Två reformperioder i rysk rättsutveckling

450
TVÅ REFORMPERIODER I RYSK
RÄTTsUTVECKLING l)
År 1715 tillbringade hans tsariska
majestät Peter I en otålig väntans
tid i Danzig. I spetsen för en koalitionsarme avvaktade han ankomsten av den engelska hjälpflotta,
som skulle möjliggöra det stora invasionsföretaget mot det svenska
rikets kärnland. Flottan kom aldrig och företaget måste uppges.
Men tsaren – denna dynamiska
personlighet – förverkligade under väntetiden ett länge planerat
projekt. På grundval av framför
allt de svenska krigsartiklarna av
år 1683 utarbetades under hans
direkta ledning de ryska krigsartiklar, som i brist på inhemska
tidsenliga rättskällor i mer än
hundra år skulle komma att tilllämpas också vid de vanliga ryska
domstolarna. Till 3 kap. 20. artikel
fogade tsaren med egen hand en
förklaring som i den officiella tyska versionen löd sålunda: ”Denn
Seine Majestät sind ein sauverainer Monarch, der niemanden auf
Erden von Seinen Verrichtungen
Rede und Antwort geben darf, sondern Macht und Gewalt haben,
Dero Reich und Länder als ein
christlicher Potentat nach eigenem
Av professor ERIK ANNERS
Willen und Gutduneken zu regieren.”
Uttalandet klingar sällsamt välbekant i svenska öron. Det är inte
att undra på ty tsarens bestämning
av sin maktposition är en så gott
som ordagrann översättning av
1693 års ständerförklaring till
Karl XI. Intill 1832 kom denna det
karolinska enväldets statsrättsliga
grundsats att utgöra den statsrättsliga grundvalen också för det ryska
självhärskardömet 1832 års ryska
konstitution innebär på denna
punkt endast en omformulering av
en princip, som uttryckts i karolinsk statsrätt.
Den ryske tsarens oinskränkta
envåldsmakt är en faktor av särskild betydelse för förståelsen av
den reformperiod i rysk rättsutveckling, som inleddes under Alexander II och som innebar en avgörande brytning med Nikolaus I :s
reaktionära regim. Reaktionen under Nikolaus I och reformerna under Alexander II präglades starkt
av de båda självhärskarnas olika
1) Föreläsning vid installationen som professor i rättshistoria med romersk rätt vid
Uppsala Universitet.
tänkesätt beträffande rättssäkerheten och den personliga friheten.
Och det är framför allt utvecklingen i dessa hänseenden jag här
skall behandla.
Nikolaus I:s terrorsystem
Nikolaus I var en av militärformalismens och militärdisciplinens
föreställningsvärld fångad pliktmänniska. Huvudsyftet i hans politik var att upprätthålla en strängt
disciplinerad samhällsordning. Intryckena från det av upplysningsideerna inspirerade dekabristupproret i samband med hans trontillträde utövade ett starkt inflytande
på hans i hög grad personliga
maktutövning. Hårda metoder var
också nödvändiga i ett samhälle,
där enligt en ukas av Katarina den
stora, varje klagomål från en livegen hos myndigheterna över husbondens behandling av honom, bestraffades som försök till uppror.
Det väpnade upproret var följaktligen de livegnas enda sätt att
effektivt protestera och upprorsrörelser hörde också till ordningen
för dagen; naturligt nog i ett samhälle med 45 milj. inv., där 200.000
adelsmän ägde 21 milj. livegna och
staten 15 milj. livegna.
För att kväva de liberala ideerna
inom en gryende intelligentia tillgrep Nikolaus I de klassiska redskapen, censur och polistyranni.
Censuren sträckte sig från varje
meningsyttring i tryck till historieprofessorernas föreläsningsmanuskript. Den politiska polisen, orga- 451
niserad såsom inrikesdepartementets III. sektion, fick till stöd en i
lag given auktorisering av tidigare
rysk polispraxis, nämligen formell
rätt att i administrativ ordning
– alltså utan något som helst slag
av rättegång- fängsla eller deportera människor på obestämd tid
liksom att beslagta deras egendom.
Förutsättning för detta ryktbara
förfarande v’ adminstrativnom poryadke – var allenast att
vederbörande var misstänkt för
statsfientlig verksamhet. Censuroch polisförordningarna tillkom år
1826. Åren 1827 till 1847 deporterades c:a 160.000 personer – i
regel till Sibirien. Därav deporterades ungefär hälften ”v’ administrativnom poryadke”, i administrativ ordning.
Detta tillstånd av rättslöshet inför polisen förvärrades av straffrättens och straffprocessens brister. Den strafflag, som ingick i 1832
års stora lagkodifikation, byggde
på föråldrade källor och präglades av en i hög grad primitiv
kasuistik och godtyckliga proportioner mellan brott och straff.
straffprocessen, sådan den reglerats år 1832, företedde likaledes
svåra brister ur rättssäkerhetssynpunkt. Den byggde på det redan
under Peter den store recipierade
tyska inkvisitionsförfarandet. Processen var hemlig, genomgående
skriftlig och den anklagade hade
icke rätt till försvar. Förundersökningen kunde pågå i åratal. Vid
dom till straffarbete eller strängare
452
straff saknade den dömde rätt att
överklaga. Den som dömts till deportering, fick överklaga domen
först när han nått fram till förvisningsorten – oftast någonstans
långt borta i Sibirien. Därtill befann sig domstolsorganisationen i
ett tillstånd av svår oreda, domarna darrade inför detadministrationens missnöje och advokater fanns
endast i ringa utsträckning.
Reaktionär kulturpolitik
Till bilden av förtryck, censur,
polistyranni och allmän rättsosä-
kerhet hör den reaktionära kulturpolitik inom undervisningsväsendet varmed man försökte förhindra
farliga ideer att nå den studerande
ungdomen. Det mest talande exemplet är kanske den förordning,
vari en undervisningsminister fordrade att vetenskapens läror för
framtiden icke skulle vila på förnuftets sanningar utan på religionens. Samme minister förbjöd undervisning i grekiska på gymnasiet och begränsade starkt undervisningen i latin. Motiveringen
var att ungdomens begeistring för
forntidens republiker inte fick tillföras någon näring. Till yttermera
visso inställdes all undervisning i
statsrätt vid universiteten.
Nikolaus misstänkte med rätta
sin son Alexander för att varken
vara militaristisk pliktmänniska
eller trogen sin fars allmänt reaktionära åskådning. Alexander hade
tagit starkt intryck av de västeuropeiska liberala och humanitära ideerna. Han inledde vid sitt
trontillträde en reformperiod i rysk
samhällsutveckling och rättsutveckling, som med tillfälliga avbrott kom att vara till 1914. Den
mest betydelsefulla reformen var
naturligtvis emancipationen av de
livegna. Men just på grund av reformens betydelse för den fortsatta
rättsutvecklingen är det viktigt att
hålla för ögonen den verkliga innebörden av emancipationen. De livegna befriades visserligen från
godsägarnas husbondevälde och
gjorde förvisso stora vinningar i
fråga om personlig rättssäkerhet,
tryggat familjeliv och möjligheter
till egendomsförvärv. Men deras
arbetsliv, liksom överhuvudtaget
deras sociala och ekonomiska existens inordnades i byalagen och de
sammanslutningar av byalag, som
på ryska benämndes ”volost”, och
som jag i fortsättningen kallar
”bykommuner”. Deras arbete och
uppförande övervakades och styrdes med hård hand av de valda
förtroendemän, som sattes att leda
bykommuner och byalag. Med en
tillspetsad formulering kan man
säga att de livegna övergick från
att ha varit godsägarens kreatur
till att bli bykollektivets tjänare.
Av dem själva valda domstolar
med uppgift att efter gammal sedvanerätt slita smärre tvister och
framför allt straffa brott mot arbetsdisciplin och mot den fredliga
samlevnaden i byn kom att sätta
spår i det ryska samhället, som består än i dag. Dessa domstolar hade
möjlighet att utdöma både kortare
frihetsstraff och lindrigare kropps- >traff och än mera – de kunde
föranstalta om deportation av notoriska odågor eller arbetsovilliga.
Genom inrättandet av volostidomstolarna kom den radikala
processreform, som år 1864 genomfördes, att lida av en betänklig
brist. Man bevarade ett klassystem
inom rättsskipningen. I övrigt innebar processreformen en revolution inom det ryska rättssystemet.
Man reorganiserade och förenklade
domstolsorganisationen, skapade
en självständig och oavsättlig domarkår samt ett advokatstånd med
viktiga uppgifter. Både civil- och
straffprocess utformades efter utländska förebilder, framför allt de
franska: ”Code d’instruction criminelle” och ”Code de proeecture
civile”. straffprocessens radikala
nyheter: ackusationsförfarande,
muntlighet, offentlighet, omedelbarhet i bevisupptagning och fri
bevisprövning medförde storaframsteg i fråga om rättssäkerheten. På
kort tid utbildades en domarkår
och ett advokatstånd, som i förbund med en uppblomstrande
rättsvetenskap med raska steg närmade den ryska rättsskipningen
till nivå med den västeuropeiska.
I denna utveckling kändes 1832
års primitiva strafflag som en svår
belastning och åtskilliga försök
gjordes att reformera också den
ryska straffrätten. Men först år
1003 nådde man fram till ett utkast till en ny strafflag. Utkastet
453
stod på en nivå jämförlig med samtida strafflagsstiftning i Västeuropa både i fråga om humanitet och
juridisk teknik. Liksom 1864 års
processreform byggde utkastet
väsentligen på utländska förebilder, särskilt den tyska strafflagen
av år 1871. År 1906 trädde de kapitel, som behandlade brott mot
religionen och staten i kraft. Därmed hade reformrörelsen för ökad
rättssäkerhet nått sin slutpunkt
i Tsarryssland. övriga delar av
strafflagsutkastet kom aldrig att
promulgeras, de ansågs alltför liberala och icke tillräckligt nationellt
präglade.
De framsteg, som under reformperioden gjorts beträffande ökad
rättssäkerhet var emellertid betydande. Den allvarligaste bristen var
otvivelaktigt att inrikesministern
fortfarande hade möjlighet att
fängsla eller deportera ”i administrativ ordning”.
Att den administrativa deportationen ännu år 1914 bestod och till
på köpet var förankrad i gammal
rysk tradition, skulle komma att
få en ödesdiger effekt under revolutionsåren och den stalinistiska
terrorns tid.
Åren närmast efter oktoberrevolutionen rådde ett kaotiskt tillstånd inom ryskt rättsväsen och
rysk rättsskipning. Kommunisterna föreställde sig att 1000-årsriket
i deras fall det fulländade kommunistiska systemet – stod för
dörren och avskaffade den bestå-
ende domstolsorganisationen med
454
domare, advokater och åklagare
samtidigt som gällande straff- och
processrätt sattes ur kraft. Det
överlämnades åt folkvalda lekmannadomare att med ledning av
primitiva processuella regler och
sitt eget revolutionära rättsmedvetande upprätthålla det mått av
rättsordning, som kunde vara nödvändig. I övrigt förlitade man sig
på den marxistiska dogmen att
det kommunistiska samhället
skulle statsapparaten vittra bort
såsom obehövlig. Rättsordningen
– liksom samhällslivet i övrigt –
skulle upprätthållas genom människornas sociala ansvarskänsla
och spontana medborgerliga aktivitet inom kollektivens ram.
Lenin går tillbaka
Efter få år blev det uppenbart
att dessa föreställningar var en
from illusion. Lenin återvände till
ett delvis kapitalistiskt system i
sin N. E. P. och nya lagar med tillhörande sanktionsapparat kom
snabbt till stånd. I processlagar av
år 1922 och 1923 återvände man i
betydande omfattning till de gamla
institutionerna och reglerna. Ett
domstolssystem med en högsta
domstol i toppen skapades, det
gamla generalprokuratorsämbetet
med dess uppgift att övervaka även
domstolarna återuppstod och år
1922 trädde en ny strafflag i kraft,
vidareutvecklad år 1926. Den innebar emellertid en brytning med den
tidigare ryska straffrätten. Under
inflytande av då härskande kommunistisk doktrin och av italienaren Ferris straffrättsskola uppfattades straffet som samhällets försvarsåtgärd mot samhällsfarliga
gärningar. Frågorna om skuld och
tillräknelighet borde därför skjutas åt sidan. I Art. 6 förklarades
att ”som samhällsfarlig gäller varje
handling, som riktar sig mot Sovjetsystemet”. Dylika handlingar
skulle mötas med samhälleliga
skyddsåtgärder. I detta system ingick också ett återupplivande av
den analogiteknik, som tillämpades
åren 1864 till 1906. En domare
kunde sålunda förklara att en viss
handling visade den åtalades samhällsfarlighet — även om handlingen icke var beskriven som ett
brott i lagen. Domaren skulle därvid låta sig ledas av lagens beskrivningar av liknande handlingar. När
analogitekniken infördes år 1864
innebar detta emellertid ett försök
till modernisering av straffrätten
genom att domarna själva fick
komplettera den primitiva kasuistiken i 1832 års strafflag. När man
år 1922 bröt med principen ”intet
brott utan strafflag” skedde detta
däremot för att bereda domarna
möjlighet att ingripa mot sådana
kontrarevolutionära brott, som
icke förutsetts i lagtexten.
Under 1920-talet återupplivades
vidare de av bykommunerna organiserade domstolar, som hude spelat !J1 s!or roll för arbetslivet !nom
byalag,·q .:ndcr perioden J361–
1917. Z· lcd volostidomstolarJ1 l som
föreLild organiserades kal~ualdomstolar både vid industriföretagen
och inom jordbruket framförallt
som ett medel att upprätthålla arbetsdisciplinen. Det var så mycket
nödvändigare, som både arbetare
och bönder fått en friare ställning
än tidigare.
De brister som mot slutet av
1920-talet vidlådde sovjetrysk
rättsordning och rättsskipning utesluter icke det omdömet att man
vid denna tid på väsentliga områ-
den börjat återvända till den västeuropeiska rättsordning, som i så
betydande omfattning recipierats
under den senare tsartiden.
Dessa framsteg skulle komma att
helt elimineras under 1930-talet,
då den stalinistiska terrorn kom
att prägla samhälls- och rättsliv.
Stalins terrorsystem synes ha
uppfattats som en nödvändighet
för att samtidigt genomdriva både
den enormt snabba industrialiseringen och den totala kollektiviseringen av jordbruket. En dylik politik förutsatte först och främst en
fullständig kontroll och dirigering
av arbetskraften. Arbetstvång,
sträng bundenhet vid fabriken eller kolchosen och en rigorös arbetsdisciplin med stränga administrativa straff infördes. Systemet var
så hårt att det inte innebär någon
överdrift att säga att det ryska folkets stora massa tvingades tillbaka
i ett tillstånd liknande livegenskapen. Kamratdomstolarna blev i detta läge obehövliga – det fanns ju
snabbare och effektivare metoder
att upprätthålla arbetsdisciplinen
455
– och stannade på papperet.
Liksom under Nikolaus I tid militariserades förvaltning och nä-
ringsliv. Militärformalism, uniformering och rangdifferentiering
efter militärt mönster infördes.
Stalin återuppväckte till och med
Peter den stores rangtabell, som
användes som förebild för det nya
kastsystemet. Kulturlivet stelnade
i en primitiv isolationism.
Det mått av rättssäkerhet, som
skapats genom 1920-talets lagstiftningsarbete, bröts ner genom drastiska åtgärder. Den politiska polisens befogenheter att i administrativ ordning fängsla och deportera,
som tidigare påpekats ett arv från
tsartiden, utnyttjades i långt större
skala än tidigare. Samtidigt tilläts
denna polis att bygga upp en enorm
apparat av arbetsläger under dess
egen förvaltning. Arbetslägren kom
att bilda ett självständigt ekonomiskt underlag för den stat i staten, som polisen alltmer kom att
utgöra. Det avgörande steget in i
ett totalt polistyranni tog Stalin
genom den s. k. lex Kirov år 1934.
säkerhetspolisen beordrades organisera specialdomstolar inom ramen för inrikeskommissariatets
verksamhet. Specialdomstolarna
var icke skyldiga att följa reglerna
i den eljest gällande straffprocessrätten och undandrogs den övervakning från högsta domstolens
sida, som gällde inom den normala
domstolsorganisationen. Förfarandet inför dessa specialdomstolarvar
hemligt, den anklagade hade icke
456
rätt till försvarare eller att överklaga
domen. Samtidigt ändrades straffprocessen vid de domstolar, som
organiserats enligt 1922 års processlag, så att ”terrorister” frånkändes rätt till försvarare, rätt att
närvara vid rättegången och rätt
att överklaga. Under den tid, då
Stalins utrensningar nådde sin
höjdpunkt, nämligen under år
1937, skärptes dessa regler ytterligare. ”Kontrarcvolutionära diversionister och sabotörer” fick i fortsättningen del av åtalet endast 24
timmar före rättegången, förvägrades rätt att överklaga och skulle
avrättas omedelbart efter avslagen
nådeansökan.
Stalins strafflag
Genom Stalins kontroll av polisen och åklagarväsendet kunde
han i fortsättningen utnyttja domstolsapparaten både den allmänna
och den speciella, som redskap för
terrorn. strafflagen av år 1922
kom i detta läge att betraktas som
ett hinder för en politik, som syftade till en social dressyr med
skräcken som vapen. Ty denna lag
byggde ju på tanken att skuld och
tillräknelighet var av underordnad
betydelse i jämförelse med brottslingens faktiska samhällsfarligheL
Men skulle man använda straffrätten som en drastisk metod för
rigorös social anpassning ansåg
man sig behöva föreställningarna
om skuld och straff. Stalin beordrade därför att den lära, som låg
till grund fiir 1922 års strafflag
skulle förkastas som omarxistisk,
och påbjöd utarbetandet av en ny
strafflag. Den tillkom år 1937 och
präglades av de klassiska begreppen ansvar, skuld, tillräknelighet,
rättsstridighet, straff. Stalins främsta redskap som uttolkare av politiskt önskvärda rättsideologiska
nyorienteringar var som bekant
generalprokuratorn Vyshinski.
Denne sattes att undanröja det
återstående hindret för att domstolarna infogades som ett smidigt
verktyg i den totala terrorn. Svå-
righeter kunde ju uppstå när det
gällde att prestera fällande bevisning mot en person, som av politiska skäl borde dömas.
Vyshinsid utvecklade nu den lä-
ran att domstolen icke behövde
uppställa målsättningen att nå
fram till sanningen. Det räckte
med att domstolen gjorde ett sannolikhetsbedömande på grundval
av tillgängliga data. Det viktigaste
av dessa data var den anklagades
erkännande. Förelåg detta behövde
domstolen icke bry sig om andra
fakta i målet eller ens undersöka
i vad mån erkännandet hade bevisvärde.
Läran blev naturligtvis allmänt
accepterad, den uppfattades som
en auktoritativ anvisning, som domarna hade att följa vid risk att
eljest drabbas av anklagelser för
partifientlig åskådning.
På detta sätt hade Stalin lyckats
bryta ner de rättssäkerhetsgarantier, som innc•fnttats i 1920-talcts
lagar. Miljoner miinniskor kunde
avrättas, deporteras eller fängslas
utan att få något skydd av den gällande rättsordningen. Vyshinski
gav ett sammanfattande uttryck
för den syn på rätten, som låg bakom de stalinistiska ingreppen i
1920-talets rättssäkerhetsgarantier,
när han som officiell uttolkare av
den härskande rättsideologin förklarade att den sovjetiska rättsordningens uppgift var att skydda
den socialistiska produktionsordningen. De enskilda medborgarnas
frihets- och rättssäkerhet hörde
helt enkelt inte med i bilden.
Med Stalins död var emellertid
också den stalinistiska terrorperioden till ända. Med kommunistiskt
språkbruk kan man uttrycka saken så att arvtagarna till Stalins
terroristiska centerkommunism –
Malenkov-Molotovgruppen – sköts
åt sidan av en kring Chrustjov bildad grupp, som företrädde en moderat högerrevisionism, innefattande bl. a. krav på en legalisering,
humanisering och liberalisering av
rättsordningen. Dessförinnan hade
partiet och militären tillsammans
brutit ner säkerhetspolisens självständiga maktposition. Dess härskare, Berija, avrättades. Lex Kirov
– alltså det rättsliga underlaget
för säkerhetspolisens specialdomstolar – upphävdes år 1953 och
det klassiska administrativa deportationsförfarandet avskaffades. Arbetslägren upplöstes, arbetarnas
och böndernas personliga rörelsefrihet ökades, och den administrativa företagsdisciplinen mildrades.
457
Därmed blev – liksom under 1920-
talet – arbetsdisciplinen ett problem. På samma sätt som under
1920-talet har man försökt lösa
detta problem genom kamratdomstolarna. Dessa hade blivit obsoleta
under den stalinistiska terrorns
tid – men har nu blivit en faktor
av verklig betydelse i sovjetryskt
arbets- och samhällsliv. F. n. finns
det närmare 200.000 i arbete. De
avdömer enkla tvister och förseelser mot arbetsdisciplin och god
medborgerlig ordning, d. v. s. de
fungerar ungefär som de volostidomstolar, som år 1861 tillskapades för att upprätthålla ordning
och goda arbetsvanor hos de emanciperade massorna av f. d. livegna. En motsvarighet till 1860-
talets regler om deportation av
notoriska odågor finns i den lagstiftning om deportation av s. k.
parasiter, som tillkommit under
1950-talet.
Det är självklart att dessa kollektivistiska metoder för social
kontroll och social anpassning i
det vardagliga arbetslivets förhållanden numera motiveras med
kommunistiska argument, liksom
att apparaten också tjänar det
kommunistiska partiets behov av
politisk övervakning och dirigering.
Kontinuitet i rättsutvecklingen
Det hindrar inte att kontinuiteten på detta område av rysk rättsutveckling framstår som överraskande stark, Vi skall strax finna
458
att de stora reformlagar, som under de senaste åren introducerats,
på flera väsentliga punkter innebär ett återupptagande av rättssäkerhetsgarantier utvecklade redan i det tsarryska samhället.
Sedan Chrustjov som partiets
talesman år 1956 tog offentligt avstånd från den stalinistiska terrorn
har nya grundläggande lagar först
för straffrätten och straffprocessrätten, sedan för civilrätten och
civilprocessrätten tillkommit.
De särskilt intressanta nyheterna finns på straffrättens och straffprocessens områden. Här har man
radikalt brutit med den stalinistiska terrorns principer och metoder från 1930-talet. Den nya strafflagen — en samlagstiftning avsedd
att utfyllas av delrepublikernas
egna lagar och behandlande straffrättens allmänna del och brott mot
staten – bygger till icke ringa del
på principerna i 1903 års strafflagsutkast. Sålunda förbjuder man
strängeligen analogitolkning och
inskärper maximen: ”intet brott,
intet straff utan strafflag”. Retroaktiv strafflagstillämpning är alltså icke tillåten. De primitiva brottsbeskrivningarna i 1922, 1926 och
1937 års strafflagar har flerstädes
reviderats till större precision –
även om man på åtskilliga punkter
ej nått upp till västerländsk juridisk-teknisk nivå härvidlag. Samtidigt har straffen mildrats. Vissa
av de straffmildringar, som införts,
har emellertid på senaste tiden förbytts i skärpningar, Särskilt gäller
detta sådana ekonomiska brott,
som är uttryck för kapitalistisk
verksamhet, t. ex. spekulation, eller
sker i personligt vinningssyfte på
produktionens bekostnad, t.ex. förskingring och förfalskning. Sovjetunionen har sin speciella typ av
”white collar criminality”, som
uppenbarligen bereder myndigheterna stora bekymmer. straffskärpningarna beträffande dylika ekonomiska och vissa andra brott har
emellertid offentliggjorts och betecknar såtillvida icke ett avsteg
från rättssäkerhetssträvandena,
däremot givetvis från humaniteten.
I straffprocessrätten har man
återvänt till 1864 års principer och
metoder, vilka i nationalistisk stolthet lovordas högt av dagens sovjetryska jurister. Den misstänktes
eller åtalades ställning har alltså
starkt förbättrats. Han har rätt till
försvarare, ja, under remissförfarandet krävde de sovjetryska advokaterna till och med att de skulle
få ovillkorlig rätt att vara närvarande redan vid förhören under
förundersökningen. Det kravet avslogs dock — så långt har vi inte
heller själva velat gå här i Sverige.
Hur starkt synen på den stalinistiska terrorns straffprocess förändrats framgår kanske klarast av
att man med indignation vänder
sig mot Vyshinskis bevislära. Man
inskärper att det är domstolens
uppgift att försöka nå fram till
sanningen och betecknar Vyshinski som en borgerligt reaktionär
ideolog. Vidare: högsta domstolen
och generalprokuratorsämbetet har
fått en starkare ställning och betrotts med uppgiften att driva på
förverkligandet av de nya principer, som kommit till uttryck i lagarna. Advokatståndet har blomstrat upp och rättsvetenskapen är på
frammarsch. Det är här alltså
– liksom under 1860-talet- fråga
om en veritabel revolution i den
ryska rättsutvecklingen — en reformperiod, som i senare europeisk
rättshistoria endast har en motsvarighet ifråga om intensitet i
lagstiftningsarbetet, nämligen tillkomsten av de napoleonska kodifikationerna åren 1804 till 1810.
Vilka krafter kan ha drivit fram
denna utveckling? Det är för tidigt
att försöka ge ett svar på den frå-
gan. Först framtidens rättshistoriker kommer att få det perspektiv
på denna märkliga utveckling, som
kan göra det möjligt att se skogen
i stället för bara träd.
ökad rättssäkerhet
En hypotes ligger emellertid så
nära till hands att det kan vara
värt att beröra den. Man kommer
den på spåren om man undersöker
utvecklingen beträffande ämbetsbrottet och dess straffprocessuella
behandling i den sovjetryska rätten. Här visar det sig att man gjort
påfallande stora ansträngningar
att förbättra den statliga byråkratiens rättssäkerhet gentemot beskyllningar för förbrytelse eller
försummelse i ämbetet. Det är
också lätt att förstå. I ett samhälle
459
med statlig äganderätt till produktionsmedlen, där alltså statsbyrå-
kratien omfattar hela näringslivet,
måste straffrätten och särskilt ämbetsbrottet spela en central roll.
I ett samhälle byggt på enskild
äganderätt styrs produktionens
effektivitet i princip av den fria
prisbildningen på marknaden, och
skadeståndsrätten framtvingar att
avtalade prestationer fullgöres på
avtalad tid och plats och till avtalad kvantitet och kvalitet. I ett
socialistiskt samhälle har skadeståndsrätten icke samma funktion.
l Sovjetunionen får visserligen
företagen betala skadestånd till
varandra vid t. ex. försenad leverans. Men skadeståndet drabbar
icke en eller flera enskilda, som
genom hotet om skadestånd – alltså personlig ekonomisk förlust –
tvingas försöka hålla sina avtal,
utan blir en belastning på statsföretagets fonder. Den sanktion,
som driver fram att avtal verkligen hålles, ligger i det hotande
straffrättsliga ansvaret för den
försumlige företagsledaren och för
den inom företaget, som har det
direkta ansvaret för leveransens
försening. skadeståndets funktion
blir här att indicera storleken av
den försummelse, som den felande
gjort sig skyldig till. Ansvaret utkrävs sedan av honom personligen,
eventuellt genom åtal för ämbetsbrott. Under den stalinistiska terrorn befann sig den statliga byrå-
kratien i en ytterst utsatt position.
Ty de brottsbeskrivningar~ som
460
gällde kontrarevolutionär verksamhet, sabotage, diversionism
o. s. v. var så vidsträckta och vaga
att även lindrigare tjänstefel lätteligen kunde bestämmas som sådana svåra statsförbrytelser. En liknande effekt fick det förhållandet
att produktionen i en socialistisk
stat icke styrs genom marknadshushållning utan genom produktionsplaner. Att icke uppfylla planen kan innebära förbrytelse i ämbetet av den ansvarige ämbetsmannen, och dylik förbrytelse kunde
under stalinperioden lätt leda till
åtal för t. ex. sabotage.
De sovjetryska statstjänstemännen under stalinperioden kan förutsättas ha varit högst angelägna
att avlyfta det Damoklessvärd, som
svävade över deras huvuden. Det
kunde emellertid endast ske genom
en radikal reform av straffrätten
och straffprocessen. Ä ven partiet
som sådant hade anledning att efter Stalins död tillmötesgå krav på
ökad rättssäkerhet. Ty så länge
den stalinistiska terrorapparaten
med dess maktcentrum, den politiska polisen, bestod, hotades partiet av en ny diktator ur den egna
kretsen, med oberäkneliga följder,
eller av att den politiska polisen
övertog makten. Rena självbevarelsedriften hos partiledning och
partimedlemmar liksom partiets
behov att konsolidera arvet efter
Stalin kan antagas ha skapat de
politiska förutsättningarna för reformerna av den sovjetryska rättsordningen.
Reformerna och praktiken
Det sammanfattande ideologiska
uttrycket för reformernas innebörd har man givit i den numera
proklamerade satsen att den sovjetryska rättsordningens uppgift
är att skydda både den socialistiska produktionsordningen och
medborgarnas frihet och rättssä-
kerhet. Med den grundsatsen har
man på ett ideologiskt avgörande
sätt brutit med terrorsystemet.
En särskild fråga är- till sisthur långt lagreformerna kunnat
föras ut i praktiken. Enligt all
historisk erfarenhet brukar det
taga åtskillig tid innan så djupgående lagreformer verkligen sätter sin prägel på rättslivet. Det är
här fråga om radikala förändringar av ett komplicerat socialt beteendemönster. Det är ju inte lagens
ord som är avgörande utan människornas beredvillighet att följa
och tillämpa dem.
Den ström av förordningar och
kritiska förmaningar, som efter
1958 utgått från Sovjetunionens
högsta domstol och från generalprokuratorsämbetet med krav på
åtlydnad av reformlagarna, liksom
den livliga offentliga debatten juristerna emellan, visar att svårigheterna är stora och att reformernas praktiska realiserande kommer att kräva tid och stora ansträngningar. Men det är betydelsefullt att dessa myndigheter med
sådan kraft engagerar sig i – och
tillåts engagera sig i – reformverkets fullföljande. Det tyder på att
om de politiska förutsättningarna
får bestå kommer den medborgerliga friheten och rättssäkerheten i
Sovjetunionen att på väsentliga
461
punkter förbättras snabbare än
vad man för bara 10 eller ens 5 år
sedan skulle kunnat tro.
Politik är förvisso konsten att åstadkomma det möjliga, men den
politik, som uteslutande tar sikte på vad som i varje särskilt ögonblick är möjligt eller rent av till ledstjärna endast tar ”segern över
sig själv”, dvs. att se till att motståndarens uppfattning vinner seger,
den kan otvivelaktigt bedrivas utan någon större möda, men den
kommer ej att vinna varaktig berömmelse och ej heller att vara till
landets gagn. Det finns en gräns, över vilken politikern ej har rätt
att gå, ens när det gäller att vinna segrar över sig själv och sitt parti.
Ligger i ett visst läge det möjliga utanför den gränsen, då gör man
landet större gagn med att fortsätta striden och söka skapa bättre
förutsättningar för en framtida lösning enlighet med egen uppfattning om rikets sannskyldiga nytta.
Svensk Tidskrift 1924