Totalitär teater
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fil.mag. INGEMAR LARSSON:
Totalitär teater
”M&ste politisk teater i Sverige göra sig
till spr&krör för totalitära &sk&dningar?”
Fr&gan ställs av adjunkt Ingemar
Larsson, Malmö, en av de ledande i
Kommitten för ett fritt Asien. Förf.
utg&r från Tore Zetterholms aktuella
pjäs, ”Kvinnorna fr&n Shanghai”,
som betecknas som ”ett avskräckande
exempel p& politisk teater”.
Den väsentliga målsättningen för s.k. politisk teater är som bekant, att den vill
engagera till ett visst politiskt ställningstagande. Detta engagemang i en fråga
bör, om det skall kunna anses försvarbart, givetvis grunda sig på en så bred
och allsidig information som möjligt.
Därmed torde emellertid ett visst dilemma uppstå för författaren till en sådan
pjäs. Om han eftersträvar att sakligt och
nyktert utreda ett problems många aspekter, föreligger risk för att pjäsen
kommer att förlora i dramatisk kraft och
klarhet och rentav bli långrandig, det eftersträvade engagemanget från publikens sida kanske uteblir. Om han å andra
sidan förenklar framställningen så, att
den bättre lämpar sig för dramats form,
uppstår risken, att publikens ställningstagande kommer att bygga på alltför ensidiga och ofullständiga premisser. Frestelsen att onyanserat presentera ett problem måste mänskligt sett bli svårare att
undvika för den författare, som själv har
en förenklad och dogmatisk syn på vår
tids problem. Eftersom det centrala i en
politisk pjäs måste vara giltigheten och
sanningshalten i det budskap som framföres, följer, att ett aldrig så förtjänstfullt dramatiskt utförande kan överskyla
brister i form av ett ensidigt och tendentiöst innehåll. För att ge en mera rättvisande helhetsbedömning av en sådan
pjäs borde därför kanske dess innehåll
med avseende på den politiska halten
granskas av pressens politiska medarbetare, det teatertekniska utförandet av
”teaterrecensentema”.
354
En illustration till de här resonemangen och samtidigt ett avskräckande exempel på politisk teater är Tore Zetterholms
aktuella pjäs ”Kvinnorna från Shanghai”. Enligt författaren vill pjäsen visa
på kommunismen i Maos tappning som
ett ”alternativ”. Men den som ser Zetterholms pjäs i den förhoppningen att han
skall få veta något mera om dagens Kina
blir rätt snöpligt avspisad. Hur har livet
kommit att gestalta sig för kineserna under de snart 20 år som gått sedan kommunisternas maktövertagande? Har alla
gamla missförhållanden undanröjts som
genom ett trollslag? Eller kan det tänkas,
att situationen för Kinas män och kvinnor inte är så problemfri trots den nya
regimen? Det är väl frågor av den arten
som man trodde pjäsen skulle försöka besvara. Men på denna väsentliga punkt tiger både Zetterholm och hans Kvinnor
som den kinesiska muren.
Munkavle
I själva verket har Zetterholm gjort det
ovanligt lätt för sig. Han har satt munkavle på alla sina 13 kvinnor från Shanghai. De får bara berätta om hur illa de
hade det före det kommunistiska maktövertagandet. Vad de gått igenom under
den tid som förflutit sedan dess tiger de
om. Och den tystnaden är ju på sitt sätt
vältalig. På så vis slipper författaren att
berätta om allt våld och förtryck som
sköljt över Kina sedan Mao grep makten.
Det skulle givetvis grumla den rosenröda
hänförelsen för maoismen att berätta om
sådant. Därför säger han ingenting om
terrorkampanjer och tvångskollektivisering, inget om hungersnöd och miserabla
levnadsförhållanden, inget om likriktning och åsiktsförtryck, inget om straffarbetsläger eller tankereformanstalter
för motspänstiga intellektuella, inget om
självmordsvågor eller kväst opposition.
