Claes Sjölin: Ett viktigt första steg för ett starkare egendomsskydd
Egendomsskyddskommitténs betänkande Stärkt egendomsskydd i regeringsformen (SOU 2026:54) är ett välkommet steg i rätt riktning. Frågan är hur betänkandet tas emot efter valet. Det vore synd om det skulle betraktas som slutpunkten för arbetet, i stället för vad det är: en god grund att bygga vidare på.
Om den nuvarande regeringen sitter kvar efter valet finns det goda förutsättningar att göra just detta. Det finns nu ett konkret lagförslag, ett omfattande rättsligt underlag och en tydlig diskussion om proportionalitet och ersättning. Det politiska arbetet behöver då framför allt handla om att förädla och förstärka förslaget.
Om det däremot blir ett regeringsskifte är risken stor att betänkandet hamnar i den politiska papperskorgen. Det är inte första gången som grundlagsfrågor efter ett regeringsskifte tappar fart. Därför blir mediernas roll avgörande.
Ett betänkande om grundläggande spelregler för äganderätten bör inte kunna försvinna bara därför att den politiska majoriteten byts ut. Om medierna uppmärksammar frågan och håller fast vid behovet av ett stärkt egendomsskydd blir det betydligt svårare för en kommande regering att enkelt lägga SOU 2026:54 åt sidan.
Så vad tillför betänkandet i sak. Det viktigaste är kanske inte att kommittén har funnit en tänkbar dellösning på egendomsskyddets problem, utan att den faktiskt har lyckats lägga fram ett konkret grundlagsförslag. Det är ett betydande framsteg jämfört med förra årets utredning, som inte förmådde lägga fram något förslag alls.
Nu bör diskussionen kunna föras vidare. Majoriteten föreslår bland annat att ett uttryckligt proportionalitetskrav ska skrivas in i 2 kap. 15 § regeringsformen. Ett ingrepp ska inte få gå längre än vad som är absolut nödvändigt, och det som vinns för det allmänna ska stå i rimligt förhållande till konsekvenserna för den enskilde. Dessutom stärks ersättningsskyddet vid kvalificerade rådighetsinskränkningar.
En av betänkandets förtjänster är det gedigna underlaget om det svenska och europeiska rättsläget. Genomgången av egendomsskyddet enligt Europakonventionen och EU-rätten visar att Sverige inte verkar i ett konstitutionellt vakuum. Artikel 6 och 13 i Europakonventionen framhåller kraven på rättssäkerhet och effektiva rättsmedel, medan skyddsreglerna i första tilläggsprotokollet tryggar rimlig balans och proportionalitet.
Det är glädjande att kommittén har lyckats åstadkomma ett såpass omfattande arbete på så kort tid.
En stor del av denna framgång bör tillskrivas kommitténs ordförande tidigare justitierådet Stefan Lindskog. Han har lett ett parlamentariskt sammansatt arbete under betydande tidspress och samtidigt bidragit till den juridiska skärpa som gör betänkandet användbart för det fortsatta reformarbetet.
Särskilt intressant är Lindskogs reservation. Hans alternativa förslag går längre än majoritetens och innebär i princip att rådighetsinskränkningar som utgångspunkt ska berättiga till full ersättning, samtidigt som proportionalitetskravet förstärks.
Det är en principiellt intressant modell och bör ses som en viktig fingervisning om färdriktningen för det fortsatta arbetet. Den väcker också den större frågan om hur grundlagen bäst kan säkerställa att den enskilde inte får bära en orimlig del av kostnaden för åtgärder som vidtas i det allmännas intresse.
Betänkandet har samtidigt en besvärande brist. En ganska okänd egenhet i svensk rätt handlar om att Högsta domstolen i sin rättspraxis kommit fram till motsvarande rättsliga resultat som finns i Europakonventionens centrala regler om kraven på en rättvis rättegång, rätten till effektiva rättsmedel och äganderättsskyddet. Vi har dock en besvärande lag som hindrar att dessa samstämmiga regelverk får praktiskt genomslag i Sverige nämligen lagen om rättsprövning, som kommittén enligt direktiven inte fick ändra. Det fanns emellertid inget som hindrade att kommittén uppmärksammade behovet av att göra om den lagen. Dessvärre hanns detta förmodligen inte med.
Ska egendomsskyddet verkligen stärkas måste man därför se till hela kedjan – från grundlagens formulering, via lagstiftning och myndighetsbeslut, till domstolarnas möjlighet att göra en reell prövning. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Dagens brister har tillåtits leva kvar alldeles för länge och måste åtgärdas.
SOU 2026:54 får därför inte betraktas som en slutpunkt utan som den goda grund att bygga vidare på betänkandet rent faktiskt är.
Det finns alltså all anledning att välkomna Egendomsskyddskommitténs arbete. Betänkandet löser inte alla problem, och flera frågor behöver diskuteras vidare. Men den stora förtjänsten är att kommittén har gjort det som den föregående utredningen inte förmådde göra: den har lagt ett konkret grundlagsförslag på bordet.
Det är ett första steg. Nu gäller det att se till att det inte blir det sista.