Mats Fält: I kejsarens fotspår
Tre gamla kejsardömen gick under efter första världskriget men två av dem blev kvar som stora och viktiga stater i Europa. Det tredje – donaumonarkin Österrike-Ungern – sprängdes i luften. Versailles tvingade fram en både orättvis och opraktisk uppdelning och styckning av den forna stormaktens territorium. Redan i mitten av 1920-talet fördes seriösa diskussioner om hur man skulle kunna reparera de olyckliga konsekvenserna.
Trots att det hunnit gå mer än 100 år sedan rikets undergång finns det påfallande många spår kvar i de länder som en gång helt eller delvis ingick i gemenskapen. Österrike-Ungern är en outsinlig källa till idéer och projekt för den moderna turistindustrin. Å andra sidan är det bara 14 år sedan den siste tronföljaren av huset Habsburg följdes till den sista vilan i Kapucinerkyrkans krypta i Wien. Där är nästan alla mer betydande medlemmar av familjen begravda.
I somras började vår vandring i kejsarens fotspår i den polska staden Przemysl i sydost, några mil från gränsen till Ukraina och Lviv. Före första världskriget ingick båda städerna i det österrikiska kungadömet Galizien. Dåtidens Lviv kallades Lemberg och var huvudstad för området som var lite av monarkins Texas. Ett mytiskt kungadöme i öster där få satt sin fot men där den företagsamme kunde skapa sig en framtid, bland annat i oljebranschen.
Mot slutet av sin historia byggde Österrike-Ungern ut befästningarna i Przemysl tills de var en av de största i Europa. Frans Josefs besök i början av förra seklet var en stor händelse, vilket framgår på det nybyggda regionala muséet. Vi besökte några av de över 40 fort som omger staden. Efter visiten på det finaste, som bara ligger 150 meter från Ukraina, undrade den polska gränspolisen varför ett svenskt par befann sig just där.
Under första världskriget fick Prezmysl lite samma roll som Stalingrad i det andra. Ryssland och dubbelmonarkin turades om att belägra staden och hundratusentals soldater gick under i striderna. Lidandet och dramatiken motsvarade mer än väl händelserna på västfronten men intresset har vart betydligt mer begränsat.
Nästa habsburgmonument blev slottet Gödöllö utanför Budapest. Det var kejsarinnan Elisabeths favoritslott.
Här har man gjort det mesta möjliga av det vackra slottets koppling till kvinnan som ansågs vara sin tids största skönhet – och hennes sympati för Ungern – dubbelmonarkins ibland olydige lillebror. För Elisabeth stod Ungern för mer frihet än vad som erbjöds av det strikt inrutade livet i de gyllene salarna i Wien. Hon spelade en viktig roll som medlare mellan maken och regeringen i Budapest.
Några mil västerut ligger kejsardömets gamla huvudstad. Wien lever till stor del på Habsburg. Familjen har aldrig checkat ut trots att de var landsförvisade fram till 1961
Det är tydligt att staden är byggd för ett imperium – inte för en numera halvsömnig republik. Det har dock blivit en bra kombination och är numera en av de städer där människor helst vill leva sina moderna liv, omgivna av palats och institutioner som nästan alla ser ut som palats. Varje år kommer det till en ytterligare attraktion kopplad till den kejserliga historien. Armémuséet har nyligen renoverats. Samtidigt förändras staden. Numera säljs hasch istället för delikatesser i en av de stora klassiska affärerna på huvudstråket Kärntnerstraße. Det hade knappast Frans Josef uppskattat.
Vi bodde på Hotel Franz nära nöjesparken Prater. Det var som vanligt trevligt men ibland på gränsen till en smula tjatigt att ständigt bli påmind om vilken familj som i århundraden härskade i staden. Att ha en jättebild på Frans Josef ständigt vakande över oss i sovrummet kändes inte helt naturligt. Den historieintresserade vet dessutom att inte ens Sissy alltid tyckte att det var så praktiskt att ha den mycket disciplinerade och traditionelle maken i närheten. Det förklarade delvis de ständigt återkommande besöken i det trevliga slottet Gödöllö.
På vägen norrut stannade vi naturligtvis till i Sissis eget hemland – Fristaten Bayern. Den här gången gavs det inte någon tid till besök på de många platser som har en koppling till den bayerska prinsessan. Däremot visade det sig att det naturligtvis fanns ett konditori kallat ”Sissi – Zuckerbäckerei & Café” i lilla Kempten i söder, vår bas under dagarna i CSUs delstat. Där kunde man få alla sina förutfattade meningar om hennes värld bekräftade. Lokalen påminde om en bakelse och nästan allt gick i rosa. Alla rätter hade namn kopplade till kejsarinnan eller hennes make – eller båda två. Turisterna var saliga och även de som bodde på plats mer permanent var ganska roade.
Den tyske förbundskanslern Helmut Kohl brukade tala om ”den sena födelsens välsignelse”. Alltså det faktum att han undgått andra världskrigets värsta fasor på grund av sin unga ålder. Jag tänker ibland tvärtom. Så synd att ha missat hela habsburgväldets historia. Hur mycket skulle jag vara beredd att betala för att några timmar få leva i donaumonarkin? Innan det som kunde blivit ett så lyckat modernt exempel på fredlig kulturblandning och kreativ samverkan, krossades av ”den stora urspårningen” – det fullständigt idiotiska första världskriget.
Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun