Sten Niklasson: Ursprunget

Läs del ett i Stens Niklassons serie om språkets uppkomst här.

Ingen vet säkert hur ett språk föds, men en rad teorier går ut på att grunden för språket är spontana uttryck för avsky, smärta, glädje, rädsla etc. Svenskan har ord som usch, äsch, aj, ack, oj, som uttryck för sådana känslor, och motsvarigheter finns i de flesta språk. Andra teorier menar att orden imiterar ljud i omgivningen. Svenska ord som bom, pang, smack, sörpla och slafsa kan vara exempel.

I engelskan har en mängd ord som börjar på ”sp” något att göra med väta: spill, splatter, spit, splash, spray, sprinkle, spigot. På samma sätt betecknar ofta ord, som slutar på ”ash” i detta språk, plötsliga händelser: slash, smash, trash, crash, bash, dash, flash, medan många ”fl”-ord uttrycker rörelse: flow, flap, flicker, flee, flick, flop o.s.v.Men omvärldsljuden uppfattas inte på samma sätt i alla språk. Särskilt tydliga är skillnaderna i fråga om djurens ljud. Tuppens galande ”kuckeliku” blir cock-a-doodle-do (engelska), cocorico (franska), quiquiriqui (spanska), och grisens nöffande oink (engelska), groin-groin (franska), buu (japanska) och hulu-hulu (kinesiska).

Nutida forskning om språkens uppkomst har tagit en utgångspunkt i studier av pidgin- och kreolspråken. De förra är provisoriska, tillfälliga och oftast primitiva språk, som skapas av människor med olika modersmål, som förs samman av omständigheterna. De senare är oftast pidginspråk som fått modersmålsstatus och därmed utvecklat mer avancerad grammatik och vokabulär. Vissa kreolspråk baseras på den härskande klassens språk, såsom haitien,som har sin grund i franskan, medan tok pisin (från ”talk pidgin”),som talas i Papua Nya Guinea, inspirerats av engelskan. Papiamentu, som talas av några hundratusen människor på Curaçao och närbelägna öar vid Venezuelas kust, har hämtat sitt ordförråd från portugisiska, spanska och holländska.

Kreolska uttryck kan verka komiska men är ofta träffsäkra. I Afrika kan man enligt författaren Bill Bryson höra wesmata (”what´s the matter?”) och pul bad briz, vilket naturligtvis betyder ”släppa väder”. Lika självklart är uttrycket gras bilong fes som står för ”skägg” i Papua Nya Guinea.

Många fullt utvecklade språk, som afrikaansi Sydafrika, swahili i Östafrika eller Macao-chinese i Macao, var ursprungligen kreolspråk.

Forskarna har funnit att kreolspråken uppvisar stora likheter med barns språk. Barn i åldrarna två till fyra år gör ofta språkliga fel i form av dubbelnegationer och oriktiga pluralformer. Däremot tycks de utan svårighet bemästra ganska komplicerade grammatiska problem, som exempelvis skillnaden mellan transitiva och intransitiva verb, exempelvis mellan sätta, lägga, ställa och sitta, ligga, stå. Kreolska språk har samma drag, vilket har fått de lärde att dra slutsatsen att vissa språkkaraktäristika är medfödda.

Många av världens språk är mera besläktade med varandra än man tidigare trott. Det var en amatör vid namn William Jones som lade grunden för forskningen kring dessa samband. Under sin tid som domare i Indien på 1780-talet fördrev han tiden med att lära sig sanskrit, ett språk som redan då varit dött i flera hundra år. Han noterade flera slående likheter mellan denna relikt och europeisk/asiatiska språk, och drog slutsatsen att de hade ett gemensamt ursprung. Detta moderspråk kom att kallas protoindoeuropeiska. Och även för en icke-expert är likheterna slående mellan sanskritens matar och exempelvis tyskans Mutter, engelskans mother, iriskans máthair, latinets mater, grekiskans mater samt persiskans madar.

Indoeuropeiska språk talas idag av drygt tre miljarder människor som modersmål och är därmed världens största språkfamilj. Familjen innefattar en rad stora språk med mer än hundra miljoner talare vardera, däribland engelska, urdu, hindi, spanska, franska, portugisiska, bengali, ryska och persiska (fãrsi), samt en rad mindre språk som sinhalesiska, tamil och maldiviska. Flera av de indoeuropeiska språken är sedan länge döda, t.ex. thrakiskan, av vilket bara återstår fragment.

Alla språk ändras över tiden, vissa snabbare än andra. Djärva nutida forskare hävdar att av alla levande indoeuropeiska språk är litauiska det som förändrats minst genom århundradena. Mera på skämt har till och med sagts att litauerna borde förstå enkla fraser på sanskrit. En skandinav skulle förmodligen istället rösta på isländskan, vars skriftspråk ändrats så lite att islänningarna uppges kunna läsa sagor skrivna för tusen år sedan i originalversion.

Viktigt för språkutvecklingen i Europa var latinet, som blev moder för romanska språk som franska, italienska, spanska, portugisiska, rumänska,  katalanska och occitanska. En viktig anledning till att latinet överlevde det västromerska rikets sönderfall på 400-talet var att de germanska erövrarna saknade egna skriftspråk som kunde ersätta romarnas språk i de intagna områdena. Latinet förblev därmed Europas gemensamma skriftspråk i flera hundra år. Inom vetenskap och högre utbildning blev det kvar ända till 1800-talet och i den katolska kyrkan långt in på 1900-talet.

Men det var inte det eleganta klassiska latinet som blev ursprunget till de romanska språken utan vardagslatinet, som talades, och efterhand skrevs, av vanligt folk. Skillnaden var stor. ”Katt” på klassiskt latin hette feles, men vårt svenska ord, liksom motsvarigheterna på t.ex. franska och engelska, kommer från vulgärlatinets cattus. ”Häst” var på motsvarande sätt equus,men styrande för franskans cheval, spanskans caballo och svenskans kavalleri  blev gatulatinets caballus.

Rumänerna skryter ibland med att deras språk ligger närmast antikens latin. Men enligt språkvetaren Mario Pei skall man, för att höra hur romarnas språk kan ha låtit för 2 000 år sedan, bege sig till mellersta Sardinien, där den lokala dialekten logudoresiska sägs vara i stort sett oförändrat latin.

Sten Niklasson är författare och före detta generaldirektör