Ulf Kristersson; Ett program för Stockholm


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT PROGRAM FÖR STOCKHOLM
ULF KRISTERSSON
På samma sätt som en del slogs för marknadsekonomi och mot löntagarfonder på 70-talet fanns det människor
som på 50-talet inte trodde att Stockholms framtid låg i att radera ut Stockholms historia.
är jag och mm
hustru Birgitta
lyckligt berättade för min 90-
åriga farmor i
Malmö, att vi äntligen hade fatt tag
på en egen lägenhet, såg hon mycket
skeptiskt på oss. Lägenheten var i andra hand och visserligen bara 44 kvadratmeter stor, men ändå: En liten,
fin vindsvåning i Gamla stan. Det
kunde ju inte bli bättre. Men farmor
såg fOrskräckt ut. ”Men kära barn,”
sade hon. ”I Gamla stan – fick ni inget bättre? Där luktar det ju illa!”
Farn1or hade inte varit i Stockholm
sedan 1928, då hon under ett år arbetade i en familj på Östermalm. Och
på 20-talet var kanske inte en liten
lägenhet på vinden i Gamla stan så
ULF KRISTERSSON är riksdagsman
för moderatema i Stockholms stad och
ingår i Svensk Tidskrifts redaktion.
Han var också sekreterare i det moderata programarbetet Land för hoppfulla och leder nu programarbetet för moderaterna i Stockholm i stadshus,
landsting och riksdag.
Vi ska inte döma men vad kan vi lära?
mycket att längta efter. Men hon
kom till Stockholm mitt i en händelserik tid. Mycket gammalt, dåligt och
fattigt fick maka på sig för det moderna Stockholm som började tränga
fram på allvar. Stans moderna historia
började någon gång efter 1850.
Järnvägsnätet byggdes ut under
1850- och 60-talen och gjorde
Stockholm till en tillgänglig metropol. Stockholm påbörjade sin resa
från en av Europas absolut fattigaste
och smutsigaste huvudstäder, på väg
mot industrialisering och en dräglig
tillvaro för mångdubbelt fler människor.
D å j ärnväg, nu fi berop tik
Många av de villkor som var viktiga
för Stockholms fantastiska utveckling
strax före sekelskiftet, kan vi känna
igen från framgångsrika delar av världen idag. Det handlade om nya möjligheter för mänsklig och kommersiell kommunikation. Då järnväg, nu
fiberoptik. Det handlade om den tidens globalisering. UtlandskontakSVENSK TIDSKRIFT
tema tog fart och därmed exportindustrin. Och det handlade om intellektuell frigörelse. Innovationsklimatet för företagsamma människor
ansågs vara bättre i det fördomsfria
Stockholm, där mer var tillåtet och
accepterat. I Stockholm fanns kulturell variation, det vill säga tidens alla
farliga och förföriska nymodigheter.
Begreppet ”Stockholms-äktenskap”
antyder skillnaden mellan staden och
landsorten.
I Stockholm fanns också tillgång
till några av rikets främsta utbildningsinstitutioner, och allt fler kunde
skicka sina barn till mer avancerad
utbildning. Förkovran var en av tidens främsta dygder. Tiotusentals familjer arbetade hårt för att barnen
skulle ra det bättre än sina föräldrar.
Senare delen av förra seklet var
också starten för den svenska internationella storföretagsarnheten, fast ingen naturligtvis kunde veta det då:
1876 startade en Lars-Magnus
Ericsson sin mekaniska verkstad på
Drottninggatan 15. 1887 invigde han
världens största telefonstation – i
Stockholm. När vi 110 år senare går
omkring på Stureplan i Stockholm
och hör att det ringer en Ericsson-telefon i varje ficka, är det alltså egentligen bara en modern teknisk tillämpning av historien. Ericsson fick
sällskap av Bolinders, Atlas och
Gustaf de Laval får att bara nämna
några. Det här var företag som bokstavligt talat gjorde Sverige rikt.
Fortfarande bygger vi stora delar av
vårt välstånd på företagsamhet som är
l 00 år gammal.
Goda skäl for sociala reformer
Det är naturligtvis trots alla historieböcker svårt att idag sätta sig in i livet
fåre sekelskiftet. Att det fanns goda
skäl får sociala reformer och stort utrymme får intelligenta sociala reformatörer är uppenbart. Många människor hade det riktigt dåligt i storstaden. Med stigande produktion och
med demokratins genombrott fanns
det plötsligt resurser att använda.
Medan fabrikerna intog stan och
gjorde stockholmarna rikare, och den
medicinska tekniken gjorde dem friskare, ville de sociala reformfåreprå-
karna göra stan hälsosammare, hemmen renare och människorna mer insiktsfulla. Välvilja, välgörenhet och
tidens patriarkala samhällssyn uppfattades säkert av många som närgånget,
av andra som nödvändigt.
Redan under seklets fårsta decennier börjar viljan till rent och snyggt
övergå i den sociala ingenjörskonst
som väl har blivit mest känd genom
makarna Myrdals bok Kris i bifolkningifrågan. En av Myrdals många
klassiker är ju den om barnuppfostran:
”Spädbarnsvården är ju den arbetssammaste, opersonligaste och tekniskt mest fordrande, varfår den saken väl lämpar sig att överlämnas till
expertis… Spädbarnen sova i salar
om 4-6, men uppdelat i isoleringsboxar av glas får varje barn. Kvinnor
med verklig håg och fallenhet får
barnfostran borde i samhällets intresse särskilt utbildas och sedan exploateras får eftersyn av 8-1Obarn.”
Sverige plågas sedan en tid tillbaka
av den debatt som Maciej Zaremba
har startat om steriliseringsfrågan. Ur
en vetenskapstro som satte sig över
humanism och människovärde hämtades det tankegods som ledde till att
tiotusentals människor stympades får
statens bästa. Detta trauma säger oss
något viktigt om Sverige som ett av
världens mest planlagda och rationalistiska fria samhällen.
Även här går den sociala ingenjörskonsten hand i hand med viljan till
det perfekta samhället; att rensa bort
det mänskligt udda. Vid en omläsning av Kris i bifolkningifrågans kapitel
om steriliseringen är det slående att
makarna Myrdal bekymrar sig över
att ingreppen inte konuner att bli
många nog.
”Hur långtgående verkningar på
befolkningsstockens egenskaper denna lag kommer att få, är givetvis svårt
att förutspå. Det beror ju fårst och
främst på hur strängt den tillämpas,
det vill säga hur ofta steriliseringsmöjligheten tillvaratas. Ett önskemål
både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därfår till en
början en så sträng lagtillämpning
som möjligt.
I de fall där rättskapacitet icke kan
förnekas, trots att eljest fårutsättningar får sterilisering äro får handen, bör
läkare och sociala myndigheter vara
verksamma får att fårmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i
alltfår många fall ineffektiv, så bör en
skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt får samhällets
organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla.”
Ur en sund och medmänsklig vilja
att utrota fattigdom, elände, spädbarnsdöd och djupt omänskliga miljöer, fåddes den supertationalistiska
tron att det mänskliga livet- och hela samhället – kunde och borde läggas till rätta.
ständigt moderniseringsbehov
Denna mycket handgripliga ingenjörstro går igen på fler områden. Det
fanns utan tvekan i början av seklet
många kvarter i Stockholm som var
både omoderna, opraktiska och farliga. Gator som var oframkomliga, hus
som var otjänliga och kvarter som
ingen normal människa vågade vara
i. Behovet av modernisering av en
stad är ju egentligen ständig. I
Stockholm behövdes både ljus och
luft! Frågan är om det inte behövdes
historia, fårankring och trygghet
också?
Från ljus och luft, till rivningen av
halva Norrmalm är det ett långt steg.
Gamla stan må, som farmor sa, ha
luktat illa. Men därifrån till de misslyckade forsöken att riva även det
svenska 1600-talet är steget också rätt
långt. Stockholrns utveckling från efterkrigstiden, via cityregleringen och
in i miljonprogrammet, präglas av en
politisk övertro som närmar sig vansinnets gräns.
Regleringen av Norrmalm blev
det riktigt stora politiska projektet.
Det startade på allvar 1951. Den extrema expropriationslagen som gjorde massrivningarna möjliga och lagliga kom 1953. Stockholrn började
successivt se ut mer och mer som en
bombad stad. Först i början av 1960-
talet stod det klart for många vad som
var på väg att hända.
Dött och omöjligt att leva i
I Klara och Jacob fanns på den tiden
600 fastigheter. 355 av dem revs.
Bland de nybyggda finns praktiskt taget inte en enda bostadsfastighet. In
till Klara var det meningen att de
statliga forvaltningama skulle flytta,
liksom bankerna och alla de stora foretagens huvudkontor. Så skulle ett
riktigt city se ut. Jag antar att det är
vackert på flygfotografier. Ut forsvann tidningar, privatteatrar, biografer och samtliga frikyrkor utom en.
Impulserna till cityregleringen
kom inte från svensk tradition eller
från andra storstäder med liknande
historia. Symptomatiskt hämtades inspirationen från Rotterdam som
bombades sönder och samman i maj
1940. Gamla Klara var nog risigt och
svårt att leva i. Nya Klara är dött och
omöjligt att leva i.
Det är lätt att vara efterklok och bli
orättvis mot dem som då trodde sig
ha sett framtiden i naken betong,
synliga bilar och osynliga människor.
Och vi ska inte döma, men kanske
kan vi lära?
” Ur en sund och
medmänsklig vilja att
utrota fattigdom, elände, spädbarnsdöd och
djupt omänskliga miljöer, föddes den superrationalistiska tron att
det mänskliga livet –
och hela samhället –
kunde och borde läggas
till rätta. ”
Alla tyckte nämligen inte lika. Det
fanns redan då några som inte foljde
med strömmen. På samma vis som en
del slogs fOr marknadsekonomi och
mot löntagarfonder på 70-talet, fanns
det människor som på 50-talet inte
trodde att Stockholms framtid låg i
att radera Stockholrns historia.
En av de oppositionella finns inte
längre bland oss. I ett samtal 1992
med SvD:s Håkan Hagwall påpekade
Gösta Bohman:
”Omstöpningen av Stockholms
stadskärna hade ett destruktivt egenvärde for de ansvariga. Det gamla
skulle bort, man ville bygga ett monument över den nya tiden och över
sig själv. På detta sätt forstördes ett
kulturarv. Stockholm är en unik huvudstad. Inga andra har själva skövlat
sin stad som vi.”
Det här var en av de fa riktigt viktiga politiska strider som Gösta
Bohman forlorade. Han blev for de
flesta svenskar mer känd for helt andra saker, men for många stockholmare stod han mitt i rivningsraseriet
for sans och fornuft. Han var verkligen ingen reaktionär som var emot
modernisering. Men han misstrodde
de politiska superprojekten. Han var
for bilar, men bidrog ändå till att
stoppa planerna på att bygga 20
stycken parkeringshuset Elefanten,
bara på Norrmalm.
Gösta Bohman var Handelskammarens man i staden, och trodde på
ett näringsliv som byggde på människor, inte ett som byggde på lömska
överenskommelser mellan staten och
kapitalet. Han slogs mot Hjalmar
Mehr och Joakim Garpe.
Grävskopan Garpe
Garpe var borgarråd 1954-64 och
han beklagar sig i det egna forsvarstalet Farväl till Stadshuset över den tidens besynnerliga folkliga motstånd.
Hela Kungsholmen var emot planerna på en sexfilig motorled längs Norr
Mälarstrand, påpekar han lika forvå-
rrat som irriterat och fortsätter:
”…stockholrnshögern (som) fOrnyade angreppen mot Hjalmar Mehr
och i två angrepp med stöd av kulturpersonligheter vädjade till stadsfullmäktige att stoppa cityskövlingen.
Förgäves. Vi vann till sist.”
Det fanns alltså rätt goda skäl när
både DN och SvD på nyhetsplats
kallade Joakim Garpe for ”Grävskopan”. När DN träffade honom for
bara 10 år sedan utbrast han:
”Hade jag fatt bestämma själv, hade vi rivit betydligt mer av den oscarianska bebyggelsen. Jag har alltsedan
jag var liten grabb haft en ovilja mot
Oscar II och därmed kåkarna som
byggdes kring 1860 till 191O.”
Då hade han redan sedan länge
gjort sig känd på Östermalm for de
finkänsliga formuleringarna om
”gamla äckliga Strandvägen”. De husen lyckades dock inte ens Grävskopan bli av med.
Avvägningar och
kompromisser
En stad som Stockholm är ju en genuint gemensam angelägenhet. Få saker är så medborgerliga som rätten att
vara med och påverka hur den gemensamma staden ska se ut. Får man
inte vara med där, kommer man
knappast att bry sig om hur resten av
landet sköts. Alla inser att det krävs
avvägningar och kompromisser.
Ingen stad mår väl av att nostalgiskt
bli konserverad som ett JatteSkansen. Det är ju en ohyggligt pretentiös tanke att just vi, här, nu skulle ha nått stadens abosluta och slutliga
form. Men det är en sak att varje generation lägger sitt till den sunda utvecklingen av Stockholm. Och det är
något helt annat att respektlöst riva,
forstöra och bygga nytt utan att bry
sig om hur sekler har skapat den stad
vi ärvde.
Stadens utveckling måste vara en
medborgerlig fråga, ingå i de medborgerliga samtalen. Vara öppna och
säkert ofta ganska fräna. Men aldrig
inlåsta i sammanträdesrum, reserverade for oss i den politiska branschen.
En stad far inte hur mycket som helst
vara en fråga for tillfilliga majoriteter
eller personliga politiska vendettor.
Jag menar inte att de som skapade
cityplanen 1962 eller 1967
Stockholm var mindre kloka än vi.
Men de var – liksom vi är – fangade
av sina fordomar och upplevelser.
Just därfor ska man misstro gigantiska
politiska experiment och just därfor
är det bra med enskilt och skyddat
ägande.
Stockholm av idag är mer än andra
städer i Sverige en blandning mellan
fantastiska möjligheter och rätt stora
problem. De allra flesta som bor här
vill verkligen bo här. De har alltid
bott här, eller är – som så många av
oss – stolta invandrade lantisar.
Stockholm som rikets metropol fOr
roretagsamma människor är vid sidan
om stans utseende dess främsta tillgång.
Här finns ett koncentrat av det dynamiska och framgångsrika Sverige.
Med alla de stora foretag som vi ärvde från forra seklet, men framfor allt
massor av små foretag i helt nya branscher. Ericsson i all ära, men de cyklande grabbarna och tjejerna på
Gröna Budet, de Internetproducerande konsulterna och de flexibla
personaluthyrarna på Team W ork
och Proffice säger numera egentligen
mer om vart stan är på väg. En
mycket stor majoritet av människorna och ekonomin i Stockholm,
handlar idag om att producera kvalificerade tjänster.
Och just därfor finns här också rätt
nya problem: Stockholm har en
märkligt liten del av landets högre
utbildning och ett kostnadsläge for
framfor allt boende som gör att ekonomin inte går ihop for många som
skulle vilja bo här. I Stockholm bor
en stor del av landets invandrare.
Den allt mer extrema bostadssegregationen och den svenska njuggheten
mot farniljeforetagande märks just
därfor extra mycket här i Stockholm.
Stockholm är så vackert att hela
Sverige vill komma hit och titta.
Men samtidigt tycker allt fler att
Stockholm de senaste åren har blivit
en skitig och smutsig stad. I parker
och på torg känns Stockholm allt mer
som en stad på dekis.
Politiken alltmer impotent
Trafik och parkering är sedan länge
ett stort problem i Stockholm. Det är
fascinerande att trafikdebatten började med att alla talade om ett trafikproblem som måste lösas. Sedan
värktes en stor och bred Dennisöverenskommelse fram, en fårdigforhandlad kompromiss. Över en natt
slutade stockholmarna att tala om det
trafikproblem som borde lösas, och
övergick till att tala om alla problem
som fanns i lösningen. Politiken har
på gott och ont blivit alltmer impotent i samhällsutvecklingen.
Otrygghet är for många en daglig
del av livet i Stockholm. Att inte fa
vård i tid, att inte kunna lita på att
skolan där man bor är bra, eller att
polisen i Stockholm kan klara av så-
dana brott man klarar av i New York
City – det är otrygghet.
DN:s chefredaktör Hans Bergström påpekade nyligen i en artikel
att
” …på centrala Manhattan känner
man sig helt trygg, även kvällstid.
Madison Avenue har återratt sin stil
och charm efter år av förfall. Jag går
lugnare genom Central Park i skymmugen än pg skulle göra
Vasaparken i Stockholm”.
Stockholm kan inte vara en stad
där man inte vågar åka T -bana på
kvällen eller där vagnarna står stilla
får att de är sönderslagna. Där man
tvingas planera varje promenad får
att slippa trakasserier, eller lägga bostadsrättsföreningens pengar på daglig
klottersanering. Där cykelstölder och
bilstölder, inbrott i bilar och inbrott i
affärslokaler är så vanliga att de inte
ens utreds. Bara får att Stockholm är
öppet och tolerant ska man inte behöva vara rädd att barnen ska fastna i
kanyler i lekparkerna. Den dag de
allt detta, och istället låser in sig bakom gallergrindar och i taxibilar – den
dagen tar andra över stan.
”Stockholm är alltså
precis så fantastiskt
som de som alltid har
bott här alltid har vetat. Och precis så lockande som vi som har
kommit hit trodde att
den var. Men det saknas fungerande arenor
för de medborgerliga
samtalen i stan.

Stockholm är alltså precis så fantastiskt som de som alltid har bott här
alltid har vetat. Och precis så lockande som vi som har kommit hit trodde
att den var. Men det saknas fungerande arenor får de medborgerliga
samtalen i stan. Stadsdelsnämnderna
kan de flesta stockholmare nog både
ha och mista. Den stora reform som
flesta stockholmare slutar bry sig om på djupet skulle fårbättra demokratin
36 SVENSK TIDSKRIFT
i Stockholm och som egentligen tillkom av besparingsskäl, har tvärtom
medfört ökade kostnader och intresserar fa. Till de demokratiska informationsmöten som arrangerades på
24 olika ställen fåre reformen, kom
det totalt 350 personer.
Vad Stockholm behöver just nu –
vare sig vi villlösa gemensamma problem i en stadsdel, i sjukvården, i stadens utseende eller i de statliga reglerna – är riktigt fårtroendemannaskap. Stockholm behöver politiker
som inte låtsas att de kan eller klarar
allt. Som till och med skapar en smula förståelse får att allt inte går att
åstadkomma nu och utan kostnad.
Stockholm behöver politiker som
gör något ödmjukare men viktigare:
Visar att de är värda förtroende. Att
de tar ansvar, men inte ansvaret ifrån
människor. Så gör man i en bra stad.
Man utvecklar och förnyar. Man bevarar och skyddar. Stockholm är ett
mål, inte ett medel får alla som är på
väg någon annanstans. Eller som
Stiftelsen Stolta stad stillsamt påpekar:
”En stad är inte till får att fårdas
genom. Den är till får att vistas i.”