Ur arkivet: Ett axplock om monarkin

Monarkin har engagerat Svensk Tidskrifts läsare och skribenter nästan lika länge som tidningen har getts ut. Idag blir därför rekommendationerna ur arkivet flera, och då har vi ändå bara skrapat på ytan.

”Frågan är dock, om den principen är så väsentlig och har sådan tyngd, att den, om man väger fördelarna av monarki
respektive republik mot varandra, förmår vågskålen att väga över till republikens förmån. Det finns nämligen åtskilligt att lägga i monarkins vågskål. Där finns den historiska aspekten, som i varje fall för de människor, som ansluter sig till den tradionella konservativa ideuppfattningen, inte är utan betydelse. Där finns monarkens vid sidan av partierna traditionella ställning, varigenom han får en för landet samlande positiv funktion. Där finns frånvaron av de manövrar och intriger, som tycks vara oundvikliga vid nästan alla presidentval.

Där finns vår erfarenhet att monarkin väl kan kombineras med folk styre och att den kan passa in i ett modernt samhällssystem och där fungera bra. Där finns statschefens representativa uppgifter, som en monark normalt i vårt land utan tvekan kan utöva bättre än våra tänkbara presidentkandidater.”

Hovrättsfiskal Håkan Winberg, Förblir Sverige monarki? från 1964

”Om vi nu i Sverige skulle gå därhän att så gott som den enda rätt vi tillerkänner monarken är rätten att ställas inför rätta, att så gott som det enda ansvar vi tillerkänner honom är det som kan utkrävas inför domstol, då har vi väl ändå gått för långt. Skall vi överhuvudtaget behålla monarkin – och det torde ett överväldigande folkflertal önska – får vi inte alldeles beröva den mening och värdighet. Det skadar inte heller att betänka hur psykiskt förödmjukande och allmänt demoraliserande det måste vara för en frisk och arbetsför person att avlönas för att göra ingenting.

Synpunkter som dessa är säkert allt annat än ovanliga. I själva verket förefaller det som om grundlagberedningens bedrövliga kompromiss i statschefsfrågan väckt olust i vida kretsar. Tydligast har detta av förklarliga skäl kunnat iakttas inom moderata samlingspartiet, som i den konstitutionella monarkin ser en styrka för demokratin tack vare monarkens opartiska utövande av det högsta statsämbetet.”

Redaktör Gunnar Unger, Monarkin och socialdemokratin från 1972.

”Lite konstigt är det att det kungahus som svenska rojalister hyllar är ett barn av en revolution. En revolution som bland annat krävde det lokala kungaparets
liv. En revolution som följdes av ett kejsardöme som även det uppfattades som de gamla kungahusens ärkefiende. Utan den franske kejsarens tillåtelse hade Bernadotte knappast kunnat bli kung i Sverige.”

Mats Fält, Kungen var ett barn av revolutionen från 2003

”Republikens anhängare brukar begränsa sig till att konstatera att monarkin är gammal och odemokratisk. En relik från svunna dagar då olika missförhållanden – som sedvanan att tilltala varandra i tredje person singularis – fortfarande förmörkade människornas vardag.

Förutom att vara en nästan ångestframkallande tråkig enfrågerörelse kännetecknas republikanerna av att de har ganska dåliga argument för sin ståndpunkt.”

Adam Nelvin, Visst finns det skäl att bevara monarkin från 2007

”I den gemensamma debattboken av PJ Anders Linder, politisk chefredaktör Svenska Dagbladet, och Per Svensson, senior columnist på Sydsvenskan, ”Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu” står PJ Anders Linder som monarkins försvarare och Per Svensson som antagonisten mot den i hans mening ”lek- och låtsas-monarki” vi har i Sverige.

Den åsikt båda delar är att det svenska kungahuset mer och mer strävar efter att bli folkligt, eller som Per Svensson uttrycker det, likna den svenska medelklassen med problem, utmaningar och värderingar som denna kan identifiera sig med. Detta lyckas de bra med. Se bara medias beskrivning av herr Daniel Westling, hans uppväxt och kärlek till kronprinsessan.”

Jonas Rosengren, Medelklassmonarkins vara eller icke vara från 2010

”Något tyngre väger då den förnyade debatten om monarki versus demokrati. De värderingar som statsakten ifråga uttrycker är inte demokratiska, hävdar några envetet. Andra menar tvärt om – det som sker i Storkyrkan är ett demokratins insegel. Skulle monarkin inte vara demokratisk? Det är ju folket självt som bestämt vad som gäller – låt vara att det skedde 1810.

Men även i denna fråga verkar argument och slutsatser hänga samman ganska lösligt. En Aristoteles, en Cicero eller en Montesquieu skulle sannolikt sucka tungt om de hörde vad som anförs till stöd för vad i dag.

Lite enklare blir det när man anar att begreppet demokrati knappast används i en särskilt strikt betydelse. Samme betraktare får inlägg från början av artonhundratalet i bakhuvudet, när liknande resonemang som i dag förs om demokratin luftades om den traditionella monarkin – då i motsats till de förfärliga samhällsomstörtande och frihetshotande revolutionsstaterna. För de flesta står det ord som nämns egentligen bara för ”det styrelseskick vi är vana vid, trivs med och som lämnar oss utrymme att leva vår vardag som vi vill”.

Men demokratins grundvärden då? En asocial monarkist börjar till slut själv söka efter det han anser ger demokratin dess mervärde.”

Per Dahl, I huvudet på en asocial monarkist från 2010

”Klart står dock att monarkins grundmurade ställning i Sverige kvarstår. Det svenska folket uppskattar sitt kungahus och bryr sig föga om socialliberaler som oroas över att det monarkistiska statsskicket ”inte är demokratiskt”. De flesta inser nämligen att vi skulle kunna avskaffa monarkin genom riksdagsbeslut men att det helt enkelt inte är aktuellt eller önskvärt.

Den plym som Palme liknade kungamakten med lever således kvar i det svenska medvetandet som ett uppskattat inslag. Att det bara skulle handla om fjäskande och allmänt vurm för kändisar, som Berggren hävdar, tror jag helt enkelt är fel. Hos de flesta svenskar, nya som gamla, ligger uppskattningen djupare än så.”

Martin Edgélius, Vi kan avskaffa monarkin – om vi vill från 2012

”En monarki ställer stora krav på monarken. Han behöver inte vara ett geni, men han behöver vara sådan att de allra flesta på något sätt kan relatera sig positivt till honom. Här handlar det om ömsesidighet. Det som kungen är och gör behöver generösa och lojala mottagare. Allt ledarskap är ömsesidigt, också detta. Den glans som kan omge ett kungahus är ett begränsat värde jämfört med att ställa hela sitt liv till ett lands förfogande.”

Christian Braw, En kung värd att fira från 2020

Svensk Tidskrift grundades 1911 och i samband med tidskriftens hundraårsjubileum digitaliserades hela arkivet som nu finns fritt läs- och sökbart på vår hemsida. Över hundra år av borgerlig idédebatt hittar du här.