Svend Dahl; Kan vi lära något av Clinton


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KAN VI LÄRA NÅGOT AV CLINTON?
SVEND DAHL
Triangulering, att skapa en tredje ståndpunkt i politiken som inte bara ligger i mitten
utan står ovanfiir de gamla motsättningarna, var C lintons framgångs recept. När ska
svenska partier inse betydelsen av en tredje dimension i politiken?
ågra av USA:s
främsta politiska
konsulter och
kommentatorer
har under hösten
tvistat om vad det egentligen är som
gjort Bill Clinton så populär, i en tid
då politiker sällan väcker någon större entusiasm. Om man vill vara elak
kan man i och får sig säga att debatten egentligen handlar om vilka av de
tidigare rådgivarna som kan ta åt sig
äran av Clintons framgångar. Men
oavsett motiven, och oavsett de stora
skillnaderna mellan Sverige och
USA, är det nog så att även svenska
politiker kan lära sig en hel av diskussionen om Clinton.
Stanley B. Greenberg, en framstå-
ende konsult med bl a Bill Clinton,
Tony Blair och Nelson Mandela på
kundlistan, fåreträder i debatten en
SVEND DAHL är frilansskribent.
traditionell amerikansk liberalism.
Det var fårsvaret får välfärdssystemen, utbildningssatsningarna och
konfrontationen med republikanerna
i kongressen son gav Clinton segern,
hävdar han. Clinton lyckades mobilisera låg- och medelinkomsthushåll
utan collegeutbildning – den grupp
där oron får effekterna av republikanernas reformer var som störst.
Greenberg, vars åsikter ganska väl
framgår av en artikel i tidskriften
Arena 4/ 97, anser får övrigt att det
var ungefår samma faktorer – arbetarklassens oro får sin egen ekonomi
– som ledde fram tilllabours valseger
i Storbritannien.
Låginkomsttagarna i centrum
Den andra linjen i debatten fåreträds
av Mark Penn, som tillsammans med
Dick Morris (se Johan Hjertqvists recension av Morris’ memoarbok –
Greenberg drivs av sin egen vänsterideologi när han placerar låginkomsttagama i centrum av sin analys av
valresultatet. Bakgrunden till Penns
påstående är de vallokalundersökningar som visar att Clinton i valet
1996 gjorde stora inbrytningar bland
väljare med högre inkomster. Utan
dessa röster skulle Clintons valseger
varit allt annat än självklar.
Vad detta visar är, enligt Penn och
många andra, att Clinton funnit en
lösning på det som traditionellt sett
varit demokraternas stora problem –
att man fårknippats med en vänsterpolitik, som ligger långtifrån medelamerikanens värderingar.
Mycket talar får att Penn har rätt.
De demokrater som håller fast vid
den gamla linjen – som Greenberg
förespråkar – har ju inte skördat nå-
gra framgångar. Inte ens en synnerligen impopulär republikansk ledare
Behind the Oval Office – i förra num- gjorde att demokraterna kunde vinna
ret av SvT) gjorde opinionsmätningar får Clinton inför valet 1996. Penn
hävdar, kanske med rätta, att
tillbaka majoriteten i kongressen fårra året.
Clintons framgångar skulle alltså
bero på den strategi som utarbetades
av Dick Morris efter demokraternas
katastrofval 1994. En strategi som
tillät Clinton, nedsolkad av bl a den
misslyckade sjukvårdsreformen, att ta
sig ur rollen som en garnmaldags demokrat och återigen bli den förnyelseinriktade politikern han ville framstå som i valrörelsen 1992.
Triangulering
Morris kallar själv strategin för ”triangulering”, eller att skapa en tredje
position i politiken. Men det rör sig
inte om någon klassisk mittenpolitik.
Den politiker som vill använda sig av
triangulering skall inte bara placera
sig mellan de två huvudståndpunkterna i det politiska spelet, utan också
ovanför dem. I Clintons fall handlade
det, enligt Morris, om att ”identifiera
en ny politisk linje som tog upp republikanernas starka frågor, men
gjorde det på ett nytt sätt som var
Clintons eget.”
I Behind the Oval Office tar Morris
skattefrågan som exempel på hur trianguleringen kan ta sig uttryck.
Demokraternas traditionella linje har
varit att motsätta sig skattesänkningar, medan republikanerna lika bestämt sagt att alla skatter skall sänkas.
Clintons position blev då att förespråka skattesänkningar, men bara för
personer som på ett eller annat sätt
tar eget ansvar för sina liv genom att
exempelvis satsa på en utbildning,
spara till sin pension, skaffa sig sin
första egna bostad etc. skattesänkningsbudskapet fick på så sätt en moralisk dimension, och Clinton visade
att han ville sänka skatten eftersom
han brydde sig om vanligt folk.
Trots de stora skillnaderna mellan
svensk och amerikansk politik, tror
jag ändå att Clintons strategi med
framgång skulle kunna användas av
svenska politiker – närmare bestämt
både av borgerliga politiker som vill
erövra regeringsmakten eller säkra
sitt partis överlevnad och av socialdemokrater som vill åstadkornrna förnyelse.
Att bryta sig ur de gamla socialdemokratiska och moderata problemformuleringarna, som idag styr alla
politiska partier, och formulera sakfrågorna på ett nytt sätt borde vara ett
framgångsrikt sätt att vinna politikertrötta väljares röster.
Tänk er då en svensk politiker som
tar intryck av Clinton. Hur skulle
han eller hon göra?
Kanske skulle vår politiker välja
skatterna som en av sina profilfrågor.
I den svenska debatten finns det, precis som i den amerikanska, två polariserade ståndpunkter när det gäller
skatterna. Antingen är man för höga
och högre skatter, som socialdemokraterna, eller så vill man sänka dem
så mycket som möjligt, som moderaterna. Båda ståndpunkterna appellerar till två vanliga åsikter hos svenska
väljare.
För det första värderar väljarna den
sociala tryggheten högt. Och försvaret av välfården kan ofta motivera
höga skatter i väljarnas ögon. För det
andra börjar många väljare bli rejält
skattetrötta, vilket inte minst framgår
av motståndet mot fastighets- och
bensinskattehöjningarna.
Att lyfta politiken över den traditionella motsättningen mellan skattesänkningar och social trygghet är en
självklar uppgift för en svensk politiker som vill använda sig av triangulering som framgångsrecept. Jag säger
inte att man bör lova både skattefinansierad välfärd och drastiskt sänkta
skatter – det går naturligtvis inte.
Däremot tror jag att det finns mycket
att vinna på att förklara sambandet
mellan social trygghet och skatter. I
klartext: Att höga skatter minskar
möjligheterna för människor att planera sin egen tillvaro. Att höga skatter far ekonomin att fungera sämre
och därmed urholkar grunden för
den skattefinansierade välfärden.
Samt, inte minst, att en välfärdsstat,
som garanterar människor social
trygghet och utbildning, varken behöver vara lika stor eller kostsam som
idag.
Moderaterna på rätt väg
Om vår tänkte politiker är moderat
har han det gott förspänt. På senare
tid har moderaterna börjat förändra
sin skattepolitik. I stället för att prata
om arbetsgivaravgifter, kapital- och
förmögenhetsskatt, betonar man inkomstskattesänkningar för människor
med normala inkomster. Samtidigt
har även argumenten för skattesänkningar förändrats. I stället för att tala
om ekonomisk tillväxt och effektivitet säger moderaterna nu att höga
skatterna hotar den enskildes trygghet.
Den förändrade skattepolitiken
borde göra det svårare för socialdemokraterna att beskriva moderaterna
som de välbeställdas parti. Moderatema har alltså delvis lyckats att lyfta
skattefrågan ur de gamla skyttegravarna – vem kan vara emot att vanligt folk far sänkta skatter för att känna ökad trygghet.
Engagemang i välfordsfrågor
Men ett problem finns kvar. Kommer väljarna att lita på att moderaterna verkligen menar allvar när de talar
om social trygghet? Trygghet är trots
allt betydligt mer än lägre skatter.
Om trianguleringsstrategin ska bli
framgångsrik måste talet om skatternas ”sociala dimension” kombineras
med engagemang i välfardsfrågor.
Och frågan är om moderata politiker
klarar av att sträcka sig längre än till
enkel systemskiftesretorik när de
konfronteras med socialdemokraterna.
Därför är det kanske troligare att
folkpartiet, kristdemokraterna eller
kanske rent av centern – den centerpartistiske landstingspolitikern Dick
bok beskrivit hur social trygghet går
att förena med en begränsad statsmakt- gjorde kombinationen skattesänkningar och socialpolitik till sin
huvudfråga. De traditionella mittenpartierna har mycket större socialpolitisk trovärdighet än moderaterna,
samtidigt som de inte har samma
mentala spärr mot skattesänkningar
som finns inom socialdemokraterna.
”Moderaterna har
alltså delvis lyckats att
lyfta skattefrågan ur de
gamla skyttegravarna –
vem kan vara emot att
vanligt folk får sänkta
skatter för att känna
ökad trygghet?

En socialdemokratisk ledare som
vill förnya sitt parti skulle emellertid
lika gärna kunna bli den som tog till
sig trianguleringsiden. Problemet
som en socialdemokrat skulle stöta på
Erixon har nyligen i en utmärkt liten är i princip det motsatta till moderaSVEN SK TIDSKRIFT
temas. Hur skaffar han eller hon sig
trovärdighet i skattefrågan. En socialdemokrat som säger sig vilja sänka
skatten för att värna den sociala
tryggheten borde ha ett oslagbart
budskap. Haken är att ingen idag
skulle tro på att socialdemokraten
menade allvar när han eller hon talade om skattesänkningar.
Men samtidigt kanske det kan vara
lättare för socialdemokraterna att
bygga upp ett förtroende i skattefrå-
gan än vad det skulle vara för moderaterna att skaffa sig socialpolitisk trovärdighet. Skatter är högst konkret,
och om man vill bli trovärdig är det
bara att sänka dem. Socialpolitik är
däremot betydligt mer abstrakt, och
kan knappast göras till en profilfråga i
en handvändning.
Kanske är jag alltför optimistisk.
Men jag tycker mig ändå se några
möjliga öppningar for en förändring
av det politiska samtalet. Däremot
vet jag inte om särskilt många svenska politiker är beredda att ändra sig.
De trivs nog helt enkelt för bra i sina
traditionella roller.
39