Andå säger sig Zetterholm vilja visa
på Kina som ett ”alternativ”. Alternativ
till vad då? Han har ju inte ens behagat
beskriva sitt alternativ till ett mera demokratiskt styrelseskick. Zetterholm kan
inte vara omedveten om att något alternativ till den nuvarande regimen i Peking inte får förekomma. Om han i Kina
skulle ha uttryckt sig så tvetydigt om
”alternativ”, behöver man inte ha en
alltför livlig fantasi för att föreställa sig
vad som kunnat hända med honom; det
är inte alls säkert, att han kommit undan
med en offentlig självkritik. Inte ens i
Jugoslavien, länge det ”friaste” av kommunistländer, får man som bekant framföra sådana irrläror som att antyda behovet av ett alternativ till kommunismen. Den demokratiske socialisten Mihajlo Mihajlov dristade sig att göra det,
förutom att han påpekade, att redan Lenin lät bygga de första koncentrationslägren i Sovjet. Sina åsikter får nu Mihajlov tid att tänka över i det fängelse
där han lär sitta för att snabbare inse sitt
misstag. Var finns det nu några protester
från engagerade svenska kulturarbetare?
När det gäller kommuniststater, som
i ännu högre grad än Jugoslavien ansluter sig till Zetterholms ”alternativ”, får
vi inte glömma Albanien, som ifråga om
dogmatisk förstockelse och allmän efterblivenhet söker sin like i Europa. Jag tror
inte ens Zetterholm på allvar skulle vilja
se Albaniens kinesinspirerade regim som
något alternativ till de demokratiska staterna i Europa. Hans ”alternativ” verkar
alltså mer avskräckande ju närmare det
kommer.
”Förstlielse”
Nu är det dessvärre inget nytt, att intellektuella som Zetterholm engagerar sig
för totalitära alternativ till demokratin,
sådana som nazism eller kommunism. Inte ens den värsta stalinterrorn fick den
sortens intellektuella att ifrågasätta det
berättigade i den förda politiken. Sovjet
höll ju på med, som det hette och fortfarande heter efter 50 år, ”ett lovande
socialt experiment” och sådant måste
man ju ha förståelse för. Hos kommunisterna och deras medlöpare fungerar liksom hos andra sekterister ett slags inre
censur: i den mån de alls förmår att se utslag av kommunistiskt godtycke och
övervåld, kan de inte och vill inte ifrågasätta grunderna i ett system som måste
använda sådana metoder. Om Sovjet tidigare varit den blinda fläcken, börjar
tydligen idag Kina att bli deras stora
blinda fläck. Zetterholm anser uppenbarligen, att ändamålet – ett ovisst utopia – helgar medlen. Hur långt Zetterholm är beredd att ”förstå” kommunistisk despoti illustreras av följande avsnitt (det är den Trettonde kvinnan som
355
berättar): ”Sen kom det året då en av
min mans vänner l som hade varit med
i Partiet i trettio år l uteslöts, anklagad
för revisionism. l Min man tog hans parti
l och sa att domen var orättvis. l Då blev
han själv kritiserad l och uppmanad att
visa lojalitet. l Själv gick jag med i stora
demonstrationer l med röda fanor och
och plakat l där vi krävde att den uteslutna l skulle dömas till döden som förrädare. l Min man vägrade att gå med l
satt bara hemma och tjurade. l Då hade
vi vårt första stora gräl. l Jag sa att han
var en skam för Partiet, l att han borde
tänka på sina barn, l och att vi skulle
lämna honom l om han inte tog sitt förnuft till fånga. l I fyra dygn grälade vi,
l och jag fick stöd av partikamrater l som
kom hem och satt med honom om nätterna. l På morgonen efter den fjärde natten l gick han med i demonstrationen l
och bar själv en röd fana. l När han kom
hem efter massmötet på torget l gick han
upp på taket av vårt hus här i Shanghai l
och kastade sig ner på gatan l med huvudet före. l Jag sörjde honom inte.”
I diktaturstater som t.ex. de östeuropeiska har den politiska teatern haft en
stor och viktig uppgift: att brännmärka
ofrihet och förtryck. I vårt land, där en
dylik regim saknas, kan det i stället gå
som i Zetterholms pjäs, att författaren
engagerar sig just för totalitära ideer och
t.o.m. försvarar våld och förtryck.
Måste politisk teater i Sverige göra sig
till språkrör för totalitära åskådningar?
Totalitär teater
”M&ste politisk teater i Sverige göra sig
till spr&krör för totalitära &sk&dningar?”
Fr&gan ställs av adjunkt Ingemar
Larsson, Malmö, en av de ledande i
Kommitten för ett fritt Asien. Förf.
utg&r från Tore Zetterholms aktuella
pjäs, ”Kvinnorna fr&n Shanghai”,
som betecknas som ”ett avskräckande
exempel p& politisk teater”.
Den väsentliga målsättningen för s.k. politisk teater är som bekant, att den vill
engagera till ett visst politiskt ställningstagande. Detta engagemang i en fråga
bör, om det skall kunna anses försvarbart, givetvis grunda sig på en så bred
och allsidig information som möjligt.
Därmed torde emellertid ett visst dilemma uppstå för författaren till en sådan
pjäs. Om han eftersträvar att sakligt och
nyktert utreda ett problems många aspekter, föreligger risk för att pjäsen
kommer att förlora i dramatisk kraft och
klarhet och rentav bli långrandig, det eftersträvade engagemanget från publikens sida kanske uteblir. Om han å andra
sidan förenklar framställningen så, att
den bättre lämpar sig för dramats form,
uppstår risken, att publikens ställningstagande kommer att bygga på alltför ensidiga och ofullständiga premisser. Frestelsen att onyanserat presentera ett problem måste mänskligt sett bli svårare att
undvika för den författare, som själv har
en förenklad och dogmatisk syn på vår
tids problem. Eftersom det centrala i en
politisk pjäs måste vara giltigheten och
sanningshalten i det budskap som framföres, följer, att ett aldrig så förtjänstfullt dramatiskt utförande kan överskyla
brister i form av ett ensidigt och tendentiöst innehåll. För att ge en mera rättvisande helhetsbedömning av en sådan
pjäs borde därför kanske dess innehåll
med avseende på den politiska halten
granskas av pressens politiska medarbetare, det teatertekniska utförandet av
”teaterrecensentema”.
354
En illustration till de här resonemangen och samtidigt ett avskräckande exempel på politisk teater är Tore Zetterholms
aktuella pjäs ”Kvinnorna från Shanghai”. Enligt författaren vill pjäsen visa
på kommunismen i Maos tappning som
ett ”alternativ”. Men den som ser Zetterholms pjäs i den förhoppningen att han
skall få veta något mera om dagens Kina
blir rätt snöpligt avspisad. Hur har livet
kommit att gestalta sig för kineserna under de snart 20 år som gått sedan kommunisternas maktövertagande? Har alla
gamla missförhållanden undanröjts som
genom ett trollslag? Eller kan det tänkas,
att situationen för Kinas män och kvinnor inte är så problemfri trots den nya
regimen? Det är väl frågor av den arten
som man trodde pjäsen skulle försöka besvara. Men på denna väsentliga punkt tiger både Zetterholm och hans Kvinnor
som den kinesiska muren.
Munkavle
I själva verket har Zetterholm gjort det
ovanligt lätt för sig. Han har satt munkavle på alla sina 13 kvinnor från Shanghai. De får bara berätta om hur illa de
hade det före det kommunistiska maktövertagandet. Vad de gått igenom under
den tid som förflutit sedan dess tiger de
om. Och den tystnaden är ju på sitt sätt
vältalig. På så vis slipper författaren att
berätta om allt våld och förtryck som
sköljt över Kina sedan Mao grep makten.
Det skulle givetvis grumla den rosenröda
hänförelsen för maoismen att berätta om
sådant. Därför säger han ingenting om
terrorkampanjer och tvångskollektivisering, inget om hungersnöd och miserabla
levnadsförhållanden, inget om likriktning och åsiktsförtryck, inget om straffarbetsläger eller tankereformanstalter
för motspänstiga intellektuella, inget om
självmordsvågor eller kväst opposition.
Andå säger sig Zetterholm vilja visa
på Kina som ett ”alternativ”. Alternativ
till vad då? Han har ju inte ens behagat
beskriva sitt alternativ till ett mera demokratiskt styrelseskick. Zetterholm kan
inte vara omedveten om att något alternativ till den nuvarande regimen i Peking inte får förekomma. Om han i Kina
skulle ha uttryckt sig så tvetydigt om
”alternativ”, behöver man inte ha en
alltför livlig fantasi för att föreställa sig
vad som kunnat hända med honom; det
är inte alls säkert, att han kommit undan
med en offentlig självkritik. Inte ens i
Jugoslavien, länge det ”friaste” av kommunistländer, får man som bekant framföra sådana irrläror som att antyda behovet av ett alternativ till kommunismen. Den demokratiske socialisten Mihajlo Mihajlov dristade sig att göra det,
förutom att han påpekade, att redan Lenin lät bygga de första koncentrationslägren i Sovjet. Sina åsikter får nu Mihajlov tid att tänka över i det fängelse
där han lär sitta för att snabbare inse sitt
misstag. Var finns det nu några protester
från engagerade svenska kulturarbetare?
När det gäller kommuniststater, som
i ännu högre grad än Jugoslavien ansluter sig till Zetterholms ”alternativ”, får
vi inte glömma Albanien, som ifråga om
dogmatisk förstockelse och allmän efterblivenhet söker sin like i Europa. Jag tror
inte ens Zetterholm på allvar skulle vilja
se Albaniens kinesinspirerade regim som
något alternativ till de demokratiska staterna i Europa. Hans ”alternativ” verkar
alltså mer avskräckande ju närmare det
kommer.
”Förstlielse”
Nu är det dessvärre inget nytt, att intellektuella som Zetterholm engagerar sig
för totalitära alternativ till demokratin,
sådana som nazism eller kommunism. Inte ens den värsta stalinterrorn fick den
sortens intellektuella att ifrågasätta det
berättigade i den förda politiken. Sovjet
höll ju på med, som det hette och fortfarande heter efter 50 år, ”ett lovande
socialt experiment” och sådant måste
man ju ha förståelse för. Hos kommunisterna och deras medlöpare fungerar liksom hos andra sekterister ett slags inre
censur: i den mån de alls förmår att se utslag av kommunistiskt godtycke och
övervåld, kan de inte och vill inte ifrågasätta grunderna i ett system som måste
använda sådana metoder. Om Sovjet tidigare varit den blinda fläcken, börjar
tydligen idag Kina att bli deras stora
blinda fläck. Zetterholm anser uppenbarligen, att ändamålet – ett ovisst utopia – helgar medlen. Hur långt Zetterholm är beredd att ”förstå” kommunistisk despoti illustreras av följande avsnitt (det är den Trettonde kvinnan som
355
berättar): ”Sen kom det året då en av
min mans vänner l som hade varit med
i Partiet i trettio år l uteslöts, anklagad
för revisionism. l Min man tog hans parti
l och sa att domen var orättvis. l Då blev
han själv kritiserad l och uppmanad att
visa lojalitet. l Själv gick jag med i stora
demonstrationer l med röda fanor och
och plakat l där vi krävde att den uteslutna l skulle dömas till döden som förrädare. l Min man vägrade att gå med l
satt bara hemma och tjurade. l Då hade
vi vårt första stora gräl. l Jag sa att han
var en skam för Partiet, l att han borde
tänka på sina barn, l och att vi skulle
lämna honom l om han inte tog sitt förnuft till fånga. l I fyra dygn grälade vi,
l och jag fick stöd av partikamrater l som
kom hem och satt med honom om nätterna. l På morgonen efter den fjärde natten l gick han med i demonstrationen l
och bar själv en röd fana. l När han kom
hem efter massmötet på torget l gick han
upp på taket av vårt hus här i Shanghai l
och kastade sig ner på gatan l med huvudet före. l Jag sörjde honom inte.”
I diktaturstater som t.ex. de östeuropeiska har den politiska teatern haft en
stor och viktig uppgift: att brännmärka
ofrihet och förtryck. I vårt land, där en
dylik regim saknas, kan det i stället gå
som i Zetterholms pjäs, att författaren
engagerar sig just för totalitära ideer och
t.o.m. försvarar våld och förtryck.
Måste politisk teater i Sverige göra sig
till språkrör för totalitära åskådningar?