Sven Thorngren Sahle: Båken – Hvad Moderaterna borde vilja

På ett berg i Tjust skärgård står en vitkalkad stenbyggnad, tjugofem meter hög, med två meter tjocka murar i botten. Spårö båk restes på 1770-talet för att göra inseglingen till Västervik säker. I klart väder syns den milsvitt.

En båk gör en enda sak. Den säger var du är.

Den lyser inte, den ger ingen kurs, den har ingen uppfattning om vart du ska. Den som kan farvattnet utantill behöver den knappast. Den som kommer in från sjön för första gången behöver den mest. Och de som byggde den visste att de själva knappt skulle hinna få nytta av den.

Jag har en personlig relation till just den byggnaden. Släkten på min fars sida kommer från Västervik, och familjen har fortfarande ett sommarhus i närheten som vi har stor glädje av varje år. Ändå navigerar vi sällan efter båken. På hemmavatten går vi på vana, och tar vi oss längre bort går vi på GPS. Det säger något värt att hålla i minnet. Sjömärket restes aldrig för dem som redan kunde farvattnet, och det förlorade sin uppgift den dag något bättre kom. Det gjorde det inte mindre nödvändigt när det byggdes.

Ett land bör kunna säga vad det vill vara till för. Moderaternas svar borde vara enkelt: det bästa landet i världen att växa upp i. Ett land där möjligheterna finns längre fram i livet, och där flertalet kan nå dem om de anstränger sig. Inte enbart det tryggaste landet. Inte det mest välordnade landet. Det bästa att växa upp i. För barnet som föds i höst, för fjortonåringen som ännu inte vet vad hon vill bli, för dem som just börjat tjäna egna pengar och börjar tänka på ett eget hem. Det är en mätbar ambition, den går att arbeta mot i decennier, och den rymmer nästan allt Moderaternas politik borde handla om.

Den mandatperiod som nu avslutas handlade om något annat, och det var nödvändigt. Ordningsfrågan hade vuxit till en fråga om huruvida något alls går att bygga. Att en borgerlighet med starka frihetliga instinkter fick ompröva gamla positioner om statens maktutövning var inget svek mot idéerna, utan en anpassning till verkligheten. Arbetet är långt ifrån färdigt, men trenden är bruten. Tryggheten är dock just en förutsättning. Inte ett syfte. Ingen röstar i längden på förvaltningen av det nödvändiga.

Nästa mandatperiod bör handla om möjligheter, och det bör mätas mot dem som ännu ingenting har.

Att det sällan blir så beror mindre på oss än på hur frågan ställs. När någon frågar vad vi vill ha ut av politiken svarar vi utifrån vår egen situation. Skatten på vårt arbete, vår pension, kostnaden för vår resa till jobbet. Det är inte egoism. Det är vad frågan bjuder in till, och de flesta som svarar något annat har bara hunnit tänka ett steg längre.

Ställ i stället frågan vad landet ska vara när vi inte längre finns här. Svaren blir omedelbart andra. Nästan ingen svarar då att billigare kollektivtrafik för pensionärer var det viktigaste. De svarar barnen och barnbarnen.

Och där finns något vi vägrar se. Den generation som nu växer upp och kliver ut i arbetslivet har på många sätt bättre liv än vi hade. Kvalificerade arbeten, resor, tjänster som var otänkbara för en generation sedan. Men de äger ingenting, och framför allt inte sitt boende.

Att äga något är att ha en egen position. Ett fast läge att navigera från, oberoende av vem som råkar bestämma. Den som har det kan tacka nej till ett jobb, byta bana, våga misslyckas en gång. Ägande är möjligheter i sparad form. Vi som redan har ett sådant läge gör påfallande lite för att släppa in dem som saknar det. Vi gör i stället det varje tidigare generation gjort, och antyder att de borde vara tacksamma för det vi byggt.

Det borde oroa oss mer än det gör. Som Daniel Waldenström visat kom den avgörande utjämningen i svensk historia inte av att förmögenheter beskattades bort, utan av att vanliga hushåll började äga: sitt hem och sitt pensionskapital. Bredden byggdes genom tillgångar, inte trots dem. Och när åttio år av fred i vår del av världen inte raderat något av det som en gång byggts upp, väger det man ärver allt tyngre mot det man kan spara ihop av en lön. Slutsatsen av det är inte att beskatta bort det som finns. Slutsatsen är att göra det avsevärt lättare för den som inget har att skaffa sig något.

Det finns skäl att tro på den vägen. De förmögenheter som byggts i Sverige under de senaste decennierna har till stor del byggts av människor utan kapital med sig hemifrån. Det som möjliggjorde dem var inte omfördelning. Det var tillgång. Tillgång till utbildning, till kapital, till en marknad där den som var skicklig, ansträngde sig och aldrig gav upp fick behålla tillräckligt av utfallet för att det skulle vara värt att försöka.

Av detta följer en princip snarare än en lista. Politikens uppgift är att röja hinder, inte att peka ut riktning. Varje förslag bör kunna besvara tre frågor: vilket hinder tas bort, för vem som ännu inget har, och när märks skillnaden. Det som huvudsakligen skyddar redan intagna positioner hör inte hemma i ett program som gör anspråk på att handla om framtiden – hur sympatiskt det än är för dem av oss som redan klarar oss.

Och just där kan de av oss som redan tagit sig fram göra störst nytta. Vi vet var vi gick på grund. Vilka regler som kostade år, vilka besked som aldrig kom, vilka trösklar som stoppade oss trots att både kapital och vilja fanns. Den kunskapen är värdelös om den stannar hos den som klarade sig ändå. Sjömärken sätts ut av dem som vet var grundet ligger.

Detsamma gäller gränsen för statens ansvar, och den är enklare att dra än debatten låter påskina. Rättsväsende, försvar, kraftsystem och tillståndsgivning är statens uppgift. Sjömärket är statens. Kursen är det inte. En stat som börjar bestämma vart medborgarna ska segla gör inte bara något den är dålig på – den gör något annat än det den finns till för.

Att avstå från att peka ut riktningen är dessutom lättare i dag än på länge, för samtiden gör en del av arbetet. Teknologin är utjämnande på ett sätt vi knappt hunnit ta in. Samma tjänster till samma pris. Både för den som har allt och för den som inget har. En arbetsmarknad där kunskap och ambition väger allt tyngre mot gammalt kapital, och där den som kom först inte längre kan räkna med att behålla sin plats. Det är det starkaste skälet till ljus framtidstro just nu.

Det som gör detta moderat är antagandena bakom. Att människor vill ta ansvar när de ges möjlighet. Att staten är till för medborgarna och inte tvärtom. Att det är självklart att hjälpa den som är svag, och lika självklart att hjälpen inte är kravlös. Att varje dröm är värd att drömmas så länge den håller sig inom lagen och inte skadar andra. Att den som är etablerad inte behöver stöd utan frihet.

Jag ska erkänna en sak. Detta är mer vad jag tycker att Moderaterna borde vara än vad partiet alltid framstår som.

Men uppgiften är för stor för att lämnas till partier, och egentligen för stor för politiken. De flesta av oss bidrar redan utan att räkna det som politik. Den som anställer någon utan självklar bakgrund. Den som investerar med lite mer risk än den möjliga avkastningen egentligen motiverar, därför att någon borde göra det. Den som ger pengar till det hon tror på. Den som lägger obetalda kvällar på en förening, ett styrelseuppdrag, eller på att ge en ung människa vägledning utan tanke på motprestation. Ingen behöver ett mandat för att öppna en dörr.

Båken på Spårö slutade fylla sin ursprungliga funktion för länge sedan. Den står ändå kvar, underhållen av människor som aldrig kommer att navigera efter den, därför att de tycker att den ska finnas där för dem som kommer efter.

Vi vet inte vart nästa generation kommer att segla. Vi kan se till att de vet var de är.

Sven Thorngren Sahle är företagare och kapitalist