibiliteten delvis
bottnar i övertygelsen, att denna smyghandel i dollar inte bara
skulle upphöra utan att strömmen t. o. m. skulle vända och för en
tid gå i motsatt riktning, om de europeiska mjukvalutorna åter
bleve fritt växlingsbara och förtroendet till dem återställdes. Det
kan tilläggas, att den privata »dollarhamstringen» i Frankrike endast är en del av ett ännu större problem, nämligen frågan om
upptinandet och den öppna redovisningen överhuvud taget av
Frankrikes dolda skatter i form av guld och utländska värdepapper. Om den finansiella förtroendekrisen en gång kan övervinnas
i Frankrike, skulle det kraftigt bidraga tilllösningen av det europeiska betalningsbalansproblemet.
Ytterligare några aspekter må emellertid anläggas på denna
fråga. Den amerikanska militära och ekonomiska hjälpen till Europa uppgick 1951 till 3 500 milj. och 1952 till 3 823 milj. eller för
båda åren sammanlagt till 7 323 milj. dollar. Detta belopp var alltså
mer än tre gånger så stort som den samtidiga ökningen av Europas
dollartillgångar. Av allt att döma kommer denna hjälp att i fortsättningen minskas och successivt avvecklas. Står det då i de västeuropeiska ländernas förmåga att fylla ut den lucka i balansen,
som därmed skulle uppkomma~ Ännu för några månader sedan
knötos vissa förhoppningar till att amerikanarna skulle acceptera
Mr. Butlers formel »trade, not aid» och gå Europa till mötes med
en liberalare handelspolitik, som skulle öppna nya avsättningsmöjligheter i Förenta Staterna. Den senare händelseutvecklingen har
inte infriat dessa förväntningar. I den amerikanska kongressen ha
de protektionistiska stämningarna snarast gjort landvinningar, och
de ha vunnit inflytelserika anhängare även inom Eisenhowers
kabinett. Ett av de få uppmuntrande tecknen är, att den konkurrenskraftiga schweiziska elektroindustrien lyckats få en stor beställning för ett atomenergiverk, medan engelsmännen i konkurrensen om Chief Joseph Dam, ett federalt elektricitetsprojekt på
Pacifikkusten, drogo det kortaste strået, trots att deras pris var
väsentligt lägre än de amerikanska.
A andra sidan får man inte bortse från den märkliga, på längre
sikt måhända än betydelsefullare förskjutning till Europas fördel,
286
—–.—~~–
V ägen till valutafrihet
som håller på att ske på andra dollarmarknader än Förenta staterna. Den kraftiga förbättringen av sterlingområdets dollarposition under det första kvartalet i år – med icke mindre än 320 milj.
dollar – kan sålunda föras tillbaka till en ökad export just på
sådana indirekta dollarmarknader, t. ex. i Syd- och Mellanamerika.
Det är tydligen här och icke så mycket i Förenta Staterna, som
vissa europeiska länders – ej endast Englands utan även Tysklands, Belgiens och Hollands – ökade konkurrensförmåga har att
söka sitt spelrum.
Men även importen till Europa, framför allt av råvaror, undergår f. n. en nyorientering. Yttre sterlingområdets resurser hålla
på att ökas. Även inom dollarländerna har produktionen av rå-
varor stegrats. Samtidigt har efterfrågan blivit lugnare, bl. a. under intryck av de befogade eller obefogade förhoppningarna om
en storpolitisk avspänning. Allt detta har stärkt de europeiska
ländernas position. Åtskilliga råvaror, som hittills endast kunnat
köpas i dollar, kunna nu eller snart nog förvärvas mot europeiska
mjukvalutor. Engelsmännen ha gripit den chans, som detta inneburit att återvinna något av sin forna centrala ställning som förmedlare av världshandelns stapelvaror. En rad råvarubörser ha
öppnats på nytt och fler tillkomma snart, och för att ge den nödvändiga friheten åt sådana affärer ha myndigheterna i viss utsträckning även ställt dollar till förfogande härför. På så sätt har
ett viktigt steg tagits mot en faktisk konvertibilitet, eftersom en
europeisk förbrukare nu eller inom kort inte längre är hänvisad
till dollarområdet för att köpa exempelvis koppar utan kan göra
det i pund i London.
Parallellt härmed har gått en serie åtgärder, som kunna förebåda en fri valutahandel och som i varje fall äro nödvändiga tekniska förberedelser, om man vill taga ett sådant steg. Hit hör
främst genomförandet av en friare kurssättning och återinförande
av arbitrageaffärer beträffande vissa europeiska valutor.
Förvisso återstå emellertid ännu många stötestenar att övervinna, innan de europeiska länderna äro mogna att övergå till
den fulla konvertibiliteten. En av svårigheterna gäller att finna
en effektiv buffert, som kan fånga upp de påfrestningar, vilka
härröra från tillfälliga valutaunderskott i ett eller flera länder,
kanske i hela Västeuropa gentemot Förenta Staterna. De befintliga
nationella reserverna äro små, och den gemensamma pool, som
finnes i Internationella Valutafonden är avvägd efter förkrigstidens lägre behov av internationella betalningsmedel. Diskussio- 287
, ‘
\
V ägen till valutafrihet
nen om detta problem har i stort sett följt två linjer. Fonden närstående kretsar önska se dess resurser stärkta, närmast med hjalp
av amerikanska medel. Internationella Handelskammaren har i
ett uppmärksammat expertutlåtande uppenbarligen lagt större vikt
vid upprättandet av nationella stabiliseringsfonder i de viktigaste länderna efter mönster av trepartsöverenskommelsen av år
1936 mellan England, Frankrike och Förenta Staterna. Det har
emellertid inte heller saknats röster, som varnat för att lägga alltför stor vikt vid reservernas storlek. De mena, att vad det kommer
an på är i första hand en sund och fast inre ekonomisk politik med
ett konkurrenskraftigt näringsliv och därjämte att marknaden icke
företer abnorma spekulativa tendenser. Förutsatt att den internationella politiken nu går emot en period av minskad spänning
skulle enligt denna uppfattning exempelvis D-marken kunna göras
fritt växlingsbar, oaktat den tyska valutareserven inte täcker
mer än ca två månaders importbehov.
Såsom av det sagda framgår, betyder Parisbeslutet i mars om
betalningsunionens förlängning ingalunda, att konvertibilitetsfrå-
gan bordlagts. Som läget nu är, bestämmes emellertid takten i
utvecklingen av den svagaste länken i betalningsunionen, dvs. i
praktiken Frankrike. Detta sakernas tillstånd tillfredsställer uppenbarligen icke de mera aktiva elementen. Särskilt den västtyske ekonomiministern Dr. Erhard utövar här ett pådrivande inflytande, icke minst emot engelsmännen, och konvertibiliteten står
främst på dagordningen för hans överläggningar i London med de
brittiska finansmyndigheterna. Dr. Erhard hör också till dem som
förfäkta, att t. ex. Montanunionen icke kan fungera utan fria valutarörelser. Ett moraliskt stöd kommer även från Internationella
Valutafonden, som i ett nyligen avgivet utlåtande om grådollarproblemet återkommit till angelägenheten av en allmän valutafrihet.
Under alla förhållanden är det ett starkt svenskt intresse, att
vårt land håller jämna steg med de ledande länderna i utvecklingen på valutaområdet. Det bör med tillfredsställelse noteras, att
denna uppfattning, av gjorda uttalanden och vidtagna åtgärder
att döma, delas av riksbanksledningen. Men riksbanken ensam mäktar härutinnan föga, om den ej får det erforderliga stödet av en
fast och valutavårdande politik från regeringens och riksdagens
sida.
288

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism