Print Friendly

Till Natos försvar

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TILL NATOS FÖRSVAR
Av Sir DAVID KELLY
Den sista post, som Sir David innehade under sin lysande diplomatkarriär, var som brittisk ambassadör i Moskva.
Han är nu ordförande i den nyligen tillsatta Brittiska Atlantiska Kommitten.
DEN förvirring och osäkerhet om Sovjets politik, som f. n. råda
på många håll, bero långt mindre på några bestämda åtgärder av
Sovjet än på de hittills osäkra tolkningar, som från vissa håll givits dem av människor, vilkas uppfattning om Sovjetregimens
egentliga natur är synnerligen dunkel. Även om ))våra önskningar
skulle förvandlas till hästar)) är den på många håll omtalade avmattningen i entusiasmen för Atlantpakten en oroande faktor. Ty
om det skulle föreligga en verklig ändring i det slutliga mål, som
Stalins efterträdare satt upp, är en av de bestämmande orsakerna
härtill graden av framgång för förverkligandet av Atlantpakten,
huru långsamt denna än kan synas framträda.
Ingenting kunde heller vara mera ägnat att förhärda Faraos
hjärta än en minskning i stödet för Atlantpakten. Premiärminister Churchill har föreslagit en kort, informell konferens för att utforska, vilka avsikter Stalins efterträdare hysa; om denna konferens kommer till stånd, skulle hans starkaste kort vara ett universellt erkännande av att medlemmarna i N.A.T.O. (North Atlantic
Treaty Organization) äro pålitliga och verkligen ha allvarliga avsikter.
Minskningen i entusiasmen för ))det största förbund som någonsin slutits i fredstid» beror både på överdrivna föreställningar om
vad som verkligen hänt sedan Stalins bortgång och på en överdriven uppfattning om den framgång, som N.A.T.O. uppnått på det
militära området. Jämfört med för fem år sedan äro de resultat,
som uppnåtts ifråga om att bygga upp en internationell stab och
en samordnad försvarsstyrka, verkligen storslagna; men general
Ridgways årsrapport lämnar intet tvivel om medaljens baksida.
Han säger däri, att »man icke kan komma till någon annan slut- 426
Till Natos försvar
sats än att ett Sovjetanfall med full styrka inom närmaste tiden
skulle möta ett allierat Europa-kommando, som vore alltför svagt
för att fullfölja sitt nuvarande uppdrag», och att den potentielle
angriparen »kan utnyttja sin offensivförmåga bäst han vill och
välja tid, plats, styrka och riktning för sina anfall»; att Sovjetblocket för ett år sedan, med minst fem och en halv miljon man i
vapen och minst 20 000 flygplan i första linjen, hade »enorm övervikt» och att »Sovjet under de senaste tolv månaderna systematiskt
förstärkt sina egna såväl som sina europeiska satellitstaters väpnade styrkor, av vilka de senare nu förfoga över ett sjuttiotal divisioner om tillhopa 1300 000 man».
Rapporten visar, att reservlager »icke upplagts i tillräcklig
mängd, huvudsakligen av finansiella skäl» och »att vår luftstyrka
idag alltjämt är den svagaste punkten i vårt försvar». Hänvisningen till den ekonomiska situationen innebär i själva verket, att
man av den allmänna opinionen i N.A.T.O.-länderna icke kan vänta
sig stöd för de ekonomiska ansträngningar, som behövas för att
lägga upp lager.
Denna dystra bild förbättras icke av några bevis på väsentliga
förändringar i den internationella situation, av vilken N.A.T.O.
var den direkta frukten. Flertalet av dem, som aldrig bott i Sovjetunionen och ej heller närmare studerat vad den åstadkommit eller läst dess grundares verk, tyckas vara ur stånd att begripa, att
Sovjetsystemet är en odelbar helhet, avsiktligt skapad och dirigerad av en logisk och all-omfattande doktrin och att tillfälliga
uttalanden och gester, t. o. m. från någon av de allra högsta makthavarna, icke nödvändigtvis äro av samma innebörd, som om de
härrörde sig från ledarna för någon av väststaterna. En grundläggande punkt i den stalinistiska doktrinen är, att alla – bokstavligen alla- element i den nationella verksamheten måste underordnas och ledas till att bygga upp ett samhälle, vars slutliga
mål är att verkställa den världsrevolution med vilken den »Tredje
historiska epoken» måste sluta. Under denna period var det lagligt och faktiskt nödvändigt att följa en sicksackkurs mellan perioder av långfristig strategi (för befordrandet av världsrevolution) och kortfristig taktik (för att splittra motståndarlägret, när
detta såg ut att bliva farligt).
En verklig »sinnesförändring» (dvs. av det slutliga målet) skulle
därför innebära en revolutionerande förändring, som skulle vara
av stor och synbar verkan; och medan vi alla hoppas, att en sådan
sinnesförändring måtte ske, skulle det vara dåraktigt att inrikta
427
———–
David Kelly
sitt handlande efter den, innan den inträffat, genom att bromsa
N.A.T.O:s i och för sig otillräckliga framsteg eller det därmed sammanhängande uppsättandet av några tyska divisioner. Detta skulle
verkligen vara det säkraste sättet att grusa allt hopp om en förändrad rysk inställning och om en lösning steg för steg av praktiska problem, såsom föreslagits av Sir Winston Churchill. Den
vikt, som Sovjetregeringen lägger vid att hejda uppställandet av
västtyska divisioner, understrykes tydligt av den synbara avsikten att stoppa militariseringen av Ost-Tyskland. Denna avsikt beskrevs av The Sunday Times’ Berlinkorrespondent som »att satsa
allt på ett återförenande av öst- och väst-Tyskland».
Dessa äro några av de hänsyn, som lett till att en Brittisk Atlantisk kommitte nyligen bildats i likhet med .dylika kommitteer, som
redan bildats i Förenta Staterna, Belgien, Danmark, Norge, Nederländerna och andra Atlantpaktländer, för att i Storbritannien
sprida största möjliga kännedom om och förståelse för N.A.T.O.
samt främja vänskap och solidaritet mellan dess medlemmar.
Kommittens mål är strängt begränsat till att försvara och popularisera Atlantpakten. En del människor ha en stark känsla av att
i långa loppet den enda grund, på vilken en varaktig fred kan byggas, är uppgivandet av den nationella suveräniteten och Atlantorganisationens utvecklande till en politisk federation; många andra,
som varmt stödja Atlantpakten, motsätta sig starkt varje sådan
utvecklingstendens. Brittiska Atlantkommitten har som kommitte
betraktad ingen »linje» i denna viktiga fråga. För det första, emedan vi måste lära oss gå, innan vi kunna springa, och eftersom Atlantorganisationen, såsom general Ridgway framhållit och såsom
blott alltför tydligt framgår av nyligen timade händelser, endast
håller på att börja pröva styrkan i sina ben. För det andra, emedan målet är att erhålla det vidast möjliga understöd och alla
tänkbara kanaler för att sprida kunskapen till alla lager, men alldeles särskilt till skolor och militära tjänsteområden. De, som stå
i nära kontakt med de senare, äro ense om att behovet av den mest
grundläggande upplysning är stort och trängande därstädes.
Bland de föreningar, som i kännedom om detta behov ha beslutat
att deltaga i bildandet av kommitten och att främja dess arbete,
äro bl. a. United Nations Association, English-Speaking Union,
fackföreningsrörelsen och lärarnas sammanslutning liksom myndigheterna för uppfostran och undervisning inom krigsmakten.
Medan dess bildningssträvanden måste utgöra kommittens primära mål, fästes även stor vikt vid samarbete med liknande
428
Till Natos försvar
föreningar, som redan bildats i en del andra N.A.T.O. länder, och
att stimulera bildandet av sådana sammanslutningar i ]änder, där
de icke redan existera. De som anse, att internationell solidaritet
måste sträcka sig ännu mycket längre, om man skall trygga en
verklig fred, kunna desto hellre medverka till vad som måste anses utgöra den enda grund, på vilken deras förhoppningar en dag
skola kunna förverkligas.
429

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism