Print Friendly

Svenska pionjärer i södra Afrika

Av Sten Niklasson | 7 december 2018



Den förste svensk som slog sig ner i södra Afrika var sannolikt Nils Mathsson Kiöping, som under tio år i mitten av 1600-talet var anställd av holländska Ostindiska Kompaniet och hjälpte till med att ta emot andra vita kolonisatörer. Han kom att följas av många fler, skriver Sten Niklasson.

Hundra år senare gick den tjugofemårige Carl-Gustaf Trädgårdh från Ängelholm till sjöss och hamnade i Kapstaden, där han slog sig ner och bildade familj. Hans sonson Louis, som förfranskade familjenamnet till Trichardt, blev en mytomspunnen ledare för en av boernas pionjärgrupper. Under tre år färdades gruppen under stora umbäranden genom vildmarken och nådde till slut Lourenco Marques, det vill säga den nuvarande huvudstaden Maputo i Mocambique. Stora skaror nybyggare följde efter och grundade bland annat Transvaal och Oranjiefristaten. En stad i Sydafrika har uppkallats efter Louis Trichardt.

Henrik Wikar var en student från Gamla Karleby i Finland som 1773 anställdes som kontorist av holländska Ostindiska kompaniet med placering i Kapstaden. Tyngd av spelskulder flydde han hastigt från staden och dömdes i sin frånvaro som desertör. Han tog sig norrut, där han slog följe med bushmännen. Under fyra år höll han sig undan och levde på jakt i vildmarken, tills han benådades för att hans ovärderliga kunskaper om kolonins okända gränstrakter i norr skulle kunna tillvaratas. Hans beskrivningar av xhosafolket och dess seder blev klassiska.

Anders Stockenström var samtida med Linnés apostlar Thunberg och Sparrman, vilka starkt bidrog till kunskapen om södra Afrikas flora och fauna. Under hemfärd från Indien med Ostindiska Kompaniet beslöt sig Stockenström för att stanna i Afrika och arbeta på fartyg som transporterade slavar från Madagaskar till Kap. Han gick efter en tid iland för gott och blev borgmästare i staden Swellendam, varifrån han ledde en styrka beväpnade kolonisatörer mot xhosastammen och stupade i strid.

Jakob Letterstedt anlände till Kapstaden 1820 utan ett öre på fickan. Men han gifte sig med en rik änka och blev på kort tid en betydande företagare i bryggeri- och kvarnbranschen. Han utnämndes till svensk-norsk konsul och hjälpte i den egenskapen åtskilliga svenskar att etablera sig i landet. Letterstedts bryggeri övertogs av en annan svensk invandrare vid namn Anders Ohlsson och ingår numera i South African Breweries. En av ölsorterna heter för övrigt fortfarande Ohlssons.

I slutet av 1800-talet kom en stor grupp svenskar till Sydafrika som missionärer. Bland trettiotalet kvinnor i gruppen intog baronessan Hedvig Posse en framträdande ställning. Hon översatte ett flertal dikter och sagor från zulu till svenska och en rad svenska barnvisor till zulu.

De nyöppnade guld- och diamantgruvorna i södra Afrika lockade hundratals svenskar. Många av dem sympatiserade med boerna i kriget mot engelsmännen. Ingenjören Axel Christer Uggla kallade 1898 samman nordborna i Transvaal till ett möte i syfte att etablera en frivilligstyrka som stöd för boerna. Av styrkans 113 män och 4 kvinnor var flertalet av svensk härkomst. På engelsk sida fanns ungefär lika många svenskar. Under en batalj vid Magersfontein stupade 1899 fjorton av svenskarna, medan åtta skadades och togs som krigsfångar. Dagens besökare på platsen kan beskåda ett monument som rests över de stupade.

Bland de svenska pionjärerna i denna del av den afrikanska kontinenten finns två namn som förtjänar särskild uppmärksamhet.

Porträttet från mitten av 1800-talet är en ganska ordinär oljemålning, gjord av en okänd konstnär. Men den breda ramen med sina rika bladornament, vackert snidade i ett rödaktigt träslag, är ett mästararbete av stort värde. Och det sönderbrutna gevär som hänger i en lädersölja i ramens nederkant gör tavlan unik.

Den man som porträtterats har svart kavaj och halskrås. Hans mun är butter och håret är snedkammat över en begynnande flint. Han ser ut som en bokhållare och inte en man som är förtrogen med skjutvapen. Men skenet bedrar.

Mannens namn är Johan August Wahlberg. Han var ingenjör vid Generallantmäterikontoret i Sverige och fick 1837 möjlighet att göra en naturforskningsresa till Sydafrika på Vetenskapsakademins bekostnad. Wahlberg gjorde flera expeditioner i inlandet och insamlade under sin första sjuåriga vistelse en stor mängd naturalia, varav merparten vid hans återkomst till Sverige överlämnades till Naturhistoriska Riksmuseet.

Wahlberg fick under sin vistelse i södra Afrika också nytta av sina lantmäterikunskaper. Boerna hade kort före hans ankomst slaktat över 5 000 zuluer, tagit deras land och beslutat upprätta en egen republik. Den nyanlände svensken fick uppdraget att rita stadsplanen för republikens huvudstad Pietermaritzburg. Han hade under sina expeditioner med avsmak noterat de vitas brutala behandling av afrikanerna, de så kallade ”kaffrerna”, och beslutat hålla sig utanför de pågående konflikterna i regionen. Men han behövde pengarna och accepterade uppdraget.

1849 upptäckte David Livingstone sjön Ngami, som han beskrev som en ”magnifik vattenyta”, men som numera knappast är mer än en sumpig fördjupning i norra delen av Kalahariöknen i Botswana. När Wahlberg efter sin återkomst till Sverige läste om upptäckten, beslöt han sig för att återvända till Afrika. Efter en lång sjöresa till Kapstaden och införskaffande av utrustning började han tillsammans med en svensk medhjälpare och ett antal infödda vägvisare i mars 1854 en äventyrlig vandring mot sjön. Under den långa färden jagade han elefanter med sin minst sagt dristiga jaktmetod. Oftast krävdes flera kulor för att avliva det stora djuret. En elefant som sårats av den första kulan var dödligt farlig och kunde blixtsnabbt anfalla skytten, innan denne hann avlossa fler skott. Wahlberg menade emellertid att det bästa var att stå blickstilla efter första skottet, och att en anfallande elefant då alltid vek av i sista sekunden.

Den 6 mars 1856 slog Wahlbergs jaktmetod slint. Då anfölls han av en stor skadeskjuten elefanthanne, som krossade honom, innan han hann höja geväret för ett andra skott. Han blev fyrtiosex år gammal.

En av dem som i Riksmuseets montrar med stora ögon beskådade de märkliga djur Wahlberg tagit med sig från Afrika var en ung man vid namn Carl Johan Andersson.

1849 bestämde sig den tjugotvåårige Carl Johan för att själv fara till den avlägsna kontinent, där Wahlberg samlat de exotiska djuren. Men i avsaknad av pengar och erfarenhet ansåg han sig tvungen att först meritera sig som naturforskare genom att besöka det mera närbelägna Island för att studera fåglar. Han avseglade till England för att därifrån ordna med båtlägenhet vidare norrut. I London presenterades han för en förmögen forskningsresande vid namn Francis Galton, som höll på att förbereda en expedition just till den nyupptäckta Ngamisjön i Afrika. Galton, som behövde medhjälpare på färden, föreslog Andersson att följa med och erbjöd sig att stå för alla kostnader. Den unge svensken prisade sin tur och var inte sen att tacka ja.

Den 7 april 1850 avseglade Galton och Andersson från England på segelfartyget Dalhousie. Efter åttiosex dygn nådde fartyget Kapstaden. På grund av de pågående striderna i områdena norr om Kapprovinsen, fick planerna på att följa i Livingstones fotspår överges. I stället beslöt Galton och Andersson att ta sig till Ngamisjön från Walvis Bay i nuvarande Namibia. De chartrade en liten skonare och fann sig efter två veckors seglats stå på en öde strand med ett av världens mest otillgängliga områden framför sig.

Den svåra terrängen och olidliga hettan utsatte den lilla expeditionen för stora påfrestningar. Andersson drabbades vid ett par tillfällen av värmeslag. De var de första i en lång rad händelser som allvarligt skulle nöta ner hans hälsa. Under så gott som alla sina resor i södra Afrikas inre var han drabbad av ögoninflammationer, feber, magsår, förgiftningar och depressioner, för att inte tala om de många skador han ådrog sig i konfrontationer med lejon, noshörningar och elefanter. Men denne lågmälde och anspråkslöse man var utrustad med en okuvlig vilja, energi och självbehärskning som hjälpte honom igenom svårigheter som skulle ha knäckt de flesta andra.

Galton och Andersson blev de första vita att skåda Etosha Pan, det vill säga den uttorkade sjö i norra Namibia, som idag är en av Afrikas förnämsta nationalparker. Efter att ha trängt igenom den södra delen av det outforskade Ovamboland, vände expeditionen sydöstut mot den nuvarande gränsen mellan Namibia och Botswana. Man trodde sig vara nära Ngami, men tvangs konstatera att den outhärdliga hettan i öknen gjorde det omöjligt att fortsätta ända fram till målet. I verkligheten var man 250 km från den hägrande sjön och hade med säkerhet omkommit, om man fortsatt.

Galton hade efter en ytterligt ansträngande, två månader lång marsch tillbaka mot Walvis Bay fått nog och återvände till England. Den ihärdige Andersson däremot hade svårt att acceptera misslyckandet att finna Ngami och beslutade att göra ett nytt försök under nästa regnperiod.

I Kapstaden införskaffade Andersson nya förråd. Där träffade han också sitt livs kärlek, den tjugoåriga Sarah Jane Aitchison, som den 16 januari 1853 vinkade farväl till honom på kajen.

Expeditionens resa blev olycksförföljd. Anderssons bärare rymde. Själv blev han svårt sjuk efter att ha ätit giftiga bönor. Hans häst föll ner i en fallgrop för giraffer, som infödingarna grävt. En natt, då han satt i sitt jaktgömsle, anfölls han av en skadeskjuten noshörning som tillfogade honom svåra krosskador och med sitt horn slet upp hans lår från knät till höften. Han undkom döden med en hårsmån.

Den 25 juli 1853 såg Andersson vid horisonten sina drömmars mål – Ngamisjöns vattenspegel. Han var bara tjugosex år gammal men redan fysiskt, om än inte psykiskt, nedsliten av vedermödorna. Efter några dagars vandring mot sjöns östra sida lyckades Andersson övertala den lokale bechuanahövdingen att bidra med vägvisare och kanoter för en färd uppför en av de floder som försåg Ngami med vatten. Färden, som tog en månad, innebar farofyllda möten med krokodiler och en plågsam bekantskap med tsetse-flugan.

Återresan mot Walvis Bay blev en mardröm. Anderssons häst blev så utmattad att han tvingades gå vid dess sida och leda den. Efterhand blev han själv så svag av törst och svält, att han var tvungen att försöka sitta upp igen, varpå både han och hästen föll omkull.

När Andersson, endast driven av sin okuvliga vilja, hade lyckats ta sig tillbaka till Kapstaden, möttes han av beskedet att hans far var svårt sjuk. Han skrapade ihop sina sista slantar och reste till Sverige, där han fann sig ha blivit något av en celebritet och fick motta en guldmedalj av kungen. Men fattig förblev han.

På sina lediga stunder skrev han en skildring på engelska av sina äventyr i Afrika. När boken ”Lake Ngami” kom ut 1856, fick Andersson översvallande recensioner, bland annat från en imponerad Charles Darwin.

Efter sin återkomst till Kapstaden accepterade Andersson ett erbjudande från det nybildade Walvis Bay Mining Company att bli platschef för en gruva i Otjimbingwe, inte långt från Namibias nuvarande huvudstad Windhoek. Andersson gjorde tappra försök att förbättra de usla förhållandena för gruvarbetarna. Detta resulterade i en konflikt med bolagsledningen, som gjorde att hans kontrakt inte förlängdes. Arbetslös som han var, gav han sig ut på en ny upptäcktsresa med sina surt förvärvade slantar.

