Sten Niklasson: Ett monster?

Bland antikens många maktfullkomliga och depraverade härskare framställs den romerske kejsaren Nero ofta som särskilt lastbar. Många nutida människor, åtminstone i den generation som fortfarande läser böcker, kan säkert frammana bilden av en ondskefull och galen tyrann, som under den stora branden han påstods ha anlagt i Rom år 64 spelade fiol i Maecenas torn på Esquilinen, medan han iakttog hur lågorna hann upp och förtärde flyende stadsbor med sina vettskrämda barn i famnen.

Det är bara det att violinen inte uppfanns förrän på femtonhundratalet, och att Nero inte befann sig i Rom utan i kuststaden Antium under eldsvådan. Sådana fakta har dock inte hindrat fantasifulla skribenter och filmmakare att lustfyllt bygga vidare på alla de rykten och påhitt som under närmare tvåtusen år florerat om den unge kejsaren. Antikens historiker ägnade inte mycket tid åt källkritik. Deras berättelser byggde troligen mestadels på andrahandsuppgifter som kryddades med egna omdömen och fantasier. Det bevarade originalmaterialet är sparsamt och inbjöd till vidlyftiga tolkningar av senare tiders kollegor. Dock framgår med skrämmande tydlighet att Rom under kejsartiden inte var någon idyllisk plats, vare sig för vanligt folk eller de välbärgade. Listan på intriger, maktkamper och grova brott är lång.

Nero föddes år 37 som son till pretorn Athenobarbus. Hans mor var den mördade kejsar Caligulas syster Julia Agrippina, som senare skulle bli sin farbror kejsar Claudius fjärde hustru. Tretton år gammal adopterades Nero av Claudius och blev sålunda dennes tronarvinge. Sedan Claudius avlidit, enligt vissa källor förgiftad av Agrippina, utropades år 54 den sextonårige Nero till kejsare av pretoriangardet, vars befälhavare Sextus Burrus var Agrippinas allierade. Detta ställde senaten inför ett genant fait accompli.

Nero hade vid elva års ålder trolovats och tre år senare ingått äktenskap med sin styvsyster Claudia Octavia, dotter till Claudius och en av dennes tidigare hustrur, Valeria Messalina. Tjugofyra år gammal skilde Nero sig från henne, förvisade henne till ön Pandataria väster om Neapel samt tvingade henne att begå självmord genom att skära sig i handlederna och till slut dö i ett ångbad. Han sägs därefter ha skickat hennes avskilda huvud till sin höggravida andra hustru Poppaea Sabini.

Nero uppges också ha mördat Poppaea och deras ofödda barn genom att sparka henne i magen under graviditeten. Nutida historiker påpekar dock att han verkligen tycks ha älskat Poppaea och tvärtom varit angelägen om en arvinge, eftersom parets första barn avlidit bara fyra månader gammalt.

Nero utmålas i åtskilliga berättelser som en nyckfull, grym och sexuellt perverterad despot med ett starkt bekräftelsebehov. Han var känd för att aldrig bära samma kläder två gånger. En av hans frigivna slavar, Sporus, lät han enligt hävderna kastrera, varpå han lät klä honom som brud och i en morbid ceremoni ”gifte sig” med honom. Vid ett annat tillfälle uppges han ha upprepat tilltaget genom att själv spela bruden (dock utan föregående kastrering), medan en annan frigiven slav spelade brudgum. ”Giftermålet” nådde sin köttsliga fullbordan inför ögonen på gästerna under en festmåltid. Ett av offren för Neros grymhet sägs ha varit senatorn Publius Paetus, som mördades på grund av sitt enligt Nero alltför melankoliska ansiktsuttryck.

Inga samtida historiska källor om Nero har veterligen bevarats. En stor del av det som format den traditionella berättelsen om tyrannen kommer från politikern och oratorn Tacitus, som femtio år efter Neros död hånade denne för att ha låtit sig styras av en kvinna. Liknande fördömanden härrör från Tacitus kollega, författaren Suetonius, som bland annat hävdade att Nero uppfunnit en alldeles egen perversion, genom att vid festspel som han anordnat klä sig i djurhudar och med tänder och klor angripa könen hos nakna människor som var bundna vid pålar. Hundrafemtio år efter Neros död bidrog senatorn Dio Cassius till den mörka bilden av honom i sin skrift Roms historia, där han beskriver hur Nero nattetid inkognito smög omkring på Roms gator och våldförde sig på kvinnor, bedrev otukt med unga pojkar samt plågade livet ur personer han ogillade.

Vid tiden för Neros installation som kejsare hade det romerska imperiet försvagats. Aristokratin och senatorerna, som motvilligt accepterat Neros makttillträde, blev allt mer kritiska till den nye kejsaren, som inte ansågs ha någon arvsrätt till makten utan bara ha ställningen som ledande medlem av deras klass. De mynt som Nero lät prägla inför sin upphöjelse visar en krans gjord av eklöv, som av tradition förlänades av senaten som en ärebetygelse. Detta var ett sätt för den nye kejsaren att visa sin aktning för senaten. Men mynt som senare utgavs visar Nero och modern, enligt uppgift tillika älskarinnan, Agrippina sida vid sida, vilket retade upp de starka konservativa krafter i senaten som motarbetade moderns maktanspråk.

Medan Nero ägnade alltmer av sin tid åt teater, musik och konst, leddes regeringen de facto av gardesbefälhavaren Burrus och kejsarens informator Lucius Seneca. Trots att båda hade Agrippina att tacka för sina positioner, insåg de att hennes manipulationer och samvetslöshet skulle förstöra hennes son Neros relation med senaten.  På uppmaning av dem, vidtog Nero följaktligen en rad åtgärder för att tvinga bort Agrippina från makten.

Enligt ihållande rykten skall Nero till slut ha beställt mordet på den fyrtiotreåriga Agrippina. Han sägs utan framgång ha låtit förgifta henne, krossa henne under ett instörtande tak och dränka henne i en båt som bringades att sjunka, innan hon till slut år 59 dog för en mördares kniv, vilket maskerades som självmord. Även om några av dessa försök att avliva Agrippina förmodligen är påhittade, beslutade Nero sannolikt att offra henne för att blidka senaten som avskydde hennes ingripanden i politiska frågor.

Det är mot bakgrund av de problematiska relationerna med senaten man bör se Neros beslut att bygga sitt gigantiska Domus Aurea på ruinerna från den stora brand, som med början vid Circus Maximus under nio dagar ödelade flera av Roms fjorton distrikt. Detta palats med sina trehundra rum, dekorerade med väggmålningar, mosaiker och guldornament ansågs av många utgöra ett exempel på kejsarens omättliga begär efter lyx. Suetonius talar om dolda utrymmen i praktsalarnas tak, varifrån blommor, droppar av väldoft och godsaker kunde släppas ner på gästerna. Må så vara, men överdådet kan också ses som en nödvändig investering i de mäktiga senatorernas fortsatta välmåga.

Det kan tilläggas att Nero i samband med branden uppges själv ha organiserat en del av räddningsarbetet och upplåtit ett av sina palats åt skadade brandoffer. Han deltog dessutom efter ödeläggelsen i utarbetandet av en ny stadsplan för Rom och tog initiativ till flera av byggnadsprojekten. Ett rykte gjorde gällande att Nero själv låg bakom branden för att få utlopp för sina estetiska idéer i samband med återuppbyggnaden. Kejsarens motdrag blev att misstänkliggöra de kristna, vilka av många romare ansågs ansvariga för en rad tvivelaktiga aktiviteter.

Man skulle kunna förmoda att Nero, som vuxit upp i en värld präglad av intriger, oförsonlighet och cynism, som kejsare skulle utnyttja sin makt med samma medel och syften. Men under sina första år på tronen förbjöd han hemliga rättegångar, dödsstraff och tävlingar på Cirkus i syfte att döda och såra. Han införde skattesänkningar och uppmuntrade slavar att stämma sina ägare inför rätta för misshandel. Neros popularitet bland folket ökade dessutom påtagligt, när han lät bygga en ny marknadsplats och ett stort komplex med offentliga bad som tillät vanliga romare att ägna sig åt nöjen som dittills förbehållits överklassen. Han såg också till att öka senatens oberoende och undvek i det längsta att åberopa förräderilagen i motsats till sin företrädare Claudius, som med dess hjälp låtit avrätta ett fyrtiotal senatorer.Men Neros initiativ räckte inte för att säkerställa hans maktställning. Missnöjet pyrde i aristokratin och flera försök gjordes att mörda honom men misslyckades.

Det stora romerska riket, som sträckte sig från Armenien till Britannien plågades av revolter. Provinsguvernörerna klagade på ökande skattebördor till följd av Neros extravaganta livsstil. Det uppges att bara värdet av kejsarens gåvor till sina favoriter flerdubbelt översteg den årliga kostnaden för den romerska armén.

År 65 upptäcktes en konspiration mellan flera grupper av Neros fiender som syftade till att ersätta honom med Gaius Piso. Trots att ett antal militära chefer deltog i dessa planer, behöll Nero lugnet. Av fyrtioen deltagare i konspirationen förlorade bara arton livet. De övriga landsförvisades eller benådades.

Men upproren fortsatte. Guvernören Gaius Vindex i Gallien samlade en rebellstyrka. Allvarligare var att guvernören i Spanien Servius Galba direkt utmanade Nero om den styrande makten. Kejsaren sägs ha skämtat bort provokationerna och menat att han bara behövde göra ytterligare ett offentligt framförande som sångare för att återställa ordning och fred. Men till slut övergavs han av sitt pretoriangarde, och arméns legioner förklarade sig lojala med Galba. När senaten dömde Nero att dö en slavs död, tvingades han fly till en lantegendom, där han fick en tjänares hjälp med att stöta en dolk i sin hals.

Nero blev trettio år. Efterkommande romerska ledare var ytterst angelägna att legitimera sin egen regim genom att svartmåla Nero och hålla bilden av ett maktfullkomligt monster levande.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör