Studentsyn på utbildningen


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fil. kand. PER JENNISCHE:
Studentsyn på
utbildningen
Utbildningspolitiken har hittills
alltför mycket präglats av
en snedvridning till följd av socialdemokratiska målsättningar.
Borgerligheten har å andra sidan
i alltför ringa utsträckning ägnat
tillräcklig uppmärksamhet åt problemen.
Man kan hoppas, att det skall bli
annorlunda i framtiden.
Fil. kand. Per ]ennische, vice
ordförande i Sveriges Konservativa
Studentförbund, skisserar i denna
artikel vissa punkter för en framtida
borgerlig utbildningspolitik.
Den stora omdaning av vårt lands utbildningsväsen, som inleddes för ungefär
tjugo år sedan, har nu snart avslutats.
Trots att de ofta genomförts i kompromissens tecken, har reformerna rönt hårt
motstånd från såväl lärare som allmänhet. Reformivrarna har anklagats för
politisk trångsynthet och för att i första
hand se till de politiska effekterna av
reformerna. Att kritiken inte var oberättigad visas av att så allvarliga missförhållanden uppmärksammats att de
sista åren fått ägnas justeringar av reformen.
Reformvågen har nu nått såväl utbildningen vid universiteten som forskarutbildningen. I mycket är reformerna på dessa områden nödvändiga följdreformer till grundskolereformen. Alltjämt finns dock stora möjligheter att
påverka systemets utformning, möjligheter som socialdemokraterna kommer
att väl tillvarataga.
Borgerliga alternativ
Borgerligheten har under de senaste åren
främst sysslat med ekonomiska frågor.
Utbildningspolitiken har inte behandlats
lika ingående. Alltmer står det emellertid klart att även utbildningspolitiken
rymmer väsentliga, långsiktiga ekonomiska frågeställningar. Här har borgerligheten möjligheter att föra debatten
framåt. Särskilt ett borgerligt maktövertagande medför förpliktelser att framlägga genomtänkta alternativ till de socialdemokratiska uppfattningarna, som,
naturligt nog, trängt långt in i administrationen. Genom att ta upp en debatt
om utbildningssamhället i dess helhet
har borgerligheten, även i fortsatt oppositionsställning, stora möjligheter att
leda den fortsatta utvecklingen.
Utbildningssamhället har lanserats
som beteckning på ett samhälle där varje människa är delaktig av utbildningen,
där ständigt ett stort antal människor
befinner sig under utbildning och där
utbildning ingår i praktiskt taget all
verksamhet. Utbildning betraktas i ett
sådant samhälle som en investering, så-
väl för den enskilde som för samhället.
Otvivelaktigt är vi på väg mot en sådan
situation. Inte bara grundutbildningen
utan snart sagtvarje utbildningsform och
utbildningsanstalt har genomgått en väldig expansion. Om denna utveckling
skall bli gynnsam beror i stor utsträckning på den politiska viljan bakom det
fortsatta reformarbetet.
Den kvantitativa ökningen av utbild- 1 ningsapparaten har lett till ett ökat int tresse för kostnaderna, såväl de direkta
1
för personal, byggnader, materiel m.m.

som de indirekta för uteblivna produktionsresultat under utbildningstiden.
Också frågan om samhällets ekonomiska utbyte av utbildningen har börjat tagas upp. Några entydiga svar har ännu
inte kunnat ges men det är uppenbart
att denna fråga är av största vikt.
Intresset för utbildningspolitiken i
dess helhet har också ökat därigenom att
praktiskt taget alla människor nu nås av
~-
147
utbildning. Utbildningssystemet har därför blivit ett fullödigt politiskt instrument. Som politiskt instrument uppvisar utbildningssystemet emellertid vissa
egenheter som motiverar varsamhet vid
användningen. Betydelsen av kontinuitet i systemet framstår som allt väsentligare mot bakgrund av utbildningstidens längd och utbildningens centrala
roll i samhällslivet. Förhastad reformpolitik är också oansvarig, därför att människor på ett avgörande sätt berörs därav. Dessutom tar det mycket lång tid att
avläsa effekterna av vidtagna åtgärder. Utan moderation i utvecklingsarbetet kan en hel generation satsas för en
politisk vision.
De radikala grupperna, till vilka socialdemokraterna hör, i varje fall i utbildningsfrågor, har aldrig haft några
skrupler i detta avseende. Tvärtom har
det stått helt klart för dem, att utbildningssystemet är ett politiskt instrument
som samhällets makthavande skall och
måste utnyttja. För en jämlikhetssträ-
vande socialdemokrati har det varit naturligt att sträva efter jämlikhet även
med utbildningspolitiska medel. skolsystemet har också använts, för att bryta
ned gamla moralföreställningar och
bredda vägen för en ny livssyn. Otvivelaktigt anser dagens vänstergrupper,
att strävandena i dessa riktningar varit
alltför svaga. Där är man villig att fortsätta utbildningsdebatten på rent politiska grunder med ett ideologiskt färgat
rättvisebegrepp som huvudprincip.
148
”Utbildningsspiralen”
De politiska striderna har i första hand
gällt grundutbildningen. De reformer
som genomförts där har medfört förlängd skolutbildning, nya undervisningsmetoder och nytt ämnesinnehålL De pedagogiska aspekterna kom ofta i skymundan. Kunskapsinnehållet definierades
utgående från en politisk uppfattning
som krävde en vidgad gemensam referensram. Att grundskaledebatten blev så
intensiv berodde främst på att den inte
uppfattades som en pedagogisk utan som
en politisk reform. Det starka betonandet
av rätten till utbildning och det däri liggande jämlikhetskravet fick till följd att
utbildning framstod som något i sig värdefullt. Det markerade valet av teoretiska utbildningsvägar i grundskolan är
ett uttryck för detta. Den mycket snabbt
ökande konsumtionen av högre utbildning, i första hand vid de filosofiska fakulteterna, synes också vara en konsekvens därav. De arbetsmarknadspolitiska effekterna har inte beaktats på samma sätt; inte heller har det beaktats att
genomgåendet av en lång utbildning kan
vara sämre än en tidigare påbörjad karriär i näringsliv eller förvaltning. Om
utvecklingen fortsätter på detta sätt
kommer vi in i en ”utbildningsspiral”
där en formell utbildning är nödvändig från meriteringssynpunkt, även om
utbildningens innehåll är av begränsat
värde för den praktiska verksamheten.
Ett sådant ”kompletteringselände” på
högsta nivå medför stora kostnader men
obetydligt utbyte.
Den hittillsvarande kopplingen av
akademikernivån till medelstudentens
prestationsförmåga via ett normalstudietidsbegrepp, som, också det, motiverats
av rättvisa, har inneburit inte bara att
den akademiska utbildningen blivit innehållsmässigt sämre, utan också att den
blivit sämre som urvalsinstrument.
Avsevärt svårare är det för borgerligheten att precisera sin inställning till
utbildningssystemet. Ett ideologiskt program är svårt att formulera, eftersom
borgerlighetens ideologi inte är utpräglad. Naturligt är dock, att borgerligheten betraktar utbildningssystemet som
ett i första hand ekonomiskt och kulturellt instrument, medan de politiska aspekterna kommer i andra rummet. Naturligt är också, att systemet konstrueras så att det kan fungera oberoende av
vilken gruppering, som har den politiska makten i samhället. Utbildningsvä-
sendet måste därför baseras på de allmänna värderingar, som råder i samhället. Det måste vara demokratiskt i
den meningen att eleverna fostras till
samhällsmedborgare med det ansvar detta innebär i ett demokratiskt land. Möjligheterna för eleverna att deltaga i skolans skötsel bör därför tillvaratagas
och eleverna uppmuntras att deltaga i
föreningsarbete och liknande aktiviteter.
En gedigen samhällsorientering innefattas självfallet i detta krav. I religiöst och
moraliskt avseende skall skolan vara
neutral, varför undervisningen på dessa områden måste koncentreras på fakta. I demokratikravet ligger också kravet, att eleverna själva ställs i centrum
för undervisningen. En differentierad
undervisning, som beaktar vars och ens
speciella förutsättningar, måste därför
erbjudas. Det har många gånger hävdats att en differentierad undervisning,
som siktar till att utveckla varje individs prestationsförmåga i olika avseenden, bidrar till statusskillnader genom
att skapa prestigeladdade värderingar
kring skilda former av utbildning. Till
detta kan naturligtvis sägas, att prestigeladdningen inte på något sätt synes ha upphört genom den hittillsvarande politiken. Väsentligare för framtiden
är dock, att den sociala rörligheten ökar,
samtidigt som nya faktorer tillkommit,
som utjämnar eventuella statusskillnader härrörande från utbildningen. Nämnas kan massmedia och det stora antal
andra statusskalor, som utvecklas på exempelvis idrottens, konstens och nöjeslivets områden.
Effektivitetskravet
skolutbildningen måste också möjliggö-
ra realiserandet av långsiktiga målsättningar för samhällsutvecklingen. sådana är exempelvis bibehållandet av ekonomisk utveckling, förverkligandet av
en mänsklig miljö, upprätthållandet av
kulturens ställning och möjliggörandet
av utökad u-landshjälp. Häri ligger det
närmast självklara kravet, att utbildningssystemet skall vara effektivt. En
analys av effektiviteten och uppställandet av effektivitetskriterier är väsentliga
uppgifter för samhällsvetenskapen.
149
Utbildningssystemets utformning är
emellertid inte resultat uteslutande av
politiska beslut. Eftersom utbildningen
står i centrum för nästan all samhällsaktivitet, är det naturligt att antaga, att
en mängd krafter söker att styra utbildningen, och att styrningen sker på en
mångfald skilda sätt. Också en ytlig
diskussion av ”maktspelet kring utbildningen” kan därför vara värdefull för
det politiska agerandet. Det förefaller,
som om främst fackliga organ, utbildningsorganen själva och avnämarna sö-
ker att styra utbildningssystemet.
De fackliga organ, som är av särskilt
intresse i utbildningspolitiskt sammanhang, är studentkårerna vid universiteten och högskolorna och elevråden vid
gymnasier och grundskola. Båda dessa
grupper har starka centralorganisationer. Naturligtvis är det angeläget, att
ett gott samarbete råder mellan dem,
som ger undervisning, och dem, som tar
emot den. De studerandes kännedom om
sakförhållandena och deras reformvilja
är värdefulla och bör tillvaratagas. Faran är att utbildningsmyndigheterna finner det alltför bekvämt att söka tillgodose opinionen bland eleverna med förbigående av andra intressenter. Det måste slås fast, att utbildningssystemets utformning icke skall bestämmas av dem,
som vid ett visst tillfälle bedriver studier. Utbildningsfrågorna är frågor av
största vikt för samhället som helhet.
Något allmänpolitiskt inflytande från
de studerandes fackliga företrädare får
naturligtvis inte förekomma.
150
Tidigare begränsades möjligheterna
till en politisk styrning av utbildningsväsendet av ett omfattande självstyre
för universiteten. Det kan synas vara ett
rationaliseringstecken, att nästan alla
möjligheter till självstyre blockerats och
hela utbildningsväsendet underställts en
centralledning och central finansiering.
Socialdemokraterna har inte på något
sätt tvekat att driva fram en sådan utveckling. I många fall kan det dock
vara angeläget att förkorta de administrativa dröjsmålen och komplikationerna. Självfallet kan ett ämbetsverk inte
i detalj överblicka situationen vid alla
universitet med filialer. De höga krav
på anpassning, föränderlighet och utveckling, som statsmakterna genom utbildningsexpansionen ställt på universiteten, borde medföra, att dessa ges möjlighet att, utifrån lokala förutsättningar,
själva söka sig fram till detaljlösningar.
Detta bör göras så att universiteten för
utbildningen äger fritt disponera en viss
del av anslagen. Ett sådant förfarande,
som väl svarar mot universitetens frihet på det vetenskapliga området, torde
kunna göra universitetsutbildning till ett
mer stimulerande arbetsområde än nu.
Privatskolorna värdefulla
Ett liknande resonemang kan tillämpas
på privatskolorna. Dessas lägre totalkostnader per individ för undervisningen än de allmänna skolornas är ett tecken på att det allmänna undervisningsväsendet skulle kunna hämta värdefulla erfarenheter därifrån. Den större vanat1on av utbildningsmetoder och utbildningsmål, som ett utökat samarbete
med de privata skolorna skulle kunna
ge, är väl i överensstämmelse med samhällets alltmer markerade behov av differentierad arbetskraft.
Avnämarstyrningen, slutligen, har på
sistone alltmer kommit i blickpunkten.
Svårigheterna att i någorlunda precisa
termer uttrycka vilka krav avnämarna
ställer på utbildningen av den personal
de avser att anställa är allmänt omvittnade. Dessa svårigheter sammanhänger
naturligtvis till en del med urholkningen av yrkesbegreppet. De traditionella
yrkesgrupperna, t.ex. medicinalpersonal,
präster, lärare, utgör nu bara en liten
del av det allmänna utbud av arbetskraft, där också samhällsvetare och humanister ingår. Dessutom förefaller det,
som om arbetsgivarna i allmänhet visat
ringa intresse för att lära känna olika
utbildningslinjer. Svårigheterna har
ökats av att läroanstalterna vanligtvis
inte lyckats presentera utbildningslinjerna i arbetsmarknadens termer.
Avnämarstyrningen har hittills i allmänhet varit svag. Den enda avnämare
som klart kunnat precisera sina krav på
universitetsutbildningen är skolöverstyrelsen. Trots att universiteten skall utbilda många fler kategorier än lärare,
har de därför alltjämt stark anknytning
till skolundervisningen. Av flera skäl
kan man vänta sig, att även andra avnämare kommer att få ökat inflytande
på universitetsutbildningen. För det första leder det ökade och alltmer heterogena utbudet av akademiker till att arbetsgivarna tvingas välja mellan allt fler
sökande, för det andra förbättras psykotekniska och andra undersökningsmetoder, och för det tredje leder specialiseringen inom allt fler verksamhetsgrenar till att kunskaps- och färdighetskraven preciseras. Under sådana förutsättningar torde det bli både nödvändigt och möjligt för avnämarna att ställa mer precisa krav på utbildningsväsendet. Det är rimligt att antaga att kraven kommer att variera avsevärt vad
avser utbildningens innehåll och längd.
Detta strider mot de enhetlighetsprinciper, som varit vägledande vid utvecklingen av förslaget till nya regler för
studier vid filosofisk fakultet.
På vidareutbildningens område finns
möjligheter till ökad kontakt mellan avnämare och utbildningsorgan. Genom
att avnämarna vänder sig till det allmänna utbildningsväsendet för att få
sina vidareutbildningskrav tillgodosedda kan en stimulerande växelverkan
151
komma till stånd.Denna kan leda till att
utbildningsväsendet i hög grad beaktar
avnämarsynpunkter samtidigt som garantier skapas för att vidareutbildningen sker på högsta vetenskapliga nivå.
Detta förutsätter naturligtvis, att utbildningsorganen vid antagningar till utbildningslinjer beaktar även meriter inhämtade genom praktik så att vidareutbildningen verkligen kan ske på den nivå
som är lämplig. Kurser och utbildningslinjer måste också anpassas så att deltidsstudier och studier med begränsad
målsättning blir möjliga.
Mycket återstår att göra inom utbildningspolitiken. I vårt lilla land är medborgarnas välstånd beroende av att nä-
ringslivet drivs av välutbildade, ambitiösa människor och av att politikerna
kan skapa ett samhälle som är värt arbete. Borgerlighetens ansvar för kontinuiteten och målmedvetenheten i det
politiska arbetet är särskilt tydlig på
detta område.