Den 20 mars 1859 upptäckte Andersson en flod som han och flera andra letat efter i åratal. Han kallade den ”Aitchitanda” efter sin älskade Sarah Jane. Han hade trott att den rann ut i Atlanten i väster. Till sin häpnad insåg han att den imponerande 250 meter breda vattenvägen rinner sydöstut in i Botswana, där den bildar ett vidsträckt, viltrikt vattenlandskap, som skulle komma att locka många följande generationer av naturentusiaster. Floden har sina källor i Angola och är numera känd under namnet Okavango.

Den 25 juli 1860 gifte sig Carl Johan med Sarah Jane, som tålmodigt väntat i flera år. Paret bosatte sig i Otjimbingwe, där Andersson avsåg att upprätta en handelsstation. Handelsverksamheten var till en början lukrativ, men påverkades inom kort av det stamkrig som bröt ut mellan hottentotterna och damarafolket. Andersson tvangs befästa sin handelsstation och etablera en väpnad försvarsstyrka. Han tog damarernas parti och deltog i ett segerrikt anfall mot hottentotterna. Men Andersson visste att seger i en batalj inte innebär seger i kriget. Eftersom han själv nu sågs som en av hottentotternas huvudfiender, insåg han att han måste förmå damarafolket till ett avgörande. Han accepterade därför erbjudandet att bli de sedan länge underkuvade damarernas enväldige hövding och organiserade en styrka på drygt 2 000 man, som i juni 1864 stormade det bergsmassiv, där hottentotterna förskansat sig. Andersson träffades redan i stridens början av ett halvdussin kulor, varav en i högerbenet fällde honom och gjorde honom vanför för resten av livet. Hottentotterna besegrades emellertid och Andersson kunde återvända till Sarah Jane som rest tillbaka till Kapstaden och fött deras första barn.

Ingen, inte heller Andersson själv, trodde väl att han någonsin skulle göra några fler expeditioner till det inre av södra Afrika. Men det trasiga benet växte med tiden ihop, och han fann sig efterhand vara i stånd att halta fram utan krycka. Tillsammans med tre svenskar gav han sig på försommaren 1864 iväg till Otjimbingwe, där han försökte återuppta sin affärsverksamhet, samtidigt som han samlade djur och ritade kartor över området. Spridda grupper av hottentotter utgjorde emellertid fortfarande en fara.

Oroligheterna tilltog och damarahövdingen sände ett budskap till Andersson med begäran om hjälp. Som ersättning skulle Andersson få fri nyttjanderätt till ett många kvadratkilometer stort område i Ovamboland. Han tvekade, men drömmen om att slå sig till ro i detta landområde med familjen tog överhanden.

Han gav sig iväg norrut men dysenteri och ögoninflammationer plågade honom. Hans kropp hade förtvinat till ett skelett, på vilket skinnet hängde i bruna, torra påsar. Trots att han insåg att hans liv snabbt rann ut, antecknade han envist sina observationer av fåglar och andra djur.

Den 27 juni 1867 skrev han till Sarah Jane:

” …jag håller på att dö…och har varit sanslös flera gånger under de senaste dagarna…Min älskade hustru, vi komma icke att mötas mera i detta liv, men säkert i ett kommande…Stackars Du, jag kan se Dig överväldigad av sorg, när detta budskap når Dig, och Du förstår att mina ben blekna ute i vildmarken…”

Svensken Axel Eriksson, som var med Andersson på expeditionen, ordnade en bädd för sin döende kamrat i en skakig oxkärra och påbörjade färden tillbaka. Den 9 juli 1867 dog Carl Johan, alias Charles John Andersson. Med hjälp av ett tennfat och en yxa grävde Eriksson hans grav under ett par torra träd.

Carl Johan Anderssons korta liv fick en rörande epilog. Tio månader efter hans död anlände ett brev till familjens bostad i Kapstaden. Det var adresserat till “Mr Charles John Andersson, Natural Philosopher, Cape Town”. Brevet kom från Lunds Universitet, som beslutat utnämna Andersson till hedersdoktor.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism