Print Friendly

Tidlösa tankar för framtida segrar

Av Sten Storgärds | 30 augusti 2019



Gamla sanningar är kanske ändå äldst. I strategernas och kommunikatörernas tidevarv behöver ideologerna och operatörerna påminna om de sanna dikotomierna och de viktiga konflikterna. Det gör Lars Tobisson när han i elva essäer förklarar höger-vänster-konflikten, icke-socialism mot socialism, individualism mot kollektivism och utveckling mot stagnation, skriver Sten Storgärds.

I onsdags lanserade Timbro förlag den nya boken Reflektioner om politik: elva essäer om idéer och reformer på Näringslivets hus i Stockholm. Bokens författare Lars Tobisson har en helt unik erfarenhet av statskonst som disputerad statsvetare från den akademiska sfären och över 25 år av erfarenhet som politisk operatör i form av partisekreterare, vice partiledare, gruppledare och ställföreträdande partiledare för Moderaterna.

Genom bokens elva olika essäer löper röda trådar i form av några viktiga lärdomar. Den största är att den borgerliga sfären knäckte arbetarrörelsen. De enorma system och maskinerier som Socialdemokraterna haft tillgängliga finns visserligen kvar i kraftigt bantade uppföljare men när väljarna tillfrågas har rörelsens popularitet sjunkit från stabila 45 procent till senaste valets 28 procent. Ett resultat lägre än när hela arbetarklassen ens hade rösträtt.

Den näst största lärdomen är höger-vänster-konfliktens tidlösa relevans. Tobisson sätter fingret på hur Sverige sedan 70-talets vänstervåg blivit ett allt mer borgerligt land och svenskarna ett allt borgerligare folk. Tack vare en konsekvent linje från Moderaterna har mitten i den svenska politiska opinionen flyttats kraftigt åt höger under 40 år. Vikten av att hålla sig till strategin kan tydliggöras ställd mot den motsatta så kallade popcornpolitiken som vi minns från den moderata ledningen för bara några år sedan, med kraftigt förlorad trovärdighet för partiet som resultat.

Samtidigt är det inte Moderaterna som har fått profitera på den förskjutning man gått i bräschen för. Både regeringsmakten och till stor del högerväljarna har gått till andra partier. Hur kunde det ske? Den socialdemokratiska regeringen liksom Sverigedemokraterna har ju i olika syften anammat den ekonomiskt liberala politik och de konservativa värderingar som för 40 år sedan endast levde i Moderata samlingspartiet.

En av Lars Tobissons förklaringar till förlusten av regeringsmakten, trots det borgerliga paradigmskiftet, är den regeringsform som skapades under det radikala 70-talet efter 40 år av socialdemokratiskt styre. Den svenska staten var enligt Tobisson så präglad av Socialdemokraternas makt år 1974 att den nya grundlagen konstruerades för att Partiet var den eviga regenten.

Inte minst den i världen unika formen för regeringsbildning där talmannen ska leda processen vittnar om hur grundlagsfäderna inte hade räknat med regeringsskiften efter riksdagsval, eftersom denne talman inte ens existerar förrän den valts veckor efter valet till den nytillträdda riksdagen. Kungörelse om en nyvald statsminister räknade man med skulle komma från den socialdemokratiska partikongressen, för att använda Tobissons träffsäkra formulering.

Bland övriga konstitutionella system som författaren menar är konstruerade för Socialdemokraterna är de gemensamma valdagarna för riksdags- och lokalval, fyra procent-spärren som enligt Tobisson med fördel kan avskaffas helt för att minska partivariationen i kammaren och så klart talmannens roll vid regeringsbildning som bör återföras till Kungen.

Lars Tobisson är statsvetare, men en jurist skulle formulera analysen som en klassisk syftestolkning. Regeringsformen från 1974 får tolkas som att syftet genom mängder av sådana praktiska detaljer som nämnts ovan var att bevara Socialdemokraternas maktinnehav. Bara det konstaterandet borde kunna samla borgerligheten för en grundlagsreform.

Med ett system som under årtionden präglat partiväsendet att S är det naturliga regeringspartiet har också ett vad Tobisson kallar ”hålla-handen-syndrom” växt fram bland mittenpartierna. Efter valet år 2018 kunde Centerpartiet och Liberalerna rösta för en moderat talman, släppa fram en moderat budget och avsätta Stefan Löfven två gånger. Men att ens släppa fram Ulf Kristersson som statsminister som man lovat väljarna innan valet, genom att lägga ned sina röster liksom man gjort för Löfven år 2014 gick inte. Tanken på en svensk stat riggad för S men regerad av någon annan skrämmer fortfarande.

I ett land starkt präglat av en konsensuskultur leder det till det bisarra tillstånd där vi är i dag, och som beskrivs träffande av Lars Tobisson. Mitten i svensk politik är relativt tidigare årtionden starkt förskjuten åt höger. Regeringen har gått med på vad som kallas en liberal reformagenda. Moderaterna har i mångt och mycket lagt den opinionsmässiga grunden för en stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Men Socialdemokraterna ska regera på denna politik. Man kan dra sig till minnes det som Göran Persson beskrev som politikens ironi när han i Erik Fichtelius dokumentär beskriver hur han bland annat ser det som naturligt att utse en kärnkraftsvän i sin regering till att avskaffa kärnkraften.

Var är då Moderaternas väljare, om allt fler väljare röstar höger? Tobisson konstaterar att vi fått allt fler partier i riksdagen sedan den moderna enkammarriksdagen infördes och att alla nytillkomna partier ganska kvickt tvingats välja sida i den skala som fortfarande fungerar bäst: höger-vänster. Sverigedemokraterna har sedan sitt inträde i riksdagen accepterat en borgerlig minoritetsregering, röstat aktivt för moderata budgetar och röstat aktivt för en moderat statsminister. Frågan Lars Tobisson ställer om hur länge potentialen hos en icke-socialistisk riksdagsmajoritet får förbli outnyttjad är berättigad.

Sten Storgärds är förbundssekreterare i Fria Moderata Studentförbundet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism