Print Friendly

Vi kan avskaffa monarkin – om vi vill

Av Martin Edgélius | 9 november 2012

Jan Berggren
Från härskare till estradörer – Bernadotternas fall och demokratins seger
Carlssons förlag

Sveriges historia är inte längre dess konungars. I alla fall inte på samma sätt som då svenska kungar ledde härar och drog i krig mot främmande makter. Det är dock inte ett enskilt svenskt fenomen. Monarkens inflytande och kungamaktens ställning i Sverige, och i världen, har förändrats genom århundradena. Från envåldshärskande krigarkungar till dagens konstitutionella monarker utan formell makt. I de flesta fall åtminstone.

Om en del av denna historiska resa handlar Jan Berggrens nya bok Från härskare till estradörer – Bernadotternas fall och demokratins seger. Som titeln skvallrar om är Sverige i allmänhet, och ätten Bernadotte i synnerhet, i fokus.

Men, titeln till trots, så startar Berggrens historiska exposé långt tidigare än 1810, det år då den Bernadotteska ätten för första gången steg in i det svenska medvetandet. För att tydliggöra förändringen över tid gås alla kungar sedan Gustav I igenom, en efter en. Ett grepp som känns något onödigt då Berggrens kondenserade historieskrivning egentligen inte tillför något nytt.

Som bakgrund kan den kanske fungera för den oinvigde men då utrymmet är så begränsat blir det ändå svårt att bilda sig en uppfattning om informationen om man inte redan har gedigna förkunskaper. Berggrens bok hade därför tjänat på att gå direkt in på det som är hans fokus; ätten Bernadotte och dess medlemmar – sju hittills – som suttit på den svenska tronen.

Berggren målar i boken upp ett motsatsförhållande mellan monarken å ena sidan och folket/demokratisering å den andra. Han påpekar, förvisso mycket riktigt, att flera svenska monarker har sökt behålla sin ställning och sina maktanspråk gentemot den, under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, framväxande parlamentarismen. Kampen, eller dragkampen, stod dock under den här tiden inte primärt mellan kungen och folket utan mellan kungen och politikerna.

Bokens slutsats – att de som i dag framhåller det kungliga ämbetet som en historisk länk till det förflutna, som en symbol mellan monarken och folket, har fel eftersom kungamakten, enligt Berggren, har motarbetet folket – får därför ses som tämligen anakronistisk.

Den historiska striden om makten i Sverige har primärt stått mellan kungamakt och adel. I det framväxande moderna Sverige tog i stället den nya politiska klassen över adelns gamla roll och intensifierade striden mot monarkens ställning.

Vem som vann dragkampen råder det i dag ingen tvekan om. Sverige har sedan 1974 det mest kringskurna kungahuset i världen. Där kollegor till Carl XVI Gustaf runt om i Europa utnämner regeringar och skriver under viktigare lagar är den svenska monarkens roll i svensk politik endast symbolisk.

Berggren visar dock med oro hur kungens informella makt ökar i en allt mer digitaliserad medietid. Vilken väg ska kungen och tronarvingen ta i framtiden tycks han fråga sig, implicerande att något kanske måste göras för att kringskära (avskaffa?) monarkin ytterligare.

Klart står dock att monarkins grundmurade ställning i Sverige kvarstår. Det svenska folket uppskattar sitt kungahus och bryr sig föga om socialliberaler som oroas över att det monarkistiska statsskicket ”inte är demokratiskt”. De flesta inser nämligen att vi skulle kunna avskaffa monarkin genom riksdagsbeslut men att det helt enkelt inte är aktuellt eller önskvärt.

Den plym som Palme liknade kungamakten med lever således kvar i det svenska medvetandet som ett uppskattat inslag. Att det bara skulle handla om fjäskande och allmänt vurm för kändisar, som Berggren hävdar, tror jag helt enkelt är fel. Hos de flesta svenskar, nya som gamla, ligger uppskattningen djupare än så.

Berggrens bok är något hoppig och följer inte alltid tidslinjen, även om kapitlen är indelade i kronologisk ordning. Hans något raljanta ton mot monarkister gör dessutom att han med största sannolikhet inte kommer övertyga några rojalister. Som historisk betraktelse kan den dock fungera för dem som inte känner för att läsa sju olika biografier över de Bernadottska kungarna. I sak tillför den emellertid inte särskilt mycket nytt.

Martin Edgélius är borgarrådssekreterare och driver bloggen Konservativa tankar. Han går